Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip visste att han antagligen bara var hopplöst kär i henne och skulle få hjärtat krossat - han hade ju inte direkt varit särskilt trevlig mot henne i början. Men han hade redan sagt så mycket nu att han inte kunde backa ur längre. Han log lite nervöst av hennes ord, hon hade verkligen en otrolig inverkan på honom - i vanliga fall var han sällan nervös och tämligen självsäker, men det var som bortblåst nu. Osäkerheten hördes nog igenom när han pratade också, det var rätt stort att han faktiskt vågade visa mer av sig, att han vågade visa sig "svag". Han såg på hennes söta ansikte, det tog ett par sekunder att komma på vad han kunde svara.
"Jag.. Jag gillar dig verkligen, Aubrey. Mycket. Jag vet att det kanske är idiotiskt att gå och bli kär i dig, men..", sade han men suckade lite och såg ner i marken mellan dem. En väldigt liten bit mellan, kunde han inte låta bli att lägga märke till heller. Nej, det var bara ett idiotiskt hopp att hon skulle gilla honom.
" Förlåt, jag borde inte bekymra dig med mina känslor", ursäktade han sig tyst. Här vågade han visa sig långt svagare än han brukade, han vågade visa mer den där rädda killen han dolde inom sig. Han hade växt upp med att flytta från hem till hem, utan att någonstans känna sig som hemma eller att nånsin känna sig älskad. Och såren man fick från det satt djupt.

Orden som lämnade hans mun hade hon enbart I sina vildaste drömmar kunna föreställa sig. Hon hade verkligen inte trott att han kände så för henne, det hade mest känts som om hon var I vägen för honom och att hon inte betydde något alls. Trots att hon irriterat sig något enormt på honom så hade han också väckt andra känslor till liv inom henne. Känslor som hon försökt skaka av sig genom att intala sig själv om att det bara var en fånig förälskelse. En fas som hon snart skulle komma ur. Men det hade inte varit en fas. Hjärtat dunkade i hennes bröstkorg och blicken flackade mellan hans ögon och läppar. Hade hon inte hört fotsteg just då skulle hon ha kysst honom. Istället backade hon ifrån honom då hon hörde Isabelles röst.
"Vi såg från kontrollrummet att det var larm här, Vince såg er lämna institutet och vi tänkte att backup kanske var nödvändig." Hon växlade blicken mellan Philip och Aubrey, kunde inte låta bli att le lite.
"Men ni klarade det själva. Kom nu så går vi tillbaka."

Philip kunde inte riktigt tolka hennes tystnad, ifall hon kanske bara funderade på hur hon på bästa sätt skulle neka honom. Antagligen, för han hade ingen aning om vad hon - eller någon annan heller för den delen - skulle se i honom. Han lyckades alltid säga fel saker och babblade för mycket, och tålamodet var ju så gott som obefintligt. Och henne hade han ju behandlat rätt dåligt i början, någon han ångrade nu men inte kunde göra mycket åt. Han hade varit helt uppe i sina tankar att han först inte märkt Isabelle, men backade sen generat ifrån Aubrey. Han nixkas lite mot Isabelle.
"Vi klarade det rätt bra", sade han, följde med tillbaks mot institutet i tankar.

Aubrey höll sig för sig själv resten av dagen. Så fort hon kom in till sitt rum använde hon sin stele för att hela sig själv. Som sagt var såren inte djupa eller allvarliga, men då hon hade en runa som kunde läka dem så var det ju klokt att använda sig av den också. Därefter la hon sig ner på sängen och blickade upp i taket, funderade om och om igen på Philip och hans ord. Hade han verkligen menat allt det han sagt? Han hade varit duktig på att dölja sina känslor för henne. Eller så hade hon varit blind som inte sett några tecken. Efter middagen bytte hon om till pyjamas, ett par mjuka shorts och ett linne, innan hon la sig ner på sängen för att läsa i en bok. Det gick ganska sådär då hon inte kunde koncentrera sig.

Philip var tankspridd resten av dagen, mest tänkande på vad som hänt tidigare. Och att Aubrey aldrig svarat honom, han visste inte riktigt vad det skulle betyda men gissade att det betydde att hon åtminstone inte var intresserad. Även om han på något vis räknat med att hans kärlek skulle vara obesvarad så gjorde bara tanken ändå mer ont än han trott. Senare framåt kvällen var han på sitt rum, hade tänkt lägga sig strax så gick omkring med bara shorts och ingen tröja. Rummet var rätt rörigt, med kläder lite överallt, så han försökte lägga undan åtminstone en del av det innan han lade sig.

Aubrey reste sig snart upp igen, orkade inte läsa i boken då hennes tankar ändå var någon helt annanstans. Hon gick in till badrummet och satte upp sitt hår i en lös knut på huvudet, borstade tänderna och tvättade ansiktet. Därefter drog hon på sig en huvtröja innan hon lämnade rummet. Hon behövde prata med Philip, berätta hur hon kände och tänkte över det som hänt tidigare. Sjuttonåringen kände sig ganska nervös då hon stannade upp utanför Philips rum, höll andan då hon lyfte handen för att knacka på.

Philip såg upp och rynkade pannan då det knackade till hans rum, kunde inte komma på vem det skulle vara. Han slängde lite slarvigt in några av de sista kläderna i garderoben, stängde den och gick för att öppna. Han gick visserligen bara i byxor, men det fick gå - det var inte sällan han tränade barbröstad heller ju. Han öppnade dörren och blev rätt förvånad av att få se Aubrey där, vad ville hon? Han räknade med att ha blivit avspisad tidigare.
"Hej. Öm vill du komma in eller nåt?", frågade han lite osäkert, flyttade lite på sig så hon kunde komma in om hon ville.

En del av henne önskade nästan att han inte skulle öppna så att hon kunde återvända till sitt rum. Men dörren öppnades och Philip verkade rätt förvånad över att se henne där. Hon nickade lite som svar på hans fråga, klev in i rummet innan hon la handen mot handtaget för att stänga dörren igen. Därefter vände hon sig om mot Philip. Med lätt särade läppar studerade hon hans ansikte ett tag innan hon ställde sig tätt intill honom, ställde sig på tå och kysste mjukt hans läppar.

Philip granskade henne tyst, försökte komma på någon anledning till varför hon skulle ha kommit dit. Men hennes kyss förvånade honom verkligen, och kändes ungefär som att ha kommit till himmelriket. Efter någon enstaka sekunds förvåning så besvarade han kyssen och lade en hand mot hennes rygg. Det här hade han verkligen inte förväntat sig, och tände genast allt hopp inom honom igen. För han hade kärat ner sig rätt rejält i henne, och att hon faktiskt verkade gilla honom också kändes svindlande.

Då han inte genast besvarade kyssen blev hon osäker. Var det här för mycket? Men all osäkerhet försvann i samma sekund som han la en hand mot hennes rygg och öppnade munnen för henne. Åh, det var en underbar känsla som spred sig i hennes kropp. Ett bättre tillfälle hade de nog inte kunnat få heller. Det här var rätt stund. Det som hänt tidigare på dagen hade fått henne att öppna ögonen ordentligt.