PRS Medi och Emma07

Marach lyssnade och log lite roat.
"Själv får jag nog försöka göra lite research om byn ikväll, och kanske se om jag hittar någon intressant att ställa frågor till imorgon", sade han ärligt.

Hon skrattade och såg på honom.
"Försöker du göra mitt jobb dubbelt så hårt? Jag kanske måste ta bilder för er tidning med." Hon log mjukt och sträckte sig efter hans hand.

Marach skrattade lätt till och log.
"Om du inte har tid till att ta bilder åt oss också, så tar jag dem själv. Det är vad jag brukar göra", sade han ärligt, tog hennes hand och lyfte den för att ge hennes handrygg en lätt kyss.

"Jag har tid. Jag får bara ta mer." Hon log mot honom och sedan började de åka ut på motorvägen.
"Så varför ville du komma med? Du vet inte om jag talar sanning om att jag är fotograf. Jag kanske är en seriemördare." Hon skrattade till av kyssen och såg på chauffören .
"Jag skojade. "

Marach log tillbaks.
"Bra", sade han snällt, skrattade lätt till av hennes ord.
"Raring, du är alldeles för söt för att vara seriemördare", sade han retsamt med en lätt charmig ton, visste mycket väl att hon inte var det. Om någon av dem var det skulle det snarare ha varit han.

"Så sexiga tjejer kan inte vara seriemördare?" Hon såg på honom och suckade.
"Vi måste ha ett snack du och jag." Hon flinade och såg sedan ut genom fönstret och drog upp mobilen och såg på nyheterna.
"Det står att det var ett rent mirakel att planet inte störtade. Det skulle störta men det gjorde det inte." Willow såg på Marach.

Marach flinade lite roat emot henne.
"Kan kan dem nog. Men jag får säga, du beskriver dig själv bra iallafall", sade han retsamt, skrattade lätt till.
"Raring, jag kan tänka mig mer än bara ett snack", sade han roat, lyssnade på henne och suckade lätt. Dramatiker.
"Planet var aldrig menat att störta", sade han enkelt, vilket var varför han inte heller låtit det göra det.

Hon såg på honom.
"Planet fick en motor sprängd. Ingen vet hur." Willow lade huvudet på sned och såg vägen bli lite smalare och hon log.
"Vi är snart framme. Kanske en timme eller så."

Marach såg på henne och nickade lätt.
"Det är sånt som händer nån enstaka gång", sade han, motorer var motorer och där fanns mycket som kunde gå fel. Han log lite mot henne.
"Ser fram emot att komma fram", sade han uppriktigt.

Hon nickade och slöt ögonen. Hjärtat slog fortfarande fort men när honn hade somnat så gick pulsen ner.
De körde i en timme och 30 minuter tills de stannade i en liten by och mannen såg på Willow som sov vidare.