Efter Plugget

”Gissar att den där minen betyder tack och ett leende.” flinar hon till och ler snett mot honom. Samtalet mellan dem var om något komplicerar de den ena av dem inte kunde tala.
Men egentligen gjorde det inget, Idun tyckte det var skönt att bara sitta tyst vid varandra.
”Hoppas det smakade gott.” ler hon då maten var slut och går ut med deras tallrikar i köket. Hon kryper sedan ner i soffan igen och drar filten om sig och gäspar stort.
”Att se på film gör mig så trött.” gäspar hon och sträcker på sig.
Filmen är snart slut och Idun byter till nummer två. Snart har kvällen blivit natt och det har mörknat om dem. Snart somnar Idun hopkurad vid honom på soffan, TVn går än men hon sover lugnt.

Hur i helskotta lyckades hon uppfatta det där? Det var ju bara absurt, eller i alla fall nästan. Caleb ger henne en skeptisk blick även om han nickar instämmande. Jo, det var ju faktiskt precis så han menar.
Han tvingar bort en liten gäspning när hon reser sig upp för att gå ut med tallrikarna i köket. Jaså, det var alltså inte bara Caleb vars ögonlock halvt hängde ner över ögonen på honom? Med tanke på Iduns gäspanden och hur hon börjar prata om hur filmer gör henne sömnig, så är det svårt att komma till någon annan slutsats.
Försiktigt makar han sig närmare henne och gräver ner sig halvt under samma filt. Var det inte så vänner brukade göra? Caleb hade ju aldrig haft en vän innan, så han hade egentligen inte den blekaste aning. Äsch då, nu får det helt enkelt vara som det är. Om hon inte sovit hade hon ju haft en prima chans att röra vid den där mjuka pälsen. Synd för henne.

Idun vaknar till hälften och känner den mjuka varma pälsen mot sin rygg och drar sig närmare honom. Ville och kände han att vara så nära så tänkte hon utnyttja det. Värmen från hans kropp fick henne att sova lugnt och hon vaknar inte fören solen skiner in genom fönstret rakt ner över dem.
Idun sträcker på sig och rullar åt sidan då hon inser att han ligger naken vid henne. Inte för att det gjorde henne något men han kanske hade det, så hon lät filten ligga kvar på honom.
Hon smyger tyst ur sängen och går till köket för att koka kaffe. Hon gör även egna scones och sätter dem i ugnen och snart sprider sig en doft av nybakat och kaffe.

Mornarna efter fullmånesnätter är aldrig roliga, någonting som en viss Caleb Wang kan vittna för. Han drar filten tätare omkring sig, omedveten om vart det riktigt är han befinner sig och att pälsen är som bortblåst. Det är först när han drar händerna genom håret som han inser att tassarna är väck och att kroppen är spritt språngande där under det mjuka tyget.
Med en stor gäspning, följd av en grimas, sätter han sig upp i sängen och sträcker armarna över huvudet. Axlarna knakar till och benen i armbågarna värker. Usch, han avskyr verkligen att vakna efter fullmånen. Det är lite som om alla muskler och ben blivit slagna blåa pch gula, för att sedan knäckas och bändas tillbaka. Så sjukt obehagligt.
”Godmorgon”, ropar Caleb slutligen, lätt prövande. Shit, det doftade verkligen gott, och det trots att det var morgon och piss överlag.

”God morgon” svarar Idun och kliver ur badrummet. Hon hade passat på att ta en dusch nu på morgon innan frukost.
”Jag har tagit fram en handduk om du vill duscha.” säger hon leende och lägger hans kläder vid honom. Hon själv är klädd i enbart pyjamasbyxor och en bh. Det fuktiga håret hänger om henne och hon ser blekare ut än vanligt. Egentligen berodde det inte på något mer än att hon inte var sminkad, utan smink såg hon så blek, trött och slut ut som hon faktiskt var.
”Är det något annat du vill ha? Värktabletter?” frågar hon och ser på honom.
”Hur är det ens?” frågar hon sedan, han såg ut som vanligt igen, kanske tröttare bara.
”Jag håller på att fixa frukost till oss.” ler hon och går sedan ut i köket. Hon dukar fram de nybakats sconesen, kaffe, pålägg, grönsaker och fixar ett varsit glas med nypressad juice åt dem. Hon brukade sällan äta såhär, sällan få i sig frukost alls. Men hon kände att han behövde det.

Duscha så tidigt på morgonen? Nejtack. Även om Caleb är tacksam för att hon frågar, så skakar han på huvudet.
”Inte just nu, jag måste försöka vakna till innan jag gör någonting alls”, mumlar han och betraktar henne därefter under tystnad. Hon ser trött ut, blek och utmattad. Ungefär som Caleb själv känner sig, om de nu skulle dra några paralleller.
”Alltså bortsett från att min kropp känns som ett enda stort blåmärke, så mår jag helt okej”, försäkrar tjugotreåringen och lindar filten omkring sig, innan han tassar efter henne ut i köket. ”Det gör inte ont medan jag är förvandlad heller, utan det är mest när det väl händer och efter som allting känns som ett enda stort helvete”, förklarar han fortsättningsvis och slår sig mer på en av stolarna, för att därefter börja plocka på sig av de olika valen. ”Du ser ju för fan tröttare ut än vad jag gör..och tro inte att jag missade de där ärren igår kväll..”

"Eftersom det är en märklig process att förvandlas? Hela ens anatomi förändras?" frågar Idun och dukar fram.
"Väl när du är människa eller varulv sedan är det inte så farligt för då är kroppen i en viss form." Frågar hon och sätter sig ner på en stol mitt emot honom då frukosten är framdukad. Hennes leende försvinner dock snabbt då han nämner hennes uppsyn och benen. Fan, hon hade hoppas på att han skulle ha glömt dem.
"Jag har inget smink på mig, det gör att man ser tröttare ut." försökte hon bortförklara det hela. Det var dock inte alls hela sanningen. Hon var ständigt trött och om hon inte drack massa kaffe orkade hon inte hålla sig igång.
"De flesta ärren är gamla." mumlar hon utan att se på honom, tar koppen mellan händerna och blåser på den för att få det mer drickbart.
Hon visste väl att det var fel och såg vad han tyckte om det hela. Han reagerade som en normalt funtad människa borde göra.
Att hon inte mådde bra var väl en självklarhet egentligen, även om hon dolde det med smink, kläder, ett perfekt utseende och alltid leenden. Skrapade man bara lite på ytan märkte man att det inte alls var som det såg ut.

”För en annan människa skulle det nog kunna ses som märkligt, ja”, säger Caleb och rycker lite på axlarna, samtidigt som han drar åt sig en macka och några pålägg. Han brer mackan med ett tjockt lager smör, lägger på några ost skivor och sedan en stor klick med leverpastej på toppen. De flesta tyckte att hans smak var direkt urusel, och han kunde inte direkt låta bli att hålla med. Det var inte många som delade liknande smaklökar inte.
”De flesta är gamla? Du under väl att det betyder att några är nya, eller hur?” Frågar tjugotreåringen och stoppar i sig den sista biten av mackan. ”Att göra illa sig själv kommer aldrig att leda till någonting bra, Idun”, fortsätter han därefter och blir med ens allvarlig. Med lätt darrande händer virar han de långa, smala fingrarna runt kaffekoppen och för den mot de bleka, torra läpparna. Nej, det skulle det aldrig göra, bortsett från vad ens inre demoner försökte lura en med. Kanske han kunde få henne att inse det? Leda hennes bort från den stigen? Försöka kunde han ju i alla fall göra, och det tänkte han också! Det spelade ingen roll att tiderna var urusla och gick rakt mot mörkret - det betydde inte att alla andra också tvungna att göra det.
”Snälla, kan du inte försöka att hålla dig bort från självskadandet? Och om du inte kan göra det för dig själv, gör det för mig?”

Idun stirrade oförstående på honom, varför skulle hon göra det för hans skull? Som om han skulle bry sig? Jo, det gjorde han, nu var hon orättvis. Men så mycket ändå?
"Jo, jag vet att det inte är bra." började hon revande och undviker hans blick.
"Men det är så mycket som inte är bra och som jag inte får göra. Jag får inte ta droger, vilket jag faktiskt blivit fri från. Alkohol är heller inte bra och då har jag bara att göra mig illa kvar. För att dämpa allt." försökte hon förklara och hörde hur idiotiskt det lät.
"Rökning funkar för stunden, men inte då ångesten är som värst." hon visste att det lät så idiotiskt, men hon kunde inte rå för det alls.
"Jag försöker, det gör jag verkligen. Men ibland orkar jag bara inte. Ibland går det bara åt ett håll." hon mötte slutligen hans blick, hennes händer darrade kraftigt och hon såg blekare ut än förr, hon gillade inte att tala om det.
"Jag har missbrukat alkohol, sex och droger. Nu är det här jag har kvar och om jag inte har det....." hon rykte på axlarna och avslutade inte meningen, skulle hon avsluta sitt liv då? Hon visste inte, ibland kändes det som så. Men samtidigt ville hon leva, bli bra och flyga igen.

Under tiden som Idun talar, ser Caleb till att hålla andningen i styr och lyssna uppmärksammat. Han försöker verkligen förstå vad det är hon säger, varifrån allt det här kommer ifrån, men ändå kan han inte förstå hennes ord fullt ut. Eller det han inte förstår är varför självskadandet skulle hjälpa henne - hur det skulle hjälpa henne.
”Du vill ha kontroll, eller hur? Det är det enda du känner att du har absolut kontroll över”, mumlar han slutligen undrande och rynkar på ögonbrynen, samtidigt som han återigen tar en klunk av det varma kaffet. Det bränner lite i halsen, men känslan är både behaglig och upplivande. Kaffe är någonting han aldrig kommer att klara av att leva utan, aldrig. Samma sak gäller när det kommer till te.
”Jag kanske har uppfattat det fel, men det är liksom dit mitt resonemang tar mig”, skyndar Caleb sig sedan att säga och viker undan med blicken. ”Men du inser väl att det aldrig kommer göra någonting bättre, att det egentligen inte alls ger dig någon kontroll. Hur kan smärta dämpa smärta? Nästa gång du känner för att göra dig själv illa kan du väl försöka med någonting annat? Typ transferera dig till min lägenhet så att jag kan brotta ner dig innan du hinner göra någonting dumt.”