PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Vad sa vi om att gråta?” Undrade Zhìyuan och himlade lätt med ögonen samtidigt som han travade efter Max. Fy fan vilken befrielse att komma ut från tåget, i den friska luften. För att göra saken ännu bättre var himlen verkligen vacker den kvällen, med sina tusentals glittrande stjärnor och månen som var som en stor nattlampa. Sjuttonåringen kunde nästan slå vad om att det inte ens var becksvart inne i den förbjudna skogen, med månen som lyste upp omgivningarna. Troligen spred den väl även sitt bleka sken genom träden. Äsch, varför var han tvungen att begrunda det nu? Det viktigaste där och då var att så snabbt som möjligt ta sig till en av vagnarna och sedan försöka glida in i slottet utan att bli upptäckt. Kanske han kunde gå ner till köket och sno åt sig några gräddbakelser också.

Jodå, Max visste mycket väl vad den jämnårige sagt men känslor fungerade inte så. De gick inte att lätt som en plätt att kontrollera, ignorera och sudda ut. I alla fall inte Max känslor.
Han fortsatte vingla framåt på perrongen. Det var ovant att kliva ut bland de första. Han brukade alltid stanna bland de sista för att slippa riskera att stå i vägen och andra hemska scenarion...
Eftersom väskorna och kattpälsen fortfarande halvt täckte synfältet fortsatte han gå utan att riktigt veta riktning. Förhoppningsvis styrde han stegen åt rätt håll.
Även om han verkligen inte uppskattade stora folkmassor så hade han alltid uppskattat ankomsten. När tåget stannat och det kryllade av elever. Han tyckte om stämningen. Alla små förvirrade förstaårselever. Hagrid med lyktan. Testralerna. Åh, ja. Han skymtade dem bakom väskberget. Visst såg de lite skrämmande ut men han hade alltid uppskattat dem. De var vackra.

Utan några problem, travade Zhìyuan förbi Max bort mot en av vagnarna. Personligen gav han inte sådär jättemycket mycket för ankomsten till Hogsmeade stationen. Kanske för att han anlänt till samma station ungefär hundra gånger vid det laget, men även för att han inte var speciellt jätte exhalterad över att börja skolan igen. Grejen var att han redan låg efter med skolarbetet och terminen hade inte ens börjat än. Hur skulle det då bli under resten av året? Med största sannolikhet skulle sjuttonåringen inte klara av det, då han verkligen var på tok för lat. Men med Max hjälp så kanske det skulle gå. På lätta fötter, klev han upp i en av droskorna och placerade packningen på ett av sätena - både hans egen och den jämnåriges. Han litade faktiskt inte på att den kortare skulle lyckas bära all sin packning, även om han nu försökte.
”Så..är du exhalterad över att det är ditt sista år?” Undrade Zhìyuan trevande i ett tappert försök att dra igång en konversation. ”Eller hade du vilja fortsätta några år till?”

"Tack", sa Max tyst när den jämnårige lyfte upp packningen i droskan. Mycket riktigt hade Max med största sannolikhet misslyckats om han försökt sig på att göra det själv. Han klev försiktigt upp efter Zhìyuan. Satte sig bredvid högen med packning. Kiwi hoppade ner och satte sig i knät istället. Blickade ut på alla elever där utanför.
"Blandade känslor måste jag säga", svarade han med ett snett leende. Ja, minst sagt blandade känslor. Han tyckte ju om skolan. Fast det skulle aldrig bli som innan. Då hade han i princip älskat den. Pluggandet. Allt. Aldrig velat sluta. Men nu var det annorlunda. Det kunde bli hiskeligt ensamt och all hemlängtan kunde bli minst sagt problematisk.
"Antar att du är glad över det, eller?"

”Hm, jag känner igen den känslan faktiskt”, mumlade Zhìyuan och började locka på Kiwi. Jisses, han älskade verkligen den dör förbaskade katten av någon skum anledning. Om Max inte varit så känslig som han verkade vara, fanns det en risk att sjuttonåringen faktiskt snott katten och aldrig gett tillbaka henne. Hon var ju faktiskt väldigt lurvig och mysig. Gosigt.
”Om vi säger såhär: jag är glad över att slippa allt skolarbete och alla läxor..men det finns en hel del grejer jag kommer sakna och troligen klara mig jävligt dåligt utan”, förklarade slytherineleven och knäppte händerna i knäet. ”Quidditch träningarna, själva området och..” Zhìyuan tystnade tvärt och ruskade ögonen mot skogen istället, som långsamt börjat fara förbi utanför vagnen. Fy skäms, inte tala om en massa hemligheter i onödan.

Och vadå?, ville han fråga. Dessvärre hade han ju fortfarande ingenting med saken att göra. Det var ju privat. Om Zhìyuan velat dela den delen så hade han ju gjort det. Kunde den där nyfikenheten gräva ner sig i en grop någonstans? Snälla.
Max nickade långsamt. "Ja, området kommer jag också sakna", mumlade han instämmande.
Vad var det den jämnårige skulle ha svårt att klara sig utan? Max skulle ju sakna saker och så, men han skulle ju klara sig. Skolan kunde han leva utan. För honom fanns det saker som var betydligt svårare att leva utan. Bröder till exempel. Trillingbröder. Väldigt väldigt svårt att leva utan. Extremt svårt.

Hogwarts var verkligen vackert, minst sagt. Både slottet och dess omgivningar var hemtrevliga och bara allmänt fridfulla, någonting som slytherineleven defintivt skulle komma att sakna inom sin tid. Sedan var det ju allt annat, men han orkade faktiskt inte lägga några tankar på de småsakerna. Livet var redan tufft som det var, hur dramatiskt det nu än lät. Zhìyuan kunde inte undgå att undra om Max också hade det svårt för tillfället? Med tanke på hur könslig han var, skulle det inte direkt förvånat sjuttonåringen.
”Men du spelar inte quidditch va? Så vad gör du under helgerna och efter skoldagarna? Sitter och pluggar eller? Pratar lite med tavlorna och Kiwi då och då?” Undrade han med en glimt i ögat och drog lite på munnen. Jodå, det där var faktiskt menat som ett skämt och inte som en förolämpning. För en gångs skull. Bra där, Zhìyuan.

Hmm, Max lät blicken osäkert vandra från Kiwi till Zhìyuan. Det var verkligen typ omöjligt att veta när den andre sa något på skoj eller blodigt allvar. Eller tja, förolämpning.
Han valde att tolka det som att det inte var illa menat. Det var ju trots allt inte särskilt schysst att vänta sig att allt den jämnårige sa var drygt menat. Även om det från början verkat så. Fast efter det där med tårarna så hade Max börjat fundera på om det fanns något annat gömt därinne, tillsammans med alla hemligheter. Alltså typ en annan Zhìyuan. En mindre dryg, mer vänlig en. Max kunde mycket väl ha fel, men...
"Nej, ingen quiddich. Jag öh...pluggar lite och sen typ läser. Och skriver. Mycket", svarade han och blickade ner på katten i knät.
"Och tja, du har inte helt fel där", fortsatte han med ett snett leende och lät de stora, gröna ögonen möta Zhìyuans smala, mörka.
"Vad brukar du göra då? Mer än att prata med din bästa vän, väggen", frågade han skämtsamt. Förhoppningsvis hade han inte rört något känsligt ämne. Det var ju ändå Zhìyuan som tagit upp den där väggen tidigare...

”Hade det på känn”, erkände Zhìyuan och log snett, däremot utan att ta blicken från den mörka natthimlen. Det var ju nämligen läskigt att se Max i ögonen, då de var så löjligt perfekta, gröna och stora. Ännu en gång, fy skäms. Han var verkligen tvungen att jobba på att bli av med de där förbjudna tankarna. De ställde ändå bara till det för sjuttonåringen, som redan var extremt lost. Kanske lite för lost för sitt eget bästa, suck.
”Alltså nu är det ju såhär att jag och väggen kommer väldigt bra överens”, började slytherineleven efter ett slag och mötte slutligen den jämnåriges blick, vilket bara resulterade i att en liten pirrande känsla i magen genast blossade upp. ”Du förstår, den går väldigt bra att slå på, att prata med livet om och allting däremellan”, förklarade han och frustade till. ”Visserligen är det sorgligt nog sant, men äsch då. Utöver allt det där så är min största hobby att stjäla mat.” Hade man en så rymlig mage som Zhìyuan, trots att han var smal och relativt benig, dä var det inte konstigt att man spwnderade mer än hälften av tiden nere i köket. Där det fanns mat, där kunde man även finna en hungrig Zhìyuan. Det var en av naturens lagar.

Jovars, Max gav inte direkt intrycket av att vara en sportkille. Mer någon som spenderade större delen av livet med näsan i en bok. Dag ut och dag in i biblioteket. Vilket väl på sätt och vis stämde rätt så väl överens med verkligheten. Fast inte biblioteket, mer i de bekväma fotöljerna i hufflepuffs uppehållsrum, med en gigantiskt katt i famnen.
Max fnittrade ofrivilligt till lite. Det hela lät så himla absurt. Men han dömde inte den jämnårige. Verkligen verkligen inte. I en av sina betydligt mörkare perioder hade han stirrat in i både väggar och tak. Pratat både med sig själv och luften. Bankat i både golv och kuddar.
"Åh, så du gillar mat?", frågade han och sken upp en aning. "Jag älskar att baka. Du kan bli provsmakare för alla nya recept. Försökskanin", fortsatte han skämtsamt. Fast han menade det. Tänk att ha någon som kanske skulle uppskatta allt det där. Hans föräldrar hade aldrig varit sådär överförtjusta i sötsaker och även om de alltid smakade och log uppmuntrande så visste han att de tröttnat på rollen som försökskaniner. Det var sånt en hade bröder till. Vilket ju Max inte hade längre så...nej, han behövde verkligen någon ny mage att mätta.