Unlucky charms [PRS]

Nu verkade det inte direkt som om Renji var helt nöjd med tillvaron, men kanske ändå en gnutta? De små pussarna på den mjuka hjässan vittnade väl ändå för det, eller var han helt ute och cyklade? Nej, det var inte värt att övertänka det hela och därmed bättre att ta tillvara på stunden. Förr eller senare skulle väl den äldre somna och sova bort hela natten, någonting sjuttonåringen inte skulle ha någon ro till. Ögonen var vidöppna och han stirrade stint ut i mörkret trots att kroppen för övrigt var totalt avslappnad. Han undrade vad artonåringen tyckte om det hela, om han ens ville ligga sådär nära barndomsvännen eller om det enbart var vargen som talade. Vad skulle Ren komma ihåg när han väl orkade låta kroppen genomgå förvandlingen igen? Skulle han komma ihåg den där lilla pussen? Åh, dumma Tsukiya. Fan att det var just sådana fånigheter han låg och funderade över i den stunden.
Månen stod högt på den svarta natthimlen och stjärnorna blickade ner mot dem mellan trädens många grenar. Det var liksom fridfullt på något sätt, sådär ruskigt fridfullt. Brisen var sval och doften av Renjis päls var typ beroendeframkallande. Kokosnöt och vanilj, mjuk som sammet och väldigt trevlig att borra ner nosen i. Samtidigt kändes det fel att hålla på sådär, för vad han än intalade sig själv var det Tanaka Tsukiya som gjorde de där valen och inte någon annan. Men kär var han väl ändå inte? Nej, de hade ju inte haft någon kontakt alls på närmare två år och så pass länge kunde väl känslor ändå inte hålla i sig? Eller? Sjuttonåringen noterade hur hjärtat sjönk ner i baktassarna på honom och lugnet drog sig undan. Helvete, han kunde inte göra på mot den andre. Det var inte rätt. Fel, fel, fel.
Långsamt och försiktigt drog han sig därmed undan och kom upp på benen. Dum, dum, dum. Inte okej alls.

Det går verkligen i vågor för stackars Renji. Efter att ha blivit nerknuffad på marken hade han varit redo för att försvara sig, sen när lurvbollen lagt sig över honom hade han irriterat sig på det, bara för att sedan gosa ner sig tillsammans. Men av någon anledning verkar det inte vilja stanna där, för plötsligt kommer barndomsvännen upp på fötter och lämnar honom ensam. Ögonen, som tidigare varit svala och misstänksamma blir stora och nervösa. Aj. Som den otroliga larviga personen han är kan han inte undgå att gnälla, rulla ner på rygg och sträcka på sina ben än en gång. Nu är det inte så att han kräver uppmärksamhet, han är fortfarande arg över att bli nerknuffad.. men trots att han har väldigt mycket len och mjuk päls, så fryser han. Kroppen kan inte försvara sig själv, kan inte undgå kylan. Med små gnyende läten försöker artonåringen att komma upp på fötter, men det går inte så bra. Han hade tänkt attackera Tsukiya och tvinga ner honom för att få lite värme, men misslyckas brutalt. Med en duns faller han tillbaka mot mossan, och rullar ihop sig till en liten boll. En lurvboll.
Där fastnar han. Med sin värdelösa kropp kan han verkligen inte komma någon vart, och även om han saknar närhet och värme så kan han ändå stirra upp mot himlen. Efter den svala sommarbrisen som kommit under dagen har natten kommit sakta men försiktigt. Himlen är stjärnklar, och även som en större klumpeduns kan han uppskatta bilden ovanför honom. Hade varit bättre om han varit människa, med lite marshmallows, en sovsäck och en brasa. Men men, sikten går att uppskattas, även om han kanske inte riktigt kommer kunna komma ihåg det hela.

Usch, Tsukiya kände sig verkligen värdelös. Det var så uppenbart att stackars Renji behövde närhet och omtanke, men ändå var det ingenting sjuttonåringen kände att han kunde stå till tjänst med. Inte för att han inte ville, utan för att han blev mer och mer medveten om hur mycket det faktiskt tog på psyket. Att vara så nära någon man fortfarande har så extrema, men samtidigt förtryckta, känslor för blir tusen gånger värre när man inte kan uttrycka det ordentligt.
Han var dum nog att slänga några blickar mot den äldre lite då och då, bara för att notera hur det gjorde det betydligt svårare att stå emot. Dumma Ren och hans bedårande små läten, inte okej alls. Först försökte den yngre att ignorera allt det där - ignorera den söta doften och de gnyende lätena. Det var först när det blev tyst som han inte kunde hålla sig själv i styr längre och slog sig ner bredvid artonåringen.
Återigen låg Tsukiya nära Renji, så att de låg tätt sida vid sida. Huvudet var däremot vridet åt ett helt annat håll och sjuttonårongen höll andan hälften av tiden. Han kunde inte tillåta sig själv att utnyttja den andre på det sättet han nästan gjort. Tassarna var snart tvungna att läggas över nosen för att förhindra doften från att tränga sig in. Det var ungefär den mängden närhet han vågade sig på att ge där och då. Kanske han skulle vänja sig med tiden? Kanske de inte skulle spendera speciellt många fullmånar tillsammans efter att den här gången passerat? Hursomhelst, det spelade ingen roll.

Det verkade inte riktigt som att Renji kan förvänta sig någon närhet på ett tag, så han rullar ihop sig ännu mer. En liten, lurvig boll som ligger där och gnyr. Ögonen är fastfrusna på himlen, han kan trots allt fortfarande uppskatta den vackra synen. De glider sedan mot månen istället. Blänger på det vita klotet och kan inte undgå att gnälla olycksbådande. Kanske det är för att han får ligga där ensam utan någon värme bortsett från pälsen, eller så är det för att månen och ljuset från den skrämmer livet ur honom. En av bekymmerna verkar däremot hitta sin lösning när en bekant varelse slår sig ner bredvid varandra. Tätt intill så att han får lite av närheten han behöver och kroppen kräver. Det gör honom inte riktigt nöjd dock. Bortskämd? Kanske. Någonting känns konstigt, möjligtvis är det pågrund av tassarna som håller om nosen. Nu bryr han egentligen sig inte, men det finns något som skaver inne i bröstkorgen på honom.
Med sina stora ögon på vid gavel börjar han försiktigt att putta på den andre med sin lilla nos. Inte för att putta bort honom, utan mer för att visa ömhet. Han har ingen som helst om det kommer framme det spelar ingen större roll. Tillslut tröttnar Renji på sitt egna puttande, och vilar sitt huvud mot halsen på filuren bredvid. Riskabelt? Jo, bara en gnutta.

Puttandet var inte direkt irriterande, men det gjorde saker och ting betydligt krångligare för Tsukiya. Öronen låg platta på huvudet och andetagen var djupa, som om han aktivt försökte lugna dig själv. Hjärtslagen var sådär förfärligt hastiga. Dunk, dunk, dunk. Sjuttonåringen visste inte vad han skulle ta sig till - om han skulle bjuda till eller fortsätta låtsas som om den äldre inte existerade. Men egentligen var det nog mer fel att att ignorera Renji, som med största sannolikhet inte kunde förstå sig på varför den större av de två lurvbollarna betedde sig så kallt. Och det var väl, som sagt, på sätt och vis ännu värre.
Han kunde inte riktigt sluta fundera på hur vännen skulle reagerat om han visste sig vad som egentligen rörde sig bakom pannbenet på den yngre. Hade han blivit äcklad och försvunnit igen? Eller hade det kanske slutat på ett helt annat sätt? Nu kanske Tsukiya gått och inbillat sig det hela, men det fanns ändå någon slags gnista mellan dem. Den var inte stor och knappt märkbar, däremot var det flera småsaker som pekade mot dennes existens. Fan vad det sög, så otroligt jävla mycket.
Men sjuttonåringen bestämde sig att det ändå inte tjänade någonting till att vara så negativ. Nej, tiden kunde helt klart spenderas på bättre sätt - typ som att lära Ren hur man använde benen. Jodå, han hade minsann observerat artonåringens små försök till att vandra omkring och hålla sig upprätt. Gulligt, men långt ifrån effektivt. Med en liten gäspning kom han därmed återigen upp på tassarna och bet löst tag om den äldres nackskinn, bara för att sedan dra löst i det.
Kom igen, du kan inte ligga ner hela kvällen. Upp och hoppa.

Varför beter sig Renji egentligen sådär? Puttandes och envis. Kanske det är för att han vill ha någon uppmärksamhet, kroppen är eländig och han behöver känna sig uppskattad. Men det känns inte riktigt som det är rätt. Det känns inte riktigt som att lurvbollen bredvid honom verkar på särskilt bra humör, han förstår inte varför han får för sig något sådant, eller varför han överhuvudtaget bryr sig. Men av någon anledning vill han muntra upp honom, och några lätta puttar verkar vara hans första tanke på att lyckas med detta. Inte ett dugg irriterande eller påträngande, nejdå, det ska visst allt få honom glad. Det verkar inte riktigt fungera, så han låter huvudet vila på Tsukiyas egna, med en djup suck. Efter att ha legat och stirra upp mot månen, som börjar skrämma livet på honom, ett tag, så sluter han ögonlocken. Med en stor gäspning känner han hur sinnet sakta men säkert drifter bort. Magen kurrar en del, men det lägger han dövöronen till pågrund av all utmattning.
Hans plan på att få sova lite förstörs rätt snabbt där efteråt tyvärr. Plötsligt känner han hur något vasst griper tag i nackskinnet på honom, vilket får de stackars ögonen att slås upp kvickt. Kroppen börjar att sprattla, och benen som försöker att finna balansen misslyckas brutalt. De där små lätena som kommer ut ur munnen på filuren kånkandes på honom är på något sätt förståeliga i hans lurviga öron. Inte någonting invecklat, men poängen kommer fram. Han förstår mycket väl vad det är som den andre vill få fram. Jag kan inte gå. Lite väl hopplös…

Trodde Tsukiya på det där? Alltså att Renji inte kunde gå? Tja, kanske en gnutta med tankespår omständigheterna. Men han visste även mer än väl att den äldre skulle behöva lära sig förr eller senare och att det helt enkelt var bättre att dra igång på direkten. Vad han själv kunde komma ihåg hade han inte haft några som helst problem personligen efter den första förvandlingen. Tvärtom hade det snarare gått lite väl lätt och eftersom han inte haft någon som helst kontroll hade han inte behövt oroa sig över den biten. De var verkligen totala motsatser till varandra när det kom till det där, helt olika på alla möjliga plan. Nu kunde sjuttonåringen självfallet inte lova att den äldre skulle bete sig lika tamt och bedårande runt en skock med människor, men han hade inte heller blivit förvånad. Inte alls om man tog i åtanke hur lugn och sansad den mindre filluren var för tillfället. Imponerande, minst sagt.
Äh, sluta gnälla. Tsukiya knorrade till och tog ett stadigare tag om Renjis nackskinn. Den här gången spelade det ingen roll hur ynklig vännen fick sig själv att framstå som - han tänkte fan inte ge med sig. Det var liksom dags att gå igenom grunderna för vad man ägnade sig åt under fullmånen. Med andra ord städa upp efter sig, sträcka ut alla stackars muskler och sedan lägga sig ner för att sova under en tät gran. Utmärkta planer.
Du måste försöka..tänk inte så mycket på det, okej? Jag vet att du kan. Förhoppningsvis förstod Ren åtminstone halvt om halvt vad det var den yngre ville ha fram. Han hoppades i alla fall att det var fallet.

Det finns två dilemman när det kommer till att stå upprakt. Ett, stackarn har ingen aning om hur han använder benen.. varför det är så svårt för honom vet han inte, borde han inte ha gått ett flertal gånger innan? Nej, faktumet att han vanligtvis brukar ha två ben har helt försvunnit ur skallen på honom. Förutom att han helt glömt bort hur det är man gör, så värker kroppen något förskräckligt. Varje gång han försöker röra sig uppåt så brinner varje litet ben och muskel, vilket leder till att han faller ner på rumpan igen. Varför kroppen gör så ont har han ingen aning om. Så man kan väl säga att han är ett småbarn som försöker ta sina första steg, men som även har en kropp som verkar hata honom. Renji har lite lust att hänga kvar där, med den andre lurvbollens tag om hans nackskinn. Bara hänga och dingla. Varför inte låta honom kånka runt på hans kropp i all evighet? Låter faktiskt som en bättre plan en den andra kastad mot honom. Däremot kommer födan in i bilden än en gång. Hungrig. Någonting han åtminstone fått klart för sig är att maten inte kommer bli serverad på ett silverfat, och att han måste göra ett och annat för att få tag på det. För att kunna det, ja då är det klart att han måste jaga. Och för att jaga måste han kunna stå på alla fyra ben. Med ett högljutt gnyende blickar Renji upp mot den större, som en liten vargunge. Hur som helst viker han långsamt ut benen som vilat under hans kropp, och låter tassarna komma i kontakt med de kittlande grässtråna.

Sådär, det verkade som om den äldre äntligen började bli villig till att försöka och därmed stödja sig själv på benen. Tsukiya kunde inte undgå att känna sig lite som en grälande förälder, som envist fortsatte att tjata trots att motparten inte alls verkade särskilt intresserad av att ge med sig. Nåja, det hade ju gått tillslut, eller hur? Nu stod ju artonåringen faktiskt på benen, även om det kanske var en gnutta vingligt.
Sjuttonåringen drog sig undan en aning och släppte försiktigt taget om nackskinnet. Om det hela nu slutade med att Renji föll pladask på baken igen fick det väl vara så. Underlaget var inte särskilt brutalt att landa på och pälsen skulle med största sannolikhet dämpa fallet. Visserligen hade den yngre av de två ungdomarna inte någon större erfarenhet med balans problemet, men han kunde ändå sätta sig in i det. Till viss det, det vill säga.

Ögonen som hållits smala en ganska bra stund sken hursomhelst upp när Ren lyckades hålla sig upprätt. Kanske han fått motivation från något underligt håll? Typ som hunger? Tsukiyas egen mage gav ifrån sig ett klagande läte och han vek genast undan med blicken. Pinsamt, väldigt pinsamt. Med ganska skamsna steg svansade han fram till ryggsäcken. Alla fack var öppna och efter en stunds grävande med nosen drog han fram en fortfarande halvt frusen bit med kött. Magen behövde definitivt få i sig någonting, men att jaga omkring efter harar och rådjur var inte ett alternativ av två anledningar. För det första hade han smällt i sig en hel del bevilja byten genom åren, omedvetet då, och fått spendera de följande dagarna med ansiktet i toaletten. Det var inte särskilt skönt att spy upp en massa brosk och små ben. Usch, verkligen usch usch usch. För det andra kunde det bli stora konsekvenser om människor stötte på kadavren.
Tänderna rev och slet i plastpåsen ett tag innan materialet slutligen gav vika. Det kanske inte var så fruset trots allt, utan mest kallt. Allt som kvarstod var att hoppas på att den äldre skulle acceptera maten istället för att vandra iväg på egna äventyr.

Aj, aj, aj. Renji vet inte riktigt hur han ska ta sig till där han står på alla fyra. Läskiga grejer det där. Ögonen är som fastfrusna på sina små framtassar, där de ligger nergrävda i det sträva gräset. Benen darrar som ett litet asplöv, och det är nästintill förundrande hur han klarar att hålla sig upprätt. Varje liten rörelse gör ont, och inget av det gör det lättare för stackarn. När han sedan blir släppt kan han inte undgå att pipa olyckligt till. Lite som när ett barn för första gången ska lära sig att cykla, och föräldern släpper taget.. nu kommer det däremot inte sluta positivt som det ofta annars gör med barnen och cyklarna. Inte långt där efteråt sjunker han långsamt ner på rumpan, känner hur den lilla smällen gör förskräckligt ont i hela kroppen, som att en dundrande känsla stryker sig över varje muskel. Men han ger inte upp så snabbt, magen skriker efter lite mat och han behöver benen för att lyckas. Så än en gång försöker han ställa sig upp, och ta några steg. Det är riktigt vingliga steg, knappt någon centimeter. Men det är åtminstone steg.

Det grumlande lätet som kommer ur filurens mage får den fokuserade blicken att glida upp från tassarna, och fram mot den andra lurvbollen. Han blir väldigt nyfiken vad det är som försiggår när filuren har nosen nergrävd i något konstigt litet föremål. Med långsamma, fundersamma steg börjar han röra sig gentemot honom. Nu går det inte så bra, trots att sträckan är väldigt kort. Flera gånger vinglar han till och faller en kort stund, men tillslut kommer han fram, och börjar själv att nosa på föremålet. Med skeptiska ögon höjer han blicken mot Tsukiya, han känner hur något litet säger åt honom att inte äta inombords, men han orkar inte riktigt lyssna på de tankarna. Eller fundera över vart de kommer ifrån.