Winter is coming

Aidans hjärtslag som de långa öronen fokuserar sig på, får på något sätt den stackars alven att känna sig lugn.. var han inte det innan? Det är något med att lyssna på hjärtslag, som tyder på vackra livet och får Earendil att känna sig okej. Dunk, dunk, dunk. Som en fin liten melodi. Det är väl bara naturligt med tanke på hur van han är vid att lyssna på hjärtslag som efter ett tag tonar bort i krig. Som tyder på död, och ja Aidans regelbundna slag får honom att känna sig okej, säker. Någonting som får tankarna att sluta glida mot de eviga krigen, och mängden med döda kroppar och hjärtan som stannat.
"Magisk?" upprepar han med ett svagt litet roat leende, som om det vore ett hysteriskt skämt. Alver är väl mer magiska än människor i stort sett, med läkekonst, djur, hantering av vapen och det långa livsspannet som människor inte ens kan mäta sig med. Men bortsett från det? Nej. Earendil hade dock önskat att det var magi som var orsaken till att han kan lugna folk så väl, men det är bara en värdelös liten önskan. "I krig har det blivit allt mer vanligt för mig att lugna ner både de som är döende och deras familjemedlemmar. Om jag ändå bara varit magisk. Det skulle ha gjort en hel del lättare."

Av någon anledning verkar tjugotvååringens muskler spännas än en gång, som av rädsla eller oönskade tankar. Earendil undrar vad det är som kan ha förändrats så mycket så snabbt, han hade ju varit lugn för bar någon sekund sen. Med ett besviket, gulligt ansiktsuttryck granskar han killen bredvid sig.
"Men du fick röra mitt hår.." påpekar han, som ett litet barn vars syskon fått mer godis en den själv. Mycket orättvist indeed. Dock tystnar han tvärt, som han gjort allt oftare de senaste dagarna. Älskvärd? Ädel? Det där med modig kan han förstå sig på, krig är bara en del av vardagen, en hemsk del men ändå. Han förstår varför folk ser honom som modig, även om alven inte riktigt skulle beskriva sig själv som det. Förstår, ja det gör han iallafall. Älskvärd och ädel däremot, det är inte lika passande.
"Vill och vill," påbörjar Earendil med rynkad näsa innan han skakar lätt på huvudet, det är väl klart att han inte vill se Aidan lida. Det vill ingen, som är okej rent psykiskt. "Du har rätt, det vill jag inte se... men jag vill hålla dig sällskap."

Fast i Aidans ögon så var ju Earendil i princip så gott som magisk, varesig det nu faktiskt stämde eller inte. Alven förde alltid ett lugn med sig, en rogivande känsla som verkade slå rot inom allt och alla. Han hade nog blivit en väldigt bra ledare, utan tvekan. För de skulle ju vara precis som den äldre - modiga, vänliga, fredliga och omtänksamma. Och den andre var ju även bra med pil och båge, hade varit med ute på stridsfältet och upplevt allting mellan himmel och jord. Det gav honom ju mängder med kunskap och förståelse, samt det faktum att han troligen kunde förstå sig på vad folk kände bättre än typ alla andra där ute i världen.
”Earendil”, började tjugotvååringen, plötsligt bestämd trots att rösten darrade och ögonen for fram och tillbaka över taket. ”I mina ögon så är du magisk bara genom sätten som du agerar på och det är inte många som skulle ta sig tiden att trösta alldagligt folk sådär”, rabblade han på och pillade med tyget som täckte kudden. Han lät det långsamt glida fram och tillbaka under de såriga, nötta fingrarna samtidigt som den mörkbruna blicken äntligen fäste sig stadigt i den respektive blå. Om han blivit given chansen att sitta och ostört betrakta Earendil i flera timmar, kanske ännu mer, hade han utan tvekan tagit den. Snabbt som vinden, även om det hela troligen skulle ha skett ännu snabbare.

Ett snett leende kröp över de någorlunda fylliga läpparna och Aidan frustade till.
”Mitt hår är typ det enda jag är stolt över, så ge fan i det”, knotade han missnöjt. Däremot var tonen på rösten retsam och inte det minsta släpig, snarare söt och varm. Visst var en fortfarande rispig och grövre än den brukade, men det skulle försvinna under dagens gång. Sedan bleknade leendet i samband med alvens ord. Inte för att de var okänsliga eller något liknande, utan bara för att tjugotvååringen visste att han snart skulle behöva genomlida det där som den andre inte ville se.
En av de lätt darriga händerna drogs genom havet av ljusbruna lockar och den yngre mannen suckade uppgivet. Jaha, bra där Earendil, hur ska du lyckas lösa det där egentligen? Kanske sätta på sig en ögonbindel och ett par öronmuffar? Jösses.
”Du kan inte göra det ena utan att behöva se det andra, så antingen vill du följa med eller inte”, konstaterade Aidan sanningsenligt och övergick till att pilla med sitt eget hår istället för kudden. ”Förhoppningsvis kommer jag inte att råka döda dig och om jag gör det..äh, ta med pil och båge så kan du skjuta ihjäl mig istället om det nu skulle komma till det.”

Komplimanger brukar ofta bli slängda hej vilt runt omkring Earendil, de har liksom nästan förlorat betydelse efter ett tag. Kanske lite arrogant, men han har blivit van vid både fejkade och genuina komplimanger, däremot har han inte blivit van vid Aidans. Det värmer en hel del, för engångsskull går det inte in genom ena örat och ut ur det andra, nej det stannar där inne i skallen så att hjärnan kan bearbeta det hela. Ta in det, låta hjärtat ta till sig och känna värmen som pumpas ut över alla blodådror. Magis beroende på hur han agerar? Vissa skulle säga dumdristig, eller kanske lite för snäll och omtänksam. Men det är helt enkelt något som ärvs i familjen. Fearenduil och fadern är de mest politiskt lagda, Earendil har aldrig riktigt funnit stort intresse i att styra ett kungadöme, därmed politiken som kommer med. Aelene är den mest dumdristiga med stor marginal, och Ilbryn den oroväckande snälla. Tja.. Earendil och Haemir är väl där mittemellan någonstans, Haemir mer åt Aelenes sida, och den yngre brodern åt Ilbryns. Kanske det är beslutsamheten på Aidans röst som får den fullvuxna alven att lägga lite mer åtanke på det, och faktiskt lita på honom. Aidan var ju inte någon bra lögnare tidigare, men kanske han tränat upp det? Vem vet.
"Tack," säger han med en rosig liten rodnad över de puffiga kinderna, en lugnande, charmerande rodnad istället för den där vinröda tomat färgen. "Magiskt vet jag inte riktigt Aidan, tycker nästan alla borde agera på det viset. Utan magi." Ja, då skulle mycket vara annorlunda. Människornas liv skulle vara mer jämställt om de följde all omtänksamhet och regler som alverna lever efter.

"Mhm, men tänk om mitt hår är det enda jag är stolt över då? Då får du inte röra det heller!" babblar Earendil tillbaka och lägger sina handflator över de blonda, tjocka lockarna som om de vore sköldar. Nu är det ju så att han inte riktigt bryr sig om sitt hår, ja det är lent, livligt och skinande, men det är ett drag som hela släktet fått. När alla runt omkring en strosar runt med samma vackra lockar förlorar det sin påverkan. "Nejmen allvarligt Aidan, du borde vara stolt över dig själv för flera olika anledningar, inte bara ditt hår." Aidan är ju väldigt vackert byggd, väl proportionerad och attraktiv. Dessa tankar dock betyder inte att Earendil gått och blivit kär i honom och helt plötsligt känner sig homosexuell. Nej, ett snyggt eller vackert utseende kan han inte direkt neka. Tonen på rösten och ansiktsuttrycket sjunker likt snabba vattendroppar. Hade han sagt något fel igen? Jösses, han lär sig verkligen inte.
"Jaså, jag kan inte blunda om jag anser att det är lite läskigt?" frågar han medan huvudet faller på sniskan med ett förstrött litet leende, osäker på vad Aidan vill att han ska svara på det. "Jag vill hjälpa till, och om det bara är att kolla på dig när du skiftar som är orsak till att inte göra det, ja då får jag gå med på det.. Och jo, jag kan ta med mig pilbåge och skjuta en varningspil mot dig." Det var ansett som ett skämt, men tänk om det blir nödvändigt?

Jo, det var ju en ganska klok tanke, inte sant. Om alla i världen agerade med fred i åtanke och vänlighet likaså skulle ju krig aldrig uppstå. Och om krig aldrig uppstått, då hade Earendil kanske inte blivit tvungen att låta sig själv giftas bort. Världen hade verkligen en hel del att jobba på i slutändan, och lite grejer var det inte att ta tag i heller!
”Jo, men det är en sak att tycka det och en annan att faktiskt göra det. Det är många som tycker att saker och ting borde vara på ett visst sätt, men inte för någonting för att det faktiskt ska ske. Du är annorlunda, du bryr dig verkligen och försöker. Jag menar, du ger till och med upp din odödlighet till en helt okänd människa bara för att bringa fred! Det är stort, Earendil, jävligt stort!” Sade Aidan och studerade den andre med rynkade ögonbryn. Han undrade om han själv hade kunnat göra någonting så ädelt, utan vinna någonting alls på det själv. Det måste ju vara väldigt svårt att släppa så mycket utan att få igen ens en gnutta och tjugotvååringen undrade, som sagt, om han själv klarat av det. Troligen inte, om sanningen skulle fram.
”Jag vet inte om det gör någon skillnad för dig, men jag står fast vid vad jag precis sagt..i mina ögon är du magisk på det viset”, konstaterade han och drog på munnen, medan de mörkbruna ögonen studerade den lätta rodnaden som strök sig över den andres kinder. Vad skulle det där betyda nu då? Aidan blev bara mer och mer förvirrad för varje sekund som gick och tankarna blev bara mer och mer stökiga.

Som tur var kom tjugotvååringen på andra tankar när samtalet återgick till de blonda respektive ljusbruna lockarna. Med en liten kraftansträngning lyckades han fokusera på det ämnet istället för det där med magi och bla bla bla.
”Fast jag vet allt att det finns en massa andra grejer du är stolt över, så försök inte ens med det kortet”, påpekade Aidan och lipade mor den äldre, innan han blev lätt fundersam. ”Alltså jag..nej. Det finns ingenting jag är direkt bra på, jag ser inge vidare ut och tja..jag vet inte”, mumlade han och ryckte lätt på axlarna, samtidigt som ett svagt leende singlade ner från ovan och gjorde sig hemmastadda över läpparna, precis som det hade en tendens att göra. Blunda? Började Earendil tänka lite noggrannare på det där, skulle han nog inre föredra att hålla ögonlocken slutna. Man visste ju aldrig vad någon som den yngre kunde ta sig till när det var fullmåne, så det så.
”Varningspil?” Undrade han och höjde ett av de mörka ögonbrynen. ”Nej, du kommer nog få döda mig om det ska ha någon större inverkan..och blundar du kanske jag attackerar dig, så låt gärna bli med det”, fortsatte han och skrattade till, varpå han slöt båda ögonlocken. Varför ville ens alven följa med? Bara för att han kände sig skyldig till att göra det, eller vad?

Det är väl bara önsketänkande det där, att alla ska vara vänliga och se på varandra med godhet i ögonen. Det kommer aldrig att hända, kungadömen som familjen Lannister är maktgalna, mördar alla som står i deras väg. Stark har en viss nåd, men dödsstraff är fortfarande något de kör på. Robert Baratheon är den mest dömda kungen av de alla, men hans bröder har en viss, låg förnuft. Aerys Targaryen var maktgalen, kanske en viss kungafamilj, av alvisk släkte vet om syskonens liv.. Resten verkar bara ha förträngt det. Hur som helst är det väldigt svårt att föreställa sig en värld utan någon ondska alls, vilket är förståeligt med tanke på att nästintill allt styrs av ondska runt omkring dem. Earendil sluter ögonlocken, Rivendell är väldigt fredligt, det fredligaste landet inom de sju kungadömena. Hur skulle det vara om alla fick leva ett sådant rättvist liv?
"Du har rätt, det är väldigt stort," medger han sakta och slår upp ögonlocken, möter den mörka blicken med ett svagt leende på de fylliga, blodröda läpparna. "Jag vet att många bara säger saker som de inte vågar göra någonting åt, de lever inte upp till det. Men önska kan man alltid göra, inte sant? Det är mer förstående om tillexempel du inte skulle gå med på att ge bort din odödlighet, om du haft den, eller gifta bort dig. Men när man växt upp med tja.. väldigt angelägna föräldrar om vad som är rätt och fel, så blir man väldigt angelägen själv. Man lär sig att vara mer opartisk, och förståndig när det kommer till politik, även om man själv kanske inte vill det egentligen. Egentligen vill ju inte min pappa gifta bort någon av oss, han vill ha oss säkra här. Men han vet att man måste offra saker, och vilken mängd det faktiskt kan vara. Det är inte många som har samma erfarenheter."

"Som du inte är bra på, ser inge vidare bra ut? Minns jag fel när jag säger att du var riktigt förbaskat duktig på att klättra, simma? Du är omtänksam och hjälper till väldigt mycket i hemmet, du står ut med det här varje månad.." efter det där sista lyfter Earendil lite på sig, håller balansen med armbågarna på madrassen innan han kramar ut vattnet i trasan och fångar upp nytt, och duttar det över Aidans heta panna. "Även om jag själv nu inte riktigt tänker så mycket på folk utseendemässigt så är du väldigt attraktiv Aidan, du är bara elak mot dig själv.. Förhoppningsvis är det något du kan vrida på förr eller senare." Jo, det där med att tjugotvååringen inte kan se hur bra han i faktum ser ut är bara lite oroväckande.. Dock förstår inte Earendil vad det är som kan vara grunden för att han bryr sig så mycket om det. Utseendet är bara en av många aspekter hos en person, kanske han suger på att uttala sig om det.
"Jag kommer inte att blunda efter du har skiftat, det hade jag inte tänkt iallafall. Tänker dock att just skiftningen kanske du inte vill att jag ska se?" frågar han med rynkade ögonbryn. Han tänker inte skjuta Aidan så att det skadar honom, nej sikta och skjuta är han en riktig fena på.

Under tiden som Earendil talade, tog Aidan in vartenda ord. Han lyssnade uppmärksamt med stora, fundersamma ögon och försökte förstå sig på det som sades. Det var väl inte så svårt egentligen med tanke på att alven levt i flera tusen år, till skillnad från tjugotvååringen som bara befunnit sig på jorden i just det - lite mer än tjugo år. I jämförelse med alla år som den äldre lagt bakom sig var det ingenting, inte ens en halv procent av vad den andre levt genom. Därför var det lite svårt att helt relatera till det som sades, även om han förstod ordens innebörd. Även om Aidan också växt upp i ett hushåll där föräldrarna varit väldigt angelägna om rätt och fel under uppväxten, så var det helt enkelt inte samma sak. Till skillnad från Earendil skulle han aldrig kunna göra någon skillnad i världen, även pm han så försökte. För vem ville egentligen ha en perfektionistisk varulv? Ingen, ingen ville någonsin dras med en sådan, och detta inkluderade även personen i fråga. Han ville knappt ens titta på sig själv i spegeln under specifika dagar och hellre sjunka ner genom jorden och ruttna bort. Andra dagar var det ju bättre. Till exempel som dagen till ära, när han fick privilegiet att gosa ner sig intill sin barndomsvän, lyssna på hans vackra röst och glömma bort alla problem som verkligheten förde med sig. Nåväl, han glömde bort dem till viss del i alla fall. Tankarna på smärtan var i alla fall som bortblåsta, vilket definitivt var ett stort plus.
”Håller med om det där med erfarenheterna ska du veta..kan inte ens föreställa mig hur det måste vara eller kännas”, erkände den yngre och började frånvarande bita på de nötta naglarna. Nej, hur mycket han än ville kunna göra det så verkade det i slutändan alltid vara lika tvärt omöjligt.

Nagelbitandet fortsatte när alven fortsatte tala och ögonbrynen drogs ihop mer och mer för varje ord som talades. Klättra, simma..jovisst, men när skulle han någonsin kunna använda sig av de kunskaperna för att hjälpa någon annan än sig själv?
”Kanske, men det spelar ingen roll”, mumlade Aidan och slöt ögonen återigen, när trasan drogs över den glödheta pannan. ”Jag tycker bara inte att jag förtjänar det, att erkänna för mig själv att det finns vissa grejer jag faktiskt är bra på, att jag kanske skulle kunna vara åtråvärd om..om..” Han tystnade och suckade bedrövat. Orden ville komma ut, de ville bli sagda. Men precis som alltid visste han inte hur han skulle formulera sig, och då föll allting i bitar.
”Skulle du vilja att jag såg när du bokstavligen slet av ditt eget skinn? Nej, nej det skulle du nog inte”, sade tjugotvååringen och himlade lite med ögonen, i samband med ett dystert fnitter. ”Är bara rädd att någonting ska hända medan du inte är på din vakt. Pilar flyger inge vidare om de inte får någon chans att faktiskt flyga”, förklarade han och stirrade upp mot taket, alldeles glansig i blicken - troligen en bieffekt av febern. ”Jag är rädd för mig själv Earendil, vilket i sin tur betyder att du borde dela den uppfattningen med mig.”

De kristallblåa ögonen granskar ansiktet framför sig medan händerna per automatik rör sig över den kallsvettiga pannan. Aidan har börjat gnaga på sina naglar, biter ner dem.. eller ja, biter ner det som är kvar av dem iallafall. Det är lite gulligt det där, hur han börjat gnaga på sina naglar av ren rastlöshet eller nervositet. Jepp, gulligt. Det är inte ett ord som Earendil brukar använda sig av även om han har ett brett ordförråd. Gullig, små fåglar, kaniner och djur i allmänhet är gulliga, men även Aidans beteende.
"Nej, det är svårt att göra," instämmer han och låter huvudet falla på sniskan innan han sätter sig upp i sängen. Det är rätt svårt att sitta och dutta en trasa mot tjugotvååringens ansikte när han sitter ner, hur bekvämt det än må vara att ligga i madrassen. Men Aidan hos sig. Usch Earendil, dina tankar är alldeles för röriga och brutala. Lugna ner dig lite nu. "Samtidigt kan inte jag föreställa mig om hur det är att vara tjugotvå, usch. Jag är så gammal." Han gnäller högljutt och ogillande innan han skakar på huvudet åt sig själv. Han är ju relativt ung när det kommer till alviska åldrar, men inte i jämförelse med Aidan. Då är han en gammal gubbe om han varit människa, så det är ett vidunder att Aidan ens funnit tycke för honom.

"Klart det spelar roll," protesterar den fullvuxna alven och rynkar de välplockade ögonbrynen innan han griper tag i Aidans hand och kramar om den. "Du kan inte säga att du inte är duktig på saker, för det är du verkligen. Om du inte medger det är du bara oschyst mot dig själv." Nu kanske de där aspekterna, simning och klättrandet inte spelar någon roll för Aidan, men det visar i vilket fall som helst att han är duktig på saker och ting. Att han är så nedvärderande mot sig själv ogillar Earendil starkt, även om han inte direkt har någon rätt att säga till om det. "Du är åtråvärd, du måste bara vara snäll mot dig själv, du kanske inte tror på det när jag säger det, därför måste du ju vara snäll mot dig själv."
"Nej, det skulle jag inte.." trevar Earendil och sluter ögonlocken en kort stund. Nej, det skulle han inte vilja. "Men jag är inte rädd för dig, kanske det är lite galet, men jag är rätt galen. Om du inte vill att jag ska vara där Aidan så kommer jag inte.. men jag vill att du ska veta att det är ett alternativ, och att jag finns här."

Grejen med det där var ju att Earendil var väldigt, väldigt mycket äldre än Aidan. Mer än tvåtusen år, vilket i människoår skulle göra honom till en riktigt, riktigt gammal gubbe. Fast människor kunde ju inte ens leva så länge, så det var väl knappast en realistisk tanke när han började undersöka den mer ingående.
”Jo, du är verkligen en riktigt gammal fillur du”, konstaterade den yngre med ett skratt, för att sedan skaka på huvudet så att de ljusbruna lockarna svajade omkring. ”Fast det där stämmer ju egentligen inte, eftersom du inte alls är gammal när det kommer till alviska år. Visst du är fullvuxen, men det är ju jag också, även om det är i mänskliga år”, fortsatte han och fortsatte att gnaga på naglarna. Det han i slutändan försökte få fram var väl att den andre inte var så gammal som han trodde. Eller jo, det var han ju faktiskt, men inte på det sättet. Han såg ju allt annat än gammal ut, med den felfria hyn, det glänsande håret och kristallblå ögonen - unga och livliga. Varje gång de två vännerna fick ögonkontakt kunde tjugotvååringen inte hålla fladdrandet inne i hjärtat i styr. Att se in i Earendils ögon var ungefär samma sak som och ställa sig och titta ner i en klarblå, glittrande bäck. Få syner var vackrare än någonting sådant.

”Varför måste jag vara snäll mot mig själv när du redan uppfyller den uppgiften?” Frågade Aidan och vickade lite på ett av ögonbrynen, som om det fanns någonting roligt i det han precis sagt. Men det gjorde det inte - ingenting underhållande eller uppmuntrande alls. Han visste att han trackade ner på sig själv något alldeles för jävligt, men vad annars skulle han göra? Att gå och vara stolt över sig själv var uteslutet. I samma sekund som han berövat två unga människor på deras liv hade han insett just det, att han aldrig skulle kunna se på sig själv i spegeln och säga du är vacker eller du är värd bättre. Det gick emot allting han stod för.
”För att vara så pass uråldrig och klok måste jag säga att du är uppriktigt korkad ibland”, muttrade den yngre och himlade med ögonen. ”Jag är ensam, Earendil, ensam och rädd. Det är så de nätterna passerar. För det mesta har jag ingen kontroll, men när jag väl lyckas tygla mig själv är allting bara mörkt, fuktigt och obehagligt. Jag vågar inte röra mig, inte råka göra något ljud..knappt andas”, fortsatte han tyst och råkade bita ner på ringfingret. Ett litet gnyende undslapp honom och blodet sipprade sakta med säkert fram.
”Ska jag vara ärlig så vill jag inte vara ensam längre, för det suger”, avslutade han i en viskning och slickade äcklat bort blodet. Blod, han avskydde blod. I de mörkbruna ögonen var det dödens färg, färgen av ondska.

En riktigt gammal filur, jo i jämförelse med Aidan så är han definitivt gammal. I jämförelse med alla människor är väl ett mer korrekt svar, och ett sannare. Sen är ju även Aelene och Ilbryn äldre än Aidan och hans föräldrar, men de beter sig fortfarande som femtonåringar. I alviska ålder är de väl ändå som människornas femton. Det är svårt att få kläm på det där, och Earendil har aldrig riktigt funnit det nödvändigt. Men det är annorlunda nu när han vet att en människa, Aidan för att vara exakt, har känslor för honom. Och att han ska gifta sig med en ung människa. Pedofilia är det ju inte, långt ifrån.. men det känns ändå konstigt. Annorlunda, men det är väl normalt för alver som tvingas gifta sig med människor. Eller har känslor för dem.
"Hmh, tack," säger han med ett lätt skratt, skakar på huvudet åt sig själv. Det tjänar ingenting att ligga och fundera på det, för oavsett hur mycket han än försöker vrida och vända på tanken så kommer han aldrig kunna byta skinn. Earendil är ju nöjd med att vara alv, de har verkligen positiva aspekter. Men han skulle ljuga för sig själv om han sa att det inte skulle vara bättre i mänsklig form. Ögonlocken stängs igen och han tar ett djupt andetag som om det hela ska göra saken lättare. "Du har ingenting emot det då, min alviska ålder i jämförelse med din?" Det är en bra fråga, hur kan Aidan gilla honom trots det faktumet?

"För att om du inte är snäll mot dig själv kommer du bara att tro på de där lömska tankarna, lögnerna i ditt huvud. Tro mig, jag har varit med om det själv. Om du ska kunna leva ett positivt liv kan du inte vara så hård mot dig själv." svarar Earendil utan att behöva tänka efter, han förstår vart Aidans tankar kommer ifrån, men de måste försvinna. Nu verkar det vara Earendils tur att banka lite vett i den yngre. "Okej, så du känner dig ensam och rädd för dig själv. Känner du dig ensam när jag är med?" frågar han och huvudet faller på sniskan. Ögonen glider ner mot den andres slitna finger som nu blöder för fullt. Kvickt drar han till sig papper, ett tjockt täcke av det och lindar in det lilla, men djupa såret. Försöker stoppa det en aning. "Du vill inte vara ensam.. jag vet inte om jag kan vara där för dig på det sätt du vill Aidan, men jag kan fortfarande göra det mindre ensamt. Jag bryr mig inte om jag ser dig skifta, bara det visar dig att du inte borde vara rädd för dig själv. Skiftningen är en del av dig, men det är inte du."

Varför skulle tjugotvååringen ha det? Visserligen förstod han sig inte på det där med alverna och deras åldrig, allting rörande det ämnet var på tok för komplicerat, men han hade åtminstone uppfattat en del små grejer om hur det hela fungerade. I alviska år var ju Earendil till sinnet ungefär lika gammal som han själv var i den stunden, och den enda egentliga skillnaden var väl att han hade upplevt väldigt mycket mer än Aidan själv hade hunnit göra. Men annars var de väl i princip lika gamla, rent mentalt alltså?
Den yngre rynkade lite på ögonbrynen och såg ytterst fundersam ut. Han försökte lägga fram en slags plan inför hur han skulle formulera sig. För en vanlig, ung man var det inte alltid en dans på rosor att komma på passande formuleringar. Det var inte precis så att han fått hjälp med inlärningen under barndomen, utan den största mängden med kunskap som han besatt hade ju Earendil uppbådat till. Utan alven hade nog den yngre varit lite av ett hopplöst fall, men det tänkte ju personen i fråga aldrig erkänna. På någon nivå var han ändå alldeles för stolt för att erkänna något sådant, trots att han i grund och botten var allt annat än stolt över sig själv.
“Nej, jag har faktiskt inte det”, svarade tjugotvååringen dröjande, efter att en lång tystnad hunnit passera. ”Jag kan inte riktigt förklara det, men du utstrålar ungdomlighet och liv, Earendil. Så varför skulle jag någonsin ha något problem med din egentliga ålder? Den enda skillnaden mellan dig och mig är att du är tusen gånger smartare och har upplevt ungefär tusen gånger så mycket som jag har. Ska jag vara helt ärlig så gör den faktorn dig bara ännu mer intressant i mina ögon.”

Det som kom därnäst kunde Aidan inte säga någonting om, då det var fullkomligt sant. Om han inte slutade tänka inte banorna skulle allting bara komma tillbaka för att bita honom i arslet senare - och det ville han ju absolut inte. Därmed låg det verkligen någonting i det alven sa.
”Jag vill se vad som händer, med ringen eller utan..för innerst inne så är det ju fortfarande jag och inte någon annan. Så vem vet? Det kanske går med tanke på hur nedrans bra du är med djur”, sade han och kikade diskret upp mot den äldre med osäkra ögon. ”Om du är där kanske det blir lättare att tänka positivt, men då måste du också lova att inte titta, okej? För det blir bara alldeles för pinsamt”, skyndade han sig genast att stadga samtidigt som Earendil lindade om det blödande fingret. Helvete, varför var Aidan alltid tvungen att vara så klumpig för? Först hade han betett sig döfånigt och sedan hade han lyckats bita ett jack i fingret på sig själv? Applåder, massiva, högljudda applåder.
”Men du..har du verkligen inget bättre för dig än att sitta hör och såsa? Kom inte din bror hem igår? Och behöver du inte packa inför resan?” Frågade han och gled ner under täcket igen, så att bara de bruna, relativt stora, ögonen syntes.