Laglös kärlek PRS Emma07 och wolfy

Chris hade vid det här laget fått komma hem ifrån sjukhuset, även om han fortfarande inte fick börja jobba än. Det fick han vänta med nån vecka och fick först bara vara på kontoret, trots allt kunde jobbet vara allt annat än lugnt i perioder beroende på vad som hände. De senaste dagarna hemma ifrån sjukhuset hade han dock sovit rätt dåligt, haft svårt att somna och när han väl gjort det vakna en hel del eller ha mardrömmar. Det var visserligen inte alltför ovanligt, men fortfarande lika irriterande att vara trött varje morgon. Nu framåt eftermiddagen beslutade han sig för att ge sig iväg till Nieva, han blev alldeles för rastlös av att vara kvar hemma hos sig utan något att göra. Han funderade på ifall han skulle ringa och prata med henne först, men bestämde sig istället för att överraska och var hon inte hemma fick han väl bara gå hem igen. Det var som tur var inte särskilt lång bit att gå, egentligen skulle han ta det rätt så lugnt det närmsta. Efter en stund kom han fram och knackade lätt på dörren, hoppades hon var hemma nu bara.

"Oh, I wanna dance with somebody. I wanna feel the heat with somebody," sjöng hon tyst för sig själv medan hon med händerna fluffade till sitt blöta hår, och rörde sin kropp i takt till melodin. Nieva hade nyss tagit en uppfriskande dusch, och eftersom hon kände sig en aning nedstämd försökte hon pigga upp sig själv genom att sjunga. Det brukade fungera och det var inte ett undantag nu heller. För hon kände sig lite mer energisk. Vem blev inte det efter att låtsas vara Whitney Houston? Då det knackade på dörren rynkade hon smått på pannan, skyndade med att dra på sig ett par mjukisshorts och ett linne innan hon gick för att öppna.
"Chris," utbrast hon överraskat, hade inte förväntat sig att han skulle titta förbi, "kom in."

Chris log genast då hon öppnade, det var ju omöjligt att inte bli glad när man fick se henne. Hans känslor för henne hade egentligen bara blivit starkare med tiden, han hade varit lite osäker i början men han var sannerligen minst sagt förtjust i henne numera. Sen om han litade på henne var en annan sak, men det var egentligen inget emot henne utan han hade svårt med tillit, och han måste ändå säga att han själv blivit förvånad över att han till sist smått börjat lita mer och mer på henne.
"Hej, tack", sade han och gick in, drog av sig skorna. Han hade egentligen ingen ursäkt till varför han kommit hit, utan det var bara för att få vara med henne och att få komma hemifrån en stund.
"Vad pysslar du med idag då?", frågade han nyfiket, kunde inte låta bli att smita fram och ge henne en puss.
"Själv hade jag inte så mycket för mig så tänkte jag kunde se vad sötnosen hade för sig", sade han smått retsamt. Och det gav honom lite annat att tänka på. Nu när han inte sov så mycket gav det upphov till många tankar, och det syntes nog med att han inte sov riktigt ordentligt.

"Inget särskilt." Det var ju sant. Hon tog dagen som den kom helt enkelt. Ibland var det skönt att bara ta det lugnt, speciellt med tanke på vad som hänt i hennes liv på senaste tid på olika plan. Hon stängde dörren efter honom och gick sedan ut till vardagsrummet, satte sig ner i soffan med benen i kors. Nieva hade inte kunnat undgå att lägga märke till hur trött han såg ut att vara. Han sov med andra ord inte så bra. Hon antog att det var hjärnspökena som höll honom upp om nätterna, men givetvis kunde han fortfarande ha ont i kroppen också. Han hade ändå råkat ut för en ordentlig misshandel. Bara tanken fick det att blixtra till i hennes ögon.
"Hur är det med dig?" frågade hon efter en stund och knäppte händena i famnen.

Chris lyssnade och följde med in i vardagsrummet, slog sig också han ner på soffan. Han trivdes rätt bra hemma hos henne, det var hemtrevligt på något vis. Han var nästan hellre där än hemma hos sig.
"Bra. Jag har så gott som inte alls ont längre, men måste tydligen ändå vänta ett tag till innan jag kan börja jobba igen", sade han, hade bara utgått ifrån att hon menade hur han mådde fysiskt. Psykiskt däremot var nog läget snarare ett helt annat, men det var en annan sak. Han gillade inte alls att vara sjukskriven, han gillade sitt jobb och ville ha något att göra för att inte bli alltför rastlös.

Hon kvävde en suck då han började berätta om sitt fysiska mående. Det var ju förvisso trevligt att höra att han inte längre hade ont, men det var ju inte vad hon hade menat då hon frågat efter hur han mådde.
"Chris," sa hon därför och spände allvarligt blicken i honom, "hur mår du?" Hon la extra betoning på orden för att han skulle begripa att hon ville att han skulle tänka efter ordentligt, och vara ärlig med sitt svar. Ännu bättre var det ju om han öppnade sig ordentligt för hon såg ju att något bekymrade honom.

Chris hade väl lite trott att han skulle komma undan med sitt svar, men borde ha förstått att hon nu kände honom bra nog för att kanske se hur läget egentligen var. Han såg tveksamt på henne innan han suckade och såg ner lite.
"Sådär. Jag lyckas inte sova ordentligt, men jag har mina perioder när det inte går", sade han, det var inte första gången han hade sömnproblem. Han suckade lite och drog en hand över ansiktet, det faktum att han vågade börja prata åtminstone en del med henne var ett tydligt tecken på att han faktiskt börjat våga lita lite mer på henne.
" Jag gillar inte att ha så lite att göra, det ger en alldeles för mycket tid att tänka", sade han uppriktigt, han gillade snarare att ha fullt upp. På det viset hann man inte tänka eller känna efter hur man egentligen mådde, men med så här lite att göra kom alla tankar och minnen igen utan att han kunde "fly" från dem med att dränka sig i arbete.

"Sök hjälp Chris." Hon begrep sig inte på varför han inte hade gjort det än. Han skulle aldrig må bättre om han inte fick den professionella hjälp han var i behov av. Nieva stöttade honom ju men det var inte på långa vägar tillräckligt. Hon kunde inte hjälpa honom på det viset hon ville. Och det faktum att han mådde så fruktansvärt dåligt fick ju i sin tur henne också alldeles utmattad. Vilket inte heller var rätt. Det var dock en punkt som hon inte avslöjat för Chris eftersom hon trott att det inte skulle vara till någon nytta. Men om hon behövde pressa honom till att söka hjälp så tänkte hon göra det, för det kunde faktiskt inte fortsätta i den här stilen längre.

Chris suckade lite igen, det var inte första gången han fick höra det. Ändå tog det emot. Det var lite svårt att sätta fingret på precis varför, men han var väl rädd på något vis. På nåt sätt försökte han ju dölja sin något brutala uppväxt, och med att söka hjälp skulle det vara att erkänna allting som hänt. Och under alla år hade han fått ibankat sig att det var hans eget fel, och det satt i ännu. Bara det att ens våga prata om allting med en främmande människa tog emot, för trots allt hade han rätt svårt att prata om det. Mest av rädsla av någon konstig anledning.
"Vi får se", sade han lite tveksamt, såg på henne.
"Pratade James nåt med dig om det?", frågade han, hade lite sina misstankar om det.

"Jag menar allvar Chris, det kan inte fortsätta så här." Nieva såg på honom, besvarade inte hans fråga. Det spelade ingen roll om James berättat något och vad han i såfall hade sagt. Hon skulle vara av samma åsikt oavsett. Hon strök en slinga av sitt mörka hår bakom örat och bet sig i tungan.
"Vi kan inte fortsätta träffas om du inte söker hjälp fastän du själv, djupt inom dig, borde veta att det är vad du behöver." Han var inte på hennes ansvar. Det sista hon ville göra var att överge honom men hon mådde inte bra heller av att veta att han plågades av sina inre demoner, och det faktum att han mådde dåligt gick ju över till människorna i hans närhet. Hon hade dessutom sina egna bekymmer, och behövde inte mer tyngd på sina axlar.