The elements

Det är definitivt inte vad Celine tror är bäst för hon själv i nuläget, och egentligen vill hon följa med Amari, men det känns bara som att hon skulle tränga sig på. Tvinga fram obehagliga minnen hos den jämnåriga flickan och göra livet allmänt surt för henne de kommande timmarna.
"Jag vet inte vad som är bäst för mig.." mumlar hon med trevande, osäker svag röst som fastnar i halsgommen på henne. Att göra det lättare för Amari eller göra det som är bäst för henne själv, vara självisk som hon har en tendens att vara. Celine kniper ihop ögonlocken ett tag medan hon försiktigt lutar sin panna mot flickans axel, som att det ska få den obehagliga huvudvärken att försvinna. Hon tar ett djupt andetag, känner hur hon suktar efter andra kläder, efter att få bada och tvätta bort all skam och smuts som sköljt över henne. "Jag vill bara in i värmen, det skulle vara skönt att inte behöva träffa mina syskon, men jag vill inte göra det förjävligt för dig." Kanske det krävs att förklara lite mer ingående för Amari, att hon är alldeles kluven på sina val och att huvudet inte orkar gå igenom de allesammans. Som sagt vill hon inte vara i vägen, extremt angelägen i att inte tvinga på Amari en massa jobbigheter. Huvudet höjer lite mer på sig och lämnar den bekväma axeln medan blicken fäster sig på de mer bekanta ögonen, väldigt välkomnande mörkblå. Inte sådär svala och läskiga som männens varit, mer omtänksamma. Hon gillar det, även om hon känner sig långt ifrån bra så känns det lite säkert. "Om det är det jobbigt så har jag verkligen inga problem med att gå hemåt.. men sällskap skulle sitta fint." Är det ytterligare själviskt att be om det från henne? Antagligen, och det gör så att ännu fler skuldkänslor bubblar upp. Allt är så långt ifrån normalt det kan bli.

De orden får det att sticka till av sorg i hjärtat på Amari, samtidigt som hon även känner hur ilskan mot de två vidriga männen återigen börjar bubbla inom henne. Det fick henne att vilja svära högt eller bara skrika rakt ut, men hon förblev tyst. Att få något slags utbrott skulle knappast hjälpa någon eller få Celine att känna sig bättre till mods. Men fan vad förbannad hon kände sig. Hennes uppmärksamhet drogs dock snart till sin ena axel, som Celine plötsligt mjukt hade lutat sin panna mot. Det förvånade henne en aning, men hon varken protesterade eller ifrågasatte det hela utan lät henne bara vila där en stund. Med en lite ledsam blick så betraktade hon henne och tänkte på hur fruktansvärt sårbar och blottad hon kändes just nu, och hon slogs av hur mycket allt det här hade fått Amari att mjukna inför henne. Väldigt förståeligt egentligen, hon var ju redan långt ifrån känslokall och just det här berörde henne särskilt, men det var först nu som hon faktiskt kom att tänka på det. Efter en kort tystnad så talade Celine igen, orden aningen dämpade mot hennes arm men ändå fullt hörbara, och det var nästan så hon kände för att skratta åt det allra sista hon sagt. Absolut inte för att på något sätt håna henne, utan bara för att det kändes så absurt. Göra det förjävligt för henne? När Celine var den som faktiskt nyss gått igenom något alldeles vedervärdigt?
"Du skulle inte göra det förjävligt för mig, herregud. Kanske att det skulle kunna bli lite obekvämt att sova, men det är ju långt ifrån förjävligt, eller hur? Det är verkligen ingen fara, Celine" insisterade hon genast. Det var inte ens något slags försök till att övertala henne till att följa med henne, det hade bara flugit ur henne. Ärligt talat så skulle Amari förmodligen ha tänkt i samma banor om hon hade varit i Celines situation, men att få höra det från någon annan på det här sättet gjorde ändå att hon tyckte att det var helt galet. Hur hon stod där och tänkte på att inte vara till besvär trots det hon nyss varit med om. Amari står fortfarande och ser på henne när den blonda flickan lyfter på huvudet, och hon möter hennes numera välbekanta, mörka blick. Hon kunde inte låta bli att le en aning åt henne.
"Du vet, om jag tyckte att det var jobbigt så hade jag aldrig erbjudit mig" påpekade hon.

Det verkar som att Celines förklaring är långt ifrån vad Amari förväntat sig, så långt ifrån en rimlig förklaring att det lät rimligare att den blonda artonåringen istället är rädd för henne. Ja, det om något bevisar väl hur fel de har om varandra, hur deras relation eller vad man nu ska kalla det är byggd på fördomar som folk runt omkring gett dem. Nu kanske Celine inte direkt är världens snällaste människa så det är väl förståeligt att den jämnåriga inte riktigt nafsat upp det på direkten. Situationen är också väldigt annorlunda från vad de vanligtvis brukar sättas i, en där deras personligheter vrids och vänds för att de går igenom någonting som de inte upplevt innan. Det är väl sådant där som psykologi går ut på helt och hållet, och i vanligt tillstånd brukar Celine vara väldigt duktig på. De mörkblå ögonen är trivsamma, och tillsammans med det där lilla leendet så känns det säkert. Långt ifrån normalt, utan oro och helt lugn, men det gör det lite lättare för henne att finna ro och tillit för Amari.
"Mhm, men att det blir lite obekvämt att sova kan ju också vara förjävligt.." jodå, hon försöker på sig ett litet skämt även om hon är långt ifrån det tillstånd hon vanligtvis är. Sarkasm styr hennes undermedvetna utantill, och hon gör ett tappert försök i att göra stämningen lite mindre seriös. Även Celines läppar pryds av ett magert leende, fortfarande genuint och rosigt innan hon försiktigt börjar röra på benen igen. Det är väl rätt, att Amari inte skulle ha erbjudit sig om det varit så jobbigt. Många människor gör det endast för att det känns rätt för dem, så att de inte behöver gå hem och ha dåligt samvete men de vill aldrig att det faktiskt ska ske. Dock verkar det som att Amari är långt ifrån en sådan person, hennes röst och erbjudande låter genuin. Kanske för att hon själv varit med om något liknande, kanske det är det som får henne att vilja ta hand om den darriga jämnåriga flickan. Hur som helst, utan någon tanke på motivet så känns det väldigt snällt, och Celine tar gladeligen emot det.
"Man vet aldrig." påpekar hon i mumlande ton och låter blicken glida tillbaka till asfalten framför dem. Hela kroppen är så förbaskat trött, får henne innerligt att vilja gosa ner sig i nya, rena kläder. Celine påminner sig själv däremot att hon är en väldians koala när det kommer till kritan, om de nu bestämmer att de ska dela säng finns det hög risk att hon kryper ihop intill henne. Det är svårt att tro det dock, med tanke på att alla hemska minnen kommer tillbaka så fort hon sluter ögonlocken.

Amari höjde lätt på ögonbrynen åt flickan som gick stod bredvid henne och fnös till lite roat.
"Jo, kanske det.. Men en natt skulle jag nog klara av". Fortfarande med ett litet leende på läpparna så hängde hon på när Celine återigen började röra sig framåt. Även på hennes röda läppar så kunde man nu ana ett leende, och även om det var långtifrån ett stort, glädjefullt leende så verkade det genuint. Det verkade som att hon började känna sig lite mer lugn i sinnet nu när de tagit sig ifrån platsen där det hände och männens livlösa kroppar, även om hon fortfarande var allt annat än okej. Ett litet framsteg var ju åtminstone någonting. Förhoppningsvis så skulle hon känna sig ännu bättre när hon kom in i värmen och kunde tvätta av sig blodet och känslan av äckel och bara försvinna under täcket i sängen. Försöka somna, även om det nog skulle bli svårt för henne. När man väl låg där utan något som kunde distrahera en så var det svårt att tränga undan ovälkomna minnen och tankar.
"Men du vill fortfarande hem till dig själv, eller?" frågade hon för att vara helt säker. Celine var den som börjat gå igen, och Amari antog att hon var påväg till sin lägenhet, men hon tyckte att det fortfarande verkade finnas en sorts tveksamhet hos henne. För henne själv så spelade det ingen större roll vad hon valde, hon ville bara veta.
"Nej, man gör väl inte det.." svarade hon tankfullt. Det Celine sa var ju sant, hur skulle hon kunna veta ifall Amaris erbjudande hade varit genuint eller inte? Hon hoppades att hon i alla fall hade lyckats göra det helt klart för henne vid det här laget att hon verkligen ville hjälpa, och att hon inte bara var där för att hon kände sig tvingad eller för att försöka få sig själv att framstå som en bättre person än vad hon faktiskt var. De fortsatte gå, och nu började Amari faktiskt känna sig riktigt kall. Tröjan var visserligen långärmad, men inte särskilt tjock och erbjöd därmed inte särskilt mycket värme. Särskilt inte efter att ha gått runt ett bra tag utan något annat än just den och sina byxor på sig. Hon var dock fast besluten vid att låta Celine behålla kappan under vägen, det var ju trots allt inte så långt kvar innan hon skulle vara hemma. Så hon försökte ignorera hur hon då och då kände en rysning längs med ryggraden och istället bara fokusera på att se till att Celine kom fram till sitt hem.

I ett tappert försök att se om Amari är hundraprocent ärlig granskar Celine hennes ansiktsuttryck, försöker tyda varje liten ryckning och vad det kan vara av. Att sova på dåligt en natt gör väl alla, den blonda artonåringen själv kommer nog inte få någon sömn överhuvudtaget.. men det känns fortfarande knasigt att dyka upp där och tvinga Amari att sova på golvet. Hon funderar ett tag på vad hon ska svara på den frågan. Hem eller följa med den jämnåriga? Hela stunden med henne har underlättat en hel del, även om allt är långt ifrån vanligt och okej så kan hon fortfarande få fram ett leende som inte känns som en komplett lögn. Om hon bestämmer sig för att följa med kanske hon kan erbjuda en måltid, eller kanske erbjuda Amari att få bo lite hos dem? Nu är väl resten av syskonen rätt avskräckande, och antagligen kommer svaret att bli ett litet fundersam nej, eller ett ja pågrund av ren artighet. Men förhoppningsvis så känner hon inte ett behov av att låtsas, utan bara talar sanning även om de är så långt ifrån vänner som det kan bli. Lite humoristiskt ändå.
"Jag överväger att följa med dig, om det är okej?" det där sista kommer per automatik, som att Celine behöver försäkra sig ännu en gång att allt går bra, och att hon inte kommer bli en oönskad börda. Om allt stått rätt till hade hon inte alls agerat på det viset, hon hade spydat tillbaka eller himlat med sina rent dryga ögon. Men det känns som ett måste nu, och allt är så annorlunda från hur det förut sett ut. Även om Amari gjort det klart för henne att hon inte skulle ha lagt erbjudandet på bordet om hon inte tyckt att det är okej, men man kan inte vara för säker, eller hur? Celine gnager sig om den vackert röda underläppen innan hon höjer blicken från marken till flickan. Det lockiga, mörka håret ser så gosigt ut där det ligger.. däremot verkar en kam vara ett fenomen som den jämnåriga inte hört talas om förut. Det passar henne, väldigt mycket finner hon sig själv tycka. "Här, jag klarar mig utan den resten av vägen." försiktigt drar Celine av sig jackan medan axlarna åker upp i hakan på henne och räcker fram den till henne medan benen fortsätter att röra på sig.

Uppenbarligen så velade Celine fortfarande en aning i sitt beslut om var hon skulle spendera natten, hennes tankar tycktes gå fram och tillbaks mellan att acceptera Amaris erbjudande och att helt enkelt återvända hem till sina syskon. Och även när hon nu väl sa att hon nog ändå ville följa med henne till hennes lägenhet så fanns det tydligen en osäkerhet kring huruvida Amari genuint menat det hon sagt eller inte. Inte för att det var någon större fara, hon hade ändå förståelse för att den blonda flickan inte genast accepterade att Amari faktiskt menade det hon sa och gick med på erbjudandet direkt. De hade ju inte direkt varit särskilt vänliga mot varandra tidigare när de råkat stöta på varandra i sin hemstad, så hur skulle hon kunna veta om den korthåriga flickan var en sån person som inte bara låtsades bry sig?
"Det är helt okej, oroa dig inte" svarade hon lugnt och bestämt, och såg kort på henne med ett betryggande leende innan hon återigen vände de mörka ögonen mot vägen de gick på. Om Celine verkligen skulle följa med henne visste hon inte riktigt, hon skulle nog kunna ändra sig ännu en gång innan de hunnit fram dit, men det störde henne inte. Det hon gick och funderade på nu var hur de skulle sova. Sängen hon hade var absolut inte pytteliten, men den verkade heller inte riktigt gjord för två personer. Å andra sidan så var ingen av dem särskilt stora, särskilt inte Celine, så det skulle kanske gå bra ändå. Problemet var bara att Amari absolut inte ville göra Celine obekväm genom att vara för tätt inpå henne, vilket hon förmodligen skulle vara om de nu skulle dela säng, och hon var rädd att hon skulle få henne att tvingas minnas det som hänt under kvällen om hon skulle råka komma åt henne på något sätt i sömnen. Kanske det skulle gått bättre om de faktiskt känt varandra och varit vänner, det skulle varit en annan sak då, men nu? Även om de kommit förvånansvärt bra överens tidigare och trots att Amari för tillfället hjälpte Celine igenom något fruktansvärt så kände de inte varandra. Hennes tankar började glida in på vilka lite stora, mjuka kläder hon hade med sig som hon skulle kunna ha som underlag när hon sov på golvet, men hon hann inte komma särskilt långt innan Celine avbröt hennes funderingar.
"Åh, okej.. Tack" sa hon och tog emot kappan från henne och svepte in sig i den. Den var redan varm efter att den jämnåriga flickan hade haft på sig den medan de gått, och hennes kropp började tacksamt värmas upp. Inte långt efter det så kom de äntligen fram, och efter att ha tagit sig upp för alla trapporna så stod de utanför hennes dörr. Amari låste snabbt upp den och höll den öppen för Celine och gjorde en gest åt henne att gå in.
"Det är, eh, som sagt litet. Men det ska nog gå bra ändå" sa hon lite ursäktande.

Resten av tiden som de vandrar genom Paris kalla gator så håller Celine sig rätt tyst. Munnen som vanligtvis går på högvarv konstant, men nu är den som förlamad. Med händelserna i åtanke är det väl inget annat än förståeligt, och hon påminner sig själv om det flera gånger. Hon känner sig inte pratglad, eller tvungen att lätta upp stämningen, och för engångsskull på länge lyssnar hon på sig själv och accepterar det. Ja, hon vill ha kontroll, men tystnaden känns bara mycket mer tillfredsställande än ord. Det beskriver hennes känslor för närvarande på något underligt sätt, tysta, nästintill icke existerande. En väldigt läskig, ovan känsla.. men kanske hon behöver lite mer av den, hålla sig till sina tankar och inte vara så beroende av att kontrollera stämningen, situationen och konversationen. Visserligen lättare sagt än gjort, men visst kan man alltid försöka? I bristen av kläder lindar hon sina armar om sig själv medan blicken glider över lägenheten. Tillskillnad från lägenheten som hon och hennes syskon fått så är den precis som Amari sagt, liten. Istället för tre sovrum är det ett, och det är väl förväntat. Ingenting mer behöver man.
"Det är super," viskar hon sanningsenligt. Av någon anledning hade Amari haft en lite ursäktande röst, men varför då? Det är så mycket bättre än något hon kan föreställa sig för nu läget, och det är definitivt bättre än den hon delar med syskonen, där ljud är det enda som finns i princip. Nej, i Celines ögon blir det helt perfekt och i syn på sängen låter hon huvudet falla lite på sniskan. Som sagt vill hon inte tvinga Amari att ligga utspredd på golvet, absolut inte, och sängen verkar inte direkt vara alldeles för liten. Även om den är gjord för en så skulle de två jämnåriga flickorna få plats där utan några problem, eller hur? Nu är det inte direkt det mest optimala, Celine vill nämligen inte bli rörd om det inte är på eget initiativ. Däremot känns det tomt och läskigt att sova ensam, och kanske bara självaste auran att ha någon bredvid sig räcker för att inte skrämma ihjäl henne under nattens gång? I hennes egna tankar låter det möjligt och fullständigt resonabelt, men kommer den mörkhåriga tycka detsamma? Hon bestämmer sig dock för att tvinga bort de funderingarna, drar försiktigt i sina tröjärmar så att de täcker de små händerna, och vänder blicken mot Amari igen. "Finns det något rum där jag kan tvätta av mig?" rösten är fortfarande rispig och påväg att förfalla, men den börjar bli lite stadigare. Celine blickar ner på sin egna kropp som för att visa den andre allt blodstänk, och den okomfortabla klädvalet. Det är dessa kläder hon brukar pryda sin kropp med, men nu känns det hemskt, alldeles för tajt och litet. Blodstänken hjälper ingenting alls.

Ögonbrynen glider upp ena aning i hennes ansikte vid Celines kommentar, och hon sneglar lite på henne medan hon låser dörren bakom dem. Det fanns inga tecken på ironi eller något, varken i hennes röst eller hennes ansikte, utan hon verkade mena det hon sa. Inte riktigt den reaktionen Amari hade väntat sig. Det var inte så att hon trott att flickan skulle håna hennes lägenhet eller liknande, hon hade bara antagit att hon skulle vara artig, men knappast imponerad. Nu fick hon mer intrycket att Celine aldrig hade sett något bättre. Amari såg knappt själv på sin lägenhet på det sättet, trots att hon hade blivit väldigt fäst vid den. Men Celines reaktion kanske berodde mer på omständigheterna än på lägenheten i sig. Oavsett varför så tänkte hon inte säga emot henne, hon sa faktiskt inget alls utan vände sig bara om för att hänga upp kappan på kroken bredvid dörren. När hon återigen stod vänd mot Celine, som stod där med armarna lindade kring sig, så lade hon märke till hur hon stod och tittade på sängen som stod lite längre in i rummet. Utöver huvudet som låg lite på sned så fanns det inget annat i hennes ansikte som Amari kunde försöka tolka, och hon undrade hur hon tänkte kring sovarrangemanget. Gissningsvis så skulle hon nog vilja sova själv, även om hon inte riktigt verkade bekväm med att låta Amari sova på golvet, men hon hade haft fel förr.
"Åh, gud, absolut. Badrummet är där" svarade hon och pekade på en dörr till vänster om dem. Shit, hon hade för ett ögonblick helt glömt bort att hon självklart skulle vilja tvätta sig. Blodet på henne hade sett illa ut när de hade stött på varandra ute på gatan, men nu i ljuset från taklampan så kunde hon se det tydligare, och det såg ännu värre ut. "Jag antar att du behöver andra kläder också?" frågade hon medan hon lät blicken glida längs med Celine. Det var inte bara det att kläderna var helt nedblodade, hon kunde dessutom föreställa sig hur obekväm hon måste känna sig i dem vid det här laget. Så blottad. Utan att riktigt vänta på ett svar så gick hon några steg bort till väskan som hon fortfarande hade sina kläder i i brist på något bättre ställe att förvara dem på och började rota runt.
"Förresten, vill du sova ensam eller?" passade hon på att fråga nu när de ändå stod här, och slängde en blick över axeln mot Celine.

Än en gång verkar det som att Celines ord överraskat den jämnåriga flickan, detta baserat på ansiktsuttrycket som stryks sig över hennes ansikte. Det får den utmattade flickan att le till, än en gång genuint men långt ifrån att räcka upp mot öronen. Uppenbarligen hade Amari förväntat sig ett skämt, att de där orden, det är super, skulle ha varit fyllda med ironi. Så fel hon haft, för även orden är genuina och ärliga. Just nu är lägenheten de står i absolut det bästa för henne, åtminstone det som känns bäst. Nu kanske bäst inte är ett ord som kan förklara situationen, med tanke på att den är långt ifrån bra och ingen lösning kan vara bäst, men det är åtminstone bättre resten av alternativen. Tankarna och funderingarna avbryts däremot när badrummet kommer på tals igen och blicken finner direkt dess väg. Under tystnad tassar hon fram mot det lilla badrummet, tänder och kan inte undgå att uppskatta hur mysigt det är. Även om hon har svårt att tänka på något annat än vad som hänt under kvällen så känner hon en viss glädje. Varmt vatten.. gud vad skönt. Att få tvätta bort blodet, skammen och smutsen. Minnena kommer aldrig att gå bort, det förstår även hon, men hennes kropp behöver en ordentlig dusch. Precis som hennes dunkande, elaka huvud.
"Andra kläder skulle sitta fint, tack," viskar Celine medan tänderna försiktigt fortsätter gnaga på den varma underläppen medan hon lutar sig mot dörrkarmen. De mörka ögonen glider återigen tillbaka mot Amari, granskar väskan som är fylld med kläder och lusten för rent tyg mot sin kropp blir allt större. Jösses, en varm tröja och varma, inte det minsta åtsittande byxor skulle definitivt sitta bra. Celine bestämmer sig för att göra i ordning det lilla badet genom att fylla det med varmt vatten, och drar av den gråa stickade tröjan och låter den glida ner mot golvet. Ögonen möter spegelbilden, dörren endast på glänt mot hallen. Hårstråna reser på sig något förskräckligt, och armarna blir alldeles knottriga.
"Jag tror helt ärligt att jag skulle föredra att veta att någon är där.. om du inte har något emot det?" att bara ligga bredvid Amari kanske skulle hålla dessa minnen borta från huvudet. Hur har hon absolut ingen aning om, men det känns bara fullt möjligt. Efter att ha tagit av sig resten av kläderna, knipt ihop ögonlocken för att inte behöva se på sin egna kropp, så glider hon ner i det varma vattnet. Märken sträcker sig över hennes hals, som att de velat märka henne för alternativa motståndare. Blod har fastnat på kinden, tröjan och benen. Så att tvätta sig är ett måste på två olika sätt.

Precis som hon gissat så ville Celine ha några andra kläder att byta om till. Det enda hon sagt hittills som hade varit det Amari förväntat sig, faktiskt. Det hon var ute efter när hon stod där och rotade igenom väskan var något som var i princip raka motsatsen till det Celine hade på sig för tillfället. Så något stort och löst sittande, något som ingav känslan av kroppen nästan försvann i dem. Om hon gissade rätt så var det nog något som den trötta flickan skulle uppskatta.
Att hitta kläder som var annorlunda än de Celine hade på sig var inte svårt, Amari ägde inte ens någon kjol, men det tog en liten stund för henne att hitta precis det hon letade efter. Bakom ryggen på henne så hörde hon hur Celine försvann in i badrummet och satte på vattnet till badkaret, men hon lyssnade bara med ett halvt öra på det. Tillslut kände hon sig nöjd då hon drog fram en stor,mörkblå mysig tröja som fick en att se helt formlös ut och som hon själv älskade, och ett par enkla, lösa mjukisbyxor. Perfekt för en känsla av att gömma sig undan blickar och försöka glömma bort den kropp som finns under dem, något som hon förmodade att Celine gärna skulle vilja göra. Eller åtminstone glömma det som hänt med den kroppen för inte alls länge sen.
Celines svar hördes inifrån badrummet, och Amari vände sig om. Dörren hade lämnats lite på glänt, och hon råkade få sig en glimt av den korta flickan där hon stod framför badrumsspegeln utan tröja på sig, vilket genast fick henne att känna sig som att hon nästan gjort något rent brottsligt. Osökt så kom hon att tänka på sina kommentarer tidigare under dagen om Celines tröjlösa tillstånd i parken, särskilt det sista om att de alla förhoppningsvis hade alla kläder på sig nästa gång de sågs, och det hela kändes som något slags sjukt skämt. Och även om hon omöjligt hade kunnat veta hur den här dagen skulle sluta så fick hon dåligt samvete över det, och över att hon råkat se henne så igen nu när hon förmodligen minst av allt ville ha andras blickar på sin kropp.
"Nej, det är ingen fara alls". Bara det att hon var fruktansvärt orolig över att råka göra något som gjorde henne obekväm eller fick henne att minnas händelsen igen. Hon visste inte ens vad hon skulle kunna råka säga eller göra som skulle vara så farligt, men oron fanns ändå där, gnagande i bakhuvudet på henne.
"Här, du kan ta på dig det sen" sa hon och klev in lite halvt i badrummet för att lägga kläderna på handfatet åt henne, blicken bestämt riktad åt golvet. Efteråt så stängde hon till dörren lite mer för att låta henne bada ifred, och gick iväg för att själv byta om. Vanligtvis så brukade hon inte sova i särskilt mycket alls, i alla fall inte nu på sommaren, men hon kunde ju knappast ligga där halvnaken nu när hon och Celine skulle dela säng. Aldrig i livet. Trött så drog hon av sig tröjan hon haft på sig och lät den falla till golvet medan hon återvände till väskan hon nyss stått vid. Den här gången ägnade hon inte alls mycket tid där, utan tog i princip första bästa plagg hon hittade, vilket blev en lite lätt sliten skjorta som hon faktiskt ofta använde som pyjamas då den var lite för stor för att verkligen passa henne bra. Dessutom så saknades det en knapp på ett ställe. Snabbt så bestämde hon sig för att den skulle funka bra och tog lättat av sig sin bh innan hon tog på sig den. Hon övervägde att dra fram några byxor också, typ något i stil med de hon gett till Celine, men struntade i det. Det här räckte, hennes bara ben kunde väl knappast ses som särskilt skandalöst. Dessutom så var hon säker på att hon skulle känna sig alldeles för varm under nattens gång om hon tvingade på sig det.