Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Aaron skakade lite lätt på huvudet denna gången.
"Bara förnamn eller smeknamn, några av dem är kända att vara med i maffian - men jag vet inte mycket mer om dem än så, mer än att ha träffat dem några gånger. Och nej, han är noga med att inte ha något hemma", sade han, hans far var smart åtminstone och var alltid noga med att försöka sprida ut bevisen för att inte kunna bli fälld för något. Vilket väl också var varför han alltid lyckats komma undan såhär länge. Men Aaron hoppades innerligt att han skulle bli fälld denna gången - varje stund han tillbringade på fri fot efter att ha fått reda på vad Aaron berättat skulle innebära livsfara.

Hon nickade sakta, alla inom poliskåren och alla inom rätten hade velat få tag i Aarons pappa väldigt länge och nu hade de verkligen en stor möjlighet med hjälp av hans son.
- finns det något mer du vill säga innan vi avslutar här? Sa hon och la ihop sitt block och la pennan på innan hon drack upp det sista av sitt kaffe och sträckte lätt på sig. Det hade börjat bli ganska sent och det hade blivit mörkt ute.

Aaron följde henne med blicken, skakade än en gång på huvudet då han inte kunde komma på något att lägga till. Han kom dock på något, ack så litet men ändå viktigt.
"Ifall ni kan det, hur länge lär det dröja till ni kan gripa honom?" frågade han, nu med viss oro - nej, snarare rädsla - i blicken och rösten. Han undrade väl närmast hur länge han skulle behöva gömma sig - men å andra sidan visste han inte när han skulle komma ut härifrån heller.

- Vi hoppas ju på att det ska gå snabbt att hitta honom, men då han är en oerhört intelligent man så vet vi inte. Så det stora problemet är att kommunen har stängt nu och att det är helg nu de senaste dagarna så du har ingen möjlighet att få en nödbostad sa hon men kände genast ett sting av skam, han hade ändå hjälpt dem otroligt mycket.
- men jag antar att om du vill så är jag säker på att Sophie skulle bli oerhört glad om du vill komma hem och bo hos oss tills de kan lösa en bostad sa hon med ett litet leende.

Aaron nickade lite, borde väl räkna med det. Det han dock inte ens tänkt på var att det ens fanns en möjlighet att få hjälp utav kommunen - men han var väl också van vid att inte få nåt därifrån med sin uppväxt, så tanken hade inte slagit honom. Men då skulle han bara behöva klara sig en helg eller något sådant. Han var precis påväg att svara att han skulle försöka hitta någon att bo hos då hon tog till orda igen, varpå han genast såg både häpet och förvånat på henne.
"Menar du allvar?" frågade han förvånat, hade aldrig vågat tro något sådant men det var utan tvekan den allra bästa lösningen han kunde komma på.

Hon nickade.
- nu när jag pratat med dig och du öppnat upp dig för mig, om så bara lite på ytan så tror jag på dig. Min dotter har berättat om hur snäll du är mot henne och jag har förstått hur mycket ni gillar varandra. Jag såg på dig hur du sken upp när du pratade om giftemål sa hon med ett mjukt, nästan moderligt leende.

Aaron lyssnade på henne och log, var väldigt tacksam för att hon var beredd att hjälpa till och trodde inte att han skulle ha påverkat henne så.
"Tack," sade han, nästan lite glatt nu när han insåg att hon verkligen menade allvar.

- så kom igen så åker vi hem och fixar en säng till dig och sånt sa hon och reste sig och tog sitt block innan hon låste upp dörren och höll upp den så han kunde komma ut ur det nu kvava förhörsrummet

Aaron såg lite förvånat på henne igen, hade inte väntat sig att han skulle bli släppt så enkelt och så snabbt så blev självklart glad över att få komma ut härifrån redan. Han log och reste sig upp för att gå med ut, otroligt lättad underligt nog trots vad han precis berättat och så. Men det var också en lättnad att få det ur sig.

Angelica följde efter och låste efter sig innan hon gick till sin bil. När han satt sig så startade hon bilen och började köra mot deras stora hus och väl där så stängde hon motorn och gick ut från bilen.
- jag tror Sophie blir glad över att träffa dig sa hon och såg på honom.