Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Det är ganska svårt att inte förstå vad vi ska göra”, påpekade CW och intog sin plats, snett bakom Zihao. Nu kanske det inte var där han egentligen skulle stå, men i de allra flesta danserna stog han någonstans runtomkring den långa nittonåringen.
”Alltså jag hatar när vi har såna här övningar”, gnällde Jun och riktigt släpade fötterna efter sig. ”Kan vi inte bara spela alla låtar i rätt ordning? Min hjärna kommer bara att bli förvirrad”, fortsatte han buttert och slokade med axlarna. Det var verkligen ingen hemlighet att Jun avskydde att dansa. Eller, avskydde och avskydde. Han var inte någon katastrof direkt, även om han var den sämsta i gruppen. Men det skulle nog bli bättre med tiden. Host.
”Sluta gnälla, du är inte så dålig som du får det att låta”, sade Euijin tvärt och gav nittonåringen en lätt klapp på axeln. ”Är alla redo? Kommer att starta musiken nu isåfall.”

Joshua kan inte göra mycket annat än att vänta på musiken där han står, öronen på vakt för varje liten ledtråd som kommer ut ur högtalarna. När Euijin inte får ett endaste svar himlar han än en gång med ögonen.
"Engagemang människor, engagemang." upprepar han halvt om halvt irriterat innan han sätter på musiken utan att fråga en sista gång. Mobilen faller ner mot Joshuas tjocktröja, som noggrant ligger ihopvikt på golvet i hörnet. Det går bra för Joshua, tja det går bra för hela gruppen. Många pratar om det där att man ska hålla koll på sina egna rörelser i spegeln, men Joshua har märkt att även i framträdanden, är det viktigt att hålla sig till teamwork, att man håller utkik över hur det går för dem allihop.

Till en början gick allting väldigt bra för dem alla. Nåväl, det verkade i alla fall som om alla hängde med i svängarna. Zihao tyckte att träningen var nästintill uttråkande, då den inte var varken tillräckligt ansträngande eller utmanande. Vilka världsproblem. Under den femte låten, råkade dock en ostadig liten Jun stappla in i nittonåringen. Det var så illa att de på något sätt lyckades sätta krokben för varandra och de båda två föll i golvet med en ljudlig duns.
”Men vad i helvete”, utbrast den längre av dem och började massera sin fotled som dunkade olycksbådande. ”Jun, du vet att jag älskar dig, men du är så jävla klumpig ibland..aj..helvete.” Zihao böjde huvudet ner mot foten och betraktade fotknölen som redan börjat bli blå. Aj, aj, aj.

Det var väl självklart att något sånt här skulle hända så snart inpå deras debut. Jisses, vilken otur de har. Euijin och CW skyndar sig till hans sida, medan Joshua själv skyndar sig till köket tätt intill. Det är väl självklart att de måste ha hjälp i byggnaden, de är inte direkt superhjältar. Artonåringen drar åt sig en påse med is, lindar in den i tjocktröjan han snott till sig på vägen, och skyndar sig sedan tillbaka till Zihao, vars för ser helt förskräcklig ut.
"Det här är anledningen till att vi ser vart vi går.. " muttrar Lee, som sjunker ner mot golvet med en liten suck. Försiktigt läger Joshua tröjan med is över det blåa, och börjar försiktigt att röra vid foten.

”Men, jag kollade vart jag gick..jag lovar!” Gnällde Jun och lade sig platt över golvet, tillsynes väldigt skamsen.
”Uppenbarligen så gjorde du inte det”, konstaterade Lee och himlade lite med ögonen.
”Det gjorde jag visst”, protesterade nittonåringen och började dunka huvudet löst mor golvet, ungefär samtidigt som Joshua anlände med isen.
”Tack..” mumlade Zihao och vände tvekande blicken mot den yngre. Fingrarna strök lätt över fotleden, som dunkade något alldeles förskräckligt. Typiskt att det här skulle hända så pass nära inpå deras debut, usch. ”Så, vad är prognosen? Den är inte bruten va? Jag menar, det för svinont, men inte så ont.” Vad skulle ens hända om det visade sig att foten verkligen var skadad och inte bara lite öm? Skulle deras debut skjutas upp eller skulle nittonåringen få sitta på en stol i något hörn? Det var ju bokstavligen det sista han ville.

Med rynkade ögonbryn sjunker Joshua ner mot golvet och granskar den svullna foten. Han är inte direkt en läkare, men men. Försiktigt rör han vid det blåa, svullnaden, klämmer försiktigt på den innan han börjar röra på foten.
"Stukad?" mumlar han mer för sig själv, som en liten oklar tanke. Inte bruten, men stukad kan den definitivt vara. "Dock skulle jag inte ta mitt ord som rätt, men vi borde kanske prata med en riktig läkare. Du ska ju inte lägga vikt på den, det är helt klart iallafall."

Zihao betraktade foten som sakta men säkert börjat svullna upp.
”Hm, antar att jag får hoppa omkring på ett ben istället då..” mumlade nittonåringen och sände en mördande blick bort mot Jun. Nu var det ju inte uteslutande rumskompisens fel, då han inte kunde hjälpa att han var så extremt klumpig. Men när man har ont går det inte att resonera vidare bra. Tyvärr.
”Förlåt, du vet att jag är sämst av alla här på att dansa”, knotade den jämnårige och sneglade tveksamt bort mot foten. ”Men det är säkert inte så farligt..vänta några dagar så borde det vara bra, i alla fall om den bara är stukad.”

"Jag hittade dem!" utbrister CW glatt och kommer instigandes med ett par kryckor i händerna och ett litet mindre bandage. Euijin sätter sig ner bredvid dem och tittar storögt på Zihao. Nej, han förstår verkligen att nittonåringen inte vill missa debuten, eller när de uppträder.
"Jag pratar med Mr Song.. han kan nog skjuta upp datumet lite." berättar han och rufsar Zihao om de mörka lockarna medan Joshua börjar noggrant att vira bandaget om den svullnade foten. "Väldigt otur va?"

”Antar att det kommer bli bättre förr eller senare. Om den nu bara är stukad så kommer svullnaden att gå ner om några dagar..”, spekulerade Zihao, även om det mest var önsketänkande. Men foten kunde inte vara så pass skadad att de var tvinga att skjuta upp deras debut. Nej, han hade ju bara råkat snubbla lite och den var med största sannolikhet bara rejält stukad.
”Tror inte att vi absolut måste skjuta upp debuten”, sade CW och satte sig ner bredvid Joshua och nittonåringen. ”Men det kanske är bäst, som sagt, att gå och kolla upp det. Vi vill ju inte att det ska bli värre, eller hur?” Fortsatte han med ett blekt leende.

"Men du ska fortfarande inte överbelasta den," påminner Joshua och spänner fast spännet till bandaget. Han lämnar ifrån sig en liten suck, borstar av byxorna innan han ställer sig upp.
"Det är bättre att berätta det för Mr Song än att Zihao har skitont dagen innan, och de inte har någon aning om det blir det bara rörigt." säger Kawan och håller fram kryckorna mot Zihao. "Förhoppningsvis lugnar det väl ner sig så snart som möjligt, men man kan aldrig vara för säker, eller hur?"