PRS Rebellion Emma07 och Wolfy

Nathaniel såg på henne, ville inget hellre egentligen än att följa med henne. Men han kunde inte missa det här mötet helt, han hade lovat adeln att vara där och det var ingen bra start för honom som kung att börja missa möten.
"Thomas visar er till ett rum. Jag kommer så snart jag kan", sade han ursäktande, den ena vakten stannade kvar för att visa vägen för dem medans de andra gick iväg. Han gjorde inte mycket mer än att han dök upp på mötet och pratade snabbt med adelsmännen som var där, innan han ursäktade sig. Han skyllde på att han hade ett annat möte på grund av konflikten med Adarlan, medans den enda anledningen var att han ville till Caelia. Han knackade lätt på dörren då han kom dit.

Caelia följde med Thomas till rummet hon blivit tilldelad. Hon tackade honom och stängde dörren efter sig, stapplade utmattat fram till sängen och föll pladask ner. Det dröjde inte många sekunder förrän hon slumrade till. Magin hade verkligen sugit all energi ur henne. Någonstans långt borta hörde hon ett knackande ljud men kunde inte avgöra om det var verklighet eller om hon bara drömde. Hon särade på läpparna för att med knappt hörbar röst mumla fram "kom in". Två ord hade krävt en hel del viljestyrka och ansträngning att få ur sig.

Nathaniel lyckades uppfatta det svaga kom in-et, och klev genast in. Han slog sig ner i en fåtölj där.
"Hur känns det?", frågade han mjukt, uppriktigt orolig för henne. Han hoppades verkligen att hon inte hade tagit ut sig alltför mycket.

Då hon tyckte sig höra en dörr öppnas slog hon upp ögonen och såg sig om i rummet. Hon flackade med blicken en stund innan hon lyckades fästa den på Nathaniel. Det här var ju inte alls pinsamt. Hon ville inte visa sig så här svag inför honom men hon hade inget val. Hennes kropp tänkte inte på samma sätt, så mycket var uppenbart.
"Jag känner mig helt slut," mumlade hon fram och gnuggade handflatan mot pannan. Det var en mild underdrift helt enkelt.

Nathaniel nickade lite, det var inte så konstigt. Han kände igen sig lite - hans magi hade först visat sig som ung med att han råkat bränna ner ett mindre förråd, och han hade varit totalt slut efteråt. Men man lärde sig sina gränser.
"Inte så konstigt, du använde antagligen rätt mycket av dina krafter", sade han ärligt, fortfarande med mycket mjukare tonfall än vad han haft tidigare på dagen.

Caelia begrep inte varför hennes magi brutit ut just nu. Varför hade den aldrig visat sig tidigare? Eller så hade den gjort det, men hon varit för blind och dum för att lägga märke till varningssignalerna. Hon svarade inte Nathaniel av den simpla anledningen att hon inte hade något vettigt att säga. Det var besvärligt att prata också för hon behövde anstränga sig för att få ur sig ens en kort mening.

Nathaniel granskade henne tyst, önskade att han kunde hjälpa henne mer. Men han visste inte helt hur, han skulle inte påstå sig själv ha stenkoll på allt med magin och då hjälpa någon annan med? Det skulle bli en liten utmaning, men han tog den utan tvekan för henne.
"Vill du kan jag komma tillbaks senare istället?", föreslog han vänligt, då kanske hon skulle ha mer ork.

Då han föreslog att han skulle komma tillbaka senare skakade hon på huvudet. Långsamt sträckte hon ut handen mot honom i hopp om att han skulle ta den, krama om den och bara sitta där och hålla henne sällskap. Trots att hon nog inte skulle säga så mycket så skulle det betyda en hel del för henne att veta att hon inte var ensam.

Nathaniel kunde inte låta bli att le lite då hon ändå ville ha honom där, det värmde verkligen. Även om det var en dåres hopp som tändes också. Tyst flyttade han sig istället till invid sängen, tog hennes hand och kramade den lätt utan ett ord. Det behövdes inte. De hade visserligen mycket att prata om, men just nu njöt han bara av att sitta där med henne och få kännas som om de ändå gillade varandra igen, såsom det varit innan allt.

Det dröjde inte länge förrän hon somnade igen. Det var skönt att få vila en stund dock, hon behövde samla på sig så mycket energi som möjligt om hon skulle ha en chans att lyckas lura vakterna senare om att allt var som vanligt. Då hon någon timme senare vaknade upp igen gäspade hon smått innan hon vände blicken till Nathaniel's ansikte, studerade de där vackra dragen som hon inte kunde få nog av.