PRS Medi och Emma07 Vampire

Matthew såg på henne, suckade lite. Det hade väl egentligen bara varit en tidsfråga innan hon misstänkte det med. Han nickade lätt.
"Inte allt som sagts om oss stämmer", förklarade han. De klarade solen utan problem, men bara till en viss gräns. Höll man sig utomhus i stark sol en hel dag, var man verkligen ute på farlig mark.

Blicken blev panikslagen.
"Så det var därför han sa.." Hon vinglade till och föll in i hans famn.
"Jag mår inte så bra." Mumlade hon tyst och slöt ögonen.
"Jag tar inte så bra att killar jag gillar berättar att de är vampyrer."

Matthew var snabbt framme och fångade upp henne, försökte samtidigt dämpa den löjliga glädjen som genast bubblade upp när hon faktiskt erkände att hon gillade honom. Han tvingade sig att fokusera på det faktum att hon inte mådde bra istället för sina känslor.
"Snälla, låt mig skydda dig tills han ger sig. Han vill bara åt dig för att jäklas med mig, eftersom han fattat att jag gillar dig", sade han ärligt, Jordan kunde vara rätt jäklig.

"Om du lovar mig en sak." Hon såg upp på honom.
"Om vi går in igen och fortsätter vår träff." Hon log svagt och sedan skakade på huvudet.
"Jag tror han inte kommer ge sig. Jag tror han kommer fortsätta tills jag blir galen."

Matthew lyssnade, blev genast rätt förvånad över vad det var hon ville. Ville hon verkligen fortsätta träffa honom iallafall? Han trodde att hon skulle försöka bli av med honom snabbast möjligt.
"Vill du fortsätta dejten, trots att du vet vad jag är?", frågade han förvånat. Själv nästan skämdes han ofta för vad han var, och önskade så otroligt mycket att han på något vis kunde göra det ogjort och leva ett normalt liv igen. Men han hade inte det valet. Han suckade lätt.
"Antagligen inte. Men, jag är äldre och därav starkare än honom", sade han, han visste att han klarade av sin bror.

"Om jag får välja mellan dig och din bror tar jag dig." Hon gick in och såg sig över axeln.
"Dessutom tycker jag det inte är så farligt. Du är snäll och det är väl bra?"

Matthew följde med in och log lite, förvånad över hur pass förstående hon ändå verkade. Han nickade lite.
"Tack. Då är du iallafall en av de första som inte tycker det", sade han med ett snett leende, de flesta blev genast bortskrämda då de hörde vad han var. Kanske fanns där hopp för dem två iallafall? Han kunde ju alltid hoppas, nu när hon faktiskt inte reagerat så illa.

Alice slog sig ner och åt vidare av maten och lade huvudet på sned.
"Men kommer inte din bror att försöka ta mig imorgon? Jag menar att du ska till ditt jobb och jag mitt." Hon skar en bit kött och stoppade det i munnen.

Matthew slog sig också ner, åt vidare på sin mat som han nästan helt ätit upp nu vid det här laget. Han nickade lätt.
"Antagligen. Men jag kan iallafall jobba hemifrån, så kan hålla mig runt dig?", föreslog han, det skulle inte se särskilt konstigt ut att någon satt och jobbade på ett café. Han behövde bara läsa igenom några manus till böcker, så det skulle inte vara några problem, men hennes jobb kanske var svårare att komma ifrån. Men då passade det ju bra att han kunde jobba där.

Hon nickade och hon masserade nacken.
"Så du har inte känt dig frestad att bita mig?" Hon lade ner besticken och torkade sig om munnen.
"Du får säga om du har det."