[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae blir en aning förvånad över den andres påstående, han visste inte att han hans ansiktsuttryck är så uppenbara. Även om han gått oändligt många kurser om hur man ska hålla sitt ansikte neutralt oavsett vad som händer, så kanske han inte är lika duktig som han trott. Tjugofem åringen nickar enkelt som svar, innan han låter den lilla kurvan till leendet försvinna från ansiktet.

"Det är inte fusk, bara en vettig önskan." säger han och rycker lätt på axlarna. Han låter sig själv pilla med sina fingrar, det är något han ofta gör i vardagen. Händerna behöver alltid röra på sig, göra någonting, för att han inte ska irritera sig på det. Ibland använder han sig ut av en stressboll, men då han inte ser en i närheten kramar han försiktigt om sina egna fingrar som är sätta på bordet. Han nickar instämmande, många skulle antagligen önska sig efter fler önskningar, hur icke originellt det än är. För honom är det väldigt svårt att veta vad han önskar sig på rak arm, därför vore det en hel del bättre om han kunde ha fler önskningar. "Skulle inte du önska efter det?"

"Förstår inte varför jag skulle förvänta mig det. Dina tatueringar är dina tatueringar, du är inte direkt skyldig att berätta vad det betyder till någon." hans ögon lyfts dock upp när den andra berättar att han uppskattar samtalet mer än vad han borde göra, vilket ärligt talat värmer Jae en aning. Visst, den äldre skulle antagligen ha stuckit ifrån honom för ett långt tag sedan om han inte trivts med samtalet, men han får ändå en speciell känsla när han berättar det. En känsla han inte borde känna. Jae blinkar dumt några gånger, han vet inte om han inbillar sig eller inte när han ser den andres aningen rosiga kinder. Den här gången är det inte pågrund av kylan. "Varsågod?" säger han med en aning förvirrad ton i rösten, vilket han hoppas att den andre inte upptäcker. Han hade inte trott att den ynkliga komplimangen skulle göra den andre generad. "Det är ju bara sanningen, det visste du väl ändå?" Jae har alltid ogillat psykologi, och förstår inte varför det skulle göra någon generad, speciellt inte mannen framför honom. Kanske det är för att han aldrig riktigt lagt intresse till att studera folks reaktion till hans ord, inte när det inte har någonting med arbetet att göra.

Osäkert börjar han fundera på universum.
"Jag... lägger inte större intresse i universum, nej," erkänner han och ser på den aningen äldre mannen. "Jag tror inte att det som händer har någon anledning till att hända, och jag tror inte att universum styr något ut av det. Saker bara händer, utan någon större bakgrund till det." Jae vet inte om det han säger låter vettigt, och det är antagligen för att han aldrig riktigt lagt någon större tanke till det. Ja, han brukar alltid försvinna in i sina tankar, men universum är nästintill aldrig en del av de tankarna.

"Förvisso är det sant, men många skulle nog benämna det som fusk. Men att spela efter reglerna får dig sällan dit du vill" sa Uta. Förvisso var det svårt att fuska inom hans yrke, om han inte räknade de tjänster som till exempel, borgmästaren och polismästaren kan ge honom. Men för att få dem gav han något i utbyte. Nästan omedvetet för Uta fingrarna till halsen, rör vid de ömma delarna under halsduken. Många kanske ansåg det han gjorde som fusk? Vad visste han. Personligen såg han det inte så. Att fuska vore att få vad han begärde, utan att ge något i gengäld.
"Svårt att säga. Jag kan inte komma på något konkret jag skulle önska, och utan att ha en idé ifrån början, känns inte fler önskningar lockande" erkände Uta. Han hade under samtalet funderat på vad han skulle ha önskat sig, men inte kommit fram till något. Han hade allt han kunde tänka sig, och det han inte hade, behövde han inte. Så skulle han ha önskat sig något av en ande, hade det antagligen varit något oerhört löjligt, som månen. Uta granskar den andra mannen när han rör på fingrarna, kanske var han rastlös. Kanske fann han inte samtalet lika givande som han själv? Men inget annat än hans fingrar skvallrade om det. Kanske var det något Uta hade önskat sig, att den andra mannen fann samtalet lika givande som honom.

"Du har en annorlunda syn än många andra. Kanske är det för att pengar inte är inblandat" sa Uta lågt och mötte den andra mannens blick. Kanske var det pengarna som gjorde skillnaden, eller så kanske var det att mannen framför honom hade förstånd nog, att förstå när något var personligt. "Och självklart är jag inte skyldigt att berätta för någon, men de flesta kräver ett svar. Tackar gud, eller någon annan för konsten att ljuga"
Uta log emot den andra mannen. Uta var sannerligen tacksam för sin förmåga att ljuga, det gjorde många av hans sektioner med kunder, lättare. Men kanske var det lättare att slå i sina kunder, de olika lögnerna, eftersom de inte förväntade sig att han skulle tala osanning.

Uta skrattar till en kort stund, när mannen förvirrat säger varsågod.
"Normalt, brukar inte människor låta förvirrade när det får ett tack" kommenterade Uta, och drack upp det sista av teat, innan han tog upp skeden och stoppade den i munnen, som om den var en cigarett.
"Självklart vet jag att det är sanningen, eller snarare min personliga åsikt. Utöver vad andra anser om dem, har lite betydelse för mig" säger Uta och lägger huvudet på sned emot knät. "Men det är annorlunda höra någon säga det, åter igen utan pengar inblandat. Eller Jorah"
Jorah sa ofta att hans tatueringar var fina, och kanske hade Uta rodnat åt det första gången också. Uta kunde uppriktigt inte minnas. Men att höra orden ifrån den andra mannen var så annorlunda ifrån allt annat.

"Fascinerande" sa Uta och såg på den andra mannen. "Jag tror personligen aldrig att jag hade kunnat se det så. Jag tror att mycket sker av en anledning. Oftast ovetande av oss människor, då vi inte kan se hela bilden."
Uta visste inte hur det kom sig att han såg det så. Han trodde inte en människas liv var förutbestämt utan snarare att de alltid hade olika val, men tidigare val låg bakom dessa, och det som skedde efter åt, skedde av en anledning. Inte för att detta var något som han gick omkring och funderade över på dagarna.

Jae nickar instämmande mot den andre.
"Du vet, i teorin bryter vi i princip mot reglerna hela tiden." om man ska följa reglerna när det kommer till önskningar, borde man följa de skrivna reglerna i samhället. Till visso är det lättare i ett spel, fantasier, som andar, än när det kommer till verkligheten. När den yngre märker hur den andra ledaren flyttar sin hand mot sin hals, det kanske är en dålig ide att försöka prata med honom när han har så ont. "Du kanske borde gå tillbaka, ta en värmefilt på det där." säger han. Svaret på frågan om önskningar gör honom en aning besviken, varför vet han inte. Som sagt kan inte Jae alla sina önskningar på rak arm, men hans liv är långt ifrån perfekt. Det finns massvis ut av olika saker han skulle vilja testa på, att utbilda sig till läkare är en ut av dem. "Så du menar att ditt liv, som det är nu, är precis som du vill ha det?"

Jae skakar på huvudet, ännu en gång besviken på människorna. Pengar kan inte tvinga någon att berätta personliga saker.. Nu vet ju inte han till hundra procent hur det är en andra jobbar, eller det är att jobba med det. Men han förstår fortfarande inte hur hjärnorna hos dessa personer fungerar, hur de tänker.

"Det var inte tacket som gjorde mig mest förvirrad," berättar Jae, syftandes på den lilla rodnaden. Han brukar inte se folk generade, som sagt brukar han inte lägga större intresse i folks ansiktsuttryck om det inte gäller arbetet. Och när det kommer till arbetet, brukar han inte få folk att bli generade. "Är det meningen att jag ska veta vem den här Jorah är eller...?" undrar han och rynkar lätt på ögonbrynen. Det var en underlig känsla, den här Jorah är annorlunda från andra i mannens ögon verkar det som. Och av någon anledning finns det någon bitter känsla inom honom.

"Och du tror att det är universum som kontrollerar det?" frågar Jae med en lite lägre röst, fortfarande djupt inne i hans tankar. Fingrarna börjar kramas om hårdare, kylan som tagit över dem har försvunnit vid det här laget. Nu nästan brinner skinnet medan han ser ner på de smala fingrarna. Han kommer ihåg hur hans mor alltid lämnade små mjuka kyssar över honom när han frös, över kinderna, näsan, händerna. Jae flätar tillslut ihop sina fingrar, då den andra ledaren kanske tycker att handlingen är annorlunda, och börjar fundera. Istället lägger han de ihop flätade fingrarna mot sin haka.

"Jag skulle säga att det inte endast är i teorin" sa Uta "Och som jag sa, man kan inte komma någonstans utan att bryta mot reglerna"
Uta tog sällan notis till de lagar som fanns, kanske för att det vore omöjligt för honom att leva sitt liv om han gjorde. Uta funderade på om han hade brytt sig om regler och lagar, ifall modern vore vid liv. Men åter igen inser han att det är en löjlig tanke, att spekulera kring hur han hade kunnat vara, skulle inte leda honom någonstans.

Uta tar bort handen ifrån halsen när mannen påpekar det, och log emot honom.
"Det är mycket man bör göra" sa Uta efter en stund. Han misstänkte att den andra mannen hade rätt, men han var inte villig att gå ännu. Han visste inte varför, men han ville verkligen inte att samtalet skulle ta slut.
"Men du kanske har rätt" erkände Uta motvilligt, dock utan att göra en ansats att resa på sig.

"Låter det främmande för dig?" frågade Uta men funderade sedan. Ansåg han sitt liv perfekt? Han var tveksam till det, men han trivdes med det, och förvisso fanns det saker han saknade korta stunder, som att ha någon nära. Men det var en omöjlig dröm, och ifall han hade haft en ande, hade han i sådana fall fått önska att den personen skulle vara beskyddad för alltid. Och ett liv i hemlighet var inget liv ansåg Uta. Så därav antog Uta att hans liv var så perfekt det kunde vara. "Jag skulle nog säga att det är så nära perfekt som det kan bli" sa Uta enkelt.

Uta mötte hans blick, osäker på vad han skulle svara honom. Uta hade hoppats att den andra mannen inte skulle märka den lätta rodnaden. Förvisso var det önsketänkande, särskilt då de var placerade på det avståndet de var. Och då deras blickar var fästa på varandra om än nästan hela tiden. Men då Uta inte kommer fram till något han kan svara, väljer han att låta bli. Och istället koncentrera sig på mannens andra fråga.
"Naturligtvis inte" sa Uta, väl medveten om att han inte bör ha nämnt namnet inför den andra. Uta visste trotts allt inte vad den andra kunde tänkas göra med informationen. "Men jag kan informera dig om att han är en anställd, som är mer frispråklig än andra. Säger oftast vad han tänker, innan han tänker det"
Allt det var en lögn som Uta hoppades att den andra skulle tro på. Och även om Uta var en mästare på att ljuga, betydde det inte att han kunde göra det för alla, och han visste inte hur den andra mannen skulle ta det. Men han ville helst inte avslöja för mycket om Jorah, att han hade sagt hans namn, var illa nog.

"Universum? Gud? Någon annan, vem vet?" började Uta "Men jag tror att det finns någon som ger oss olika alternativ, sedan väljer vi ett av dem, och utifrån detta får vi fler alternativ, tills de tar slut, vilket då leder till döden"
Det var kanske en mörk tanke att ha, men ingen som Uta skyggade för. Alla dog vi en dag, oavsett vad vi trodde. Eller hur vi trodde att vi hamnat där. Uta ville kanske inte tro att det fanns någon djupare mening med samtalet de hade nu, kanske för att inte intala sig själv att det betydde något. Men han trodde att vissa val han gjort, hade lätt honom hit. Till den andra mannen. Uta granskade den yngre mannen när han knäpper sina fingrar, fortfarande en aning fundersam över hans handlande.

"Jag tror det är rätt enkelt att komma någonstans utan att bryta mot reglerna," säger Jae. Även om han aldrig kunnat tänka sig ett liv där han följer lagarna helt och hållet, så vet han att det går. Det är inte någon information han egentligen har användning ut av, men den finns där, kommit som en naturlig vind.

Han nickar lätt på huvudet när han säger att livet är så perfekt som det kan vara. Jae själv är inte särskilt säker på det, men bestämmer sig för att inte svara. Deras arbete är ungefär likadant, med vissa olikheter, och Jae kan inte tycka annat än att det inte är perfekt. Det finns mycket saker han vill ha när han känner sig ensam som han gjort dagen innan. När han arbetar känner han inget sådant behov, men det är väl antagligen för att arbetet tar över hans hjärna totalt. Han undrar om det är lika ensamt för den andre, rent psykiskt. Antagligen inte. Detta bestämmer han sig dock för att inte ta upp, om den andra ledaren anser att hans liv är perfekt, så får han göra det.

Med en enkel nick ser Jae bort från den andre, bort till brasan igen. Det är lätt för honom att läsa av när någon ljuger, och av någon anledning blir han sårad. Inget ut av de sagt tidigare under dagen har varit en lögn, förutom nu, och egentligen har han inte ens rätt att bli ledsen. De är inte nära varandra, deras arbetare avskyr den andra ledaren på respektive sida. Men han blev det, och han avskyr det. Kanske det är för att han är utmattad som han tar åt sig mer. Jae undrar dock vem den här personen är, som får den andra ledaren att ljuga. Någon han bryr sig mer om, verkar det som. Än en gång går tankarna tillbaka till när den andra mannen berättat att han inte riktigt strävar efter att hitta någon själsfrände. Och nu att livet är så perfekt som det kan vara. Herregud, Jae hatar hur tankarna bara snurrar runt i skallen på honom. Han vet inte om han har någon arbetare som han bryr sig mer om än de andra.. han vet att han kan kalla både Brian och Dennis som någon sorts av vänner.. men det är mycket sällan han pratar fritt med dem, vilket, som den andra ledaren beskriver det, han gör med Jorah.

Bitterheten i hans mage får honom att må illa. Vad som kan ha framkallat den kan han inte lägga fingret på. Kanske det är för att han hoppats att den andre på ungefär samma nivå av ensamhet som honom, vilket var en djävulsk tanke. Jae borde inte bry sig om det. Kanske det är minnet från nitton år sedan, som den andre helt glömt bort. Värdelöst, tycker Jae. Han känner sig värdelös för att tänka som han gör. Han börjar försiktigt trä armarna genom ärmarna på jackan, om han stanna för prata ännu längre kanske han skulle börja babbla om allt och ingenting. Prata om den där förbaskade minnet, och just nu känns inte som rätt tidpunkt.

"En fascinerad tanke du har där," säger han och biter hårt i underläppen. Om hans teori stämmer så har Jae en oändligt många alternativ att gå med i just denna situation, men han finner inte orken till att försöka komma på alla. "Ursäkta.. jag ska nog gå nu, så kan du gå och värma upp nacken lite." säger han med svag röst innan han drar sin mössa över sina öron. "Det var trevligt att få prata med dig, U-Yakamoti." Jae svär för sig själv inombords, visserligen var det bara ett svagt U som lämnat hans läppar, ett U som den andre förhoppningsvis inte uppfattat. Men det var också ett U för mycket.

Uta hinner knappt reagera över vändningen den andra mannen gör, en vändning han inte riktigt kan förstå. Mannen hade ställt dig upp, sagt sitt avsked innan och sedan gått sin väg. Innan Uta varesig hade haft tid att besvara honom eller reflektera över vad som skedde. Den unga ledaren var snart borta och Uta kan inte hindra dig själv ifrån att känna en viss besvikelse och tomhet. Men det han kände mest var ilska! Mannen hade förvisso ingen anledning att stanna och samtala med honom, och han kunde ge dig av när han en behagade. Men sättet mannen avlägsnade sig på, gör honom enda arg. Det var så plötsligt och helt oförståeligt för honom.

Uta visste inte vad som hade fått den andre att reagera så. Var det något han hade sagt? Men Uta kunde inte finna något i deras konversation som borde få mannen att reagera på det viset. Åtminstone inte så plötsligt. Uta stirrade på platsen mannen suttit, nästan som om han förväntade sig att han skulle återvända, något han visste inte skulle ske. Och kanske var det lika bra, för som det var nu misstänkte Uta att han inte skulle hantera det allt för väl. Inte för att ynglingen inte förtjänade vad som skulle ske om han återvände. Uta ansåg att han hade kunnat ge honom en förklaring ifall han hade sagt något som gjorde den andra mannen upprörd. De hade trots allt haft en något så när ärlig och öppet samtal.

Uta slöt ögonen en kort sekund, vad var det som hade fått den andra mannen så ilsk? Uta gick igenom samtalet ytterligare en gång, och funderade sedan på om det var att han nämnde Jorah's namn? Det var efter det som den andra mannen verkade bli upprörd. Men Uta kunde inte förstå varför. Varför skulle Jorah's namn få den andra mannen att plötsligt ge sig iväg så där? Och Uta funderade sedan på hur mannen börjat säga något innan han avslutat med hans efternamn, något som lät som ett U. Hade han varit på väg att yttra hans förnamn? Men vad Uta visste så kände den andra mannen inte till det? Uta kände dig förvirrad av allt, och irriterad. Den fridfullt känslan han haft innan var som bortblåst. Han reste sig upp, och lämnade caféet bakom sig, med ilskan steg. Han tog upp sin telefon och skrev till Jorah, gav honom hans adress, och bad honom hämta upp honom, oavsett ifall de hade avslutat mötet.

Under bilfärden hem, hade Uta varit tyst. Jorah märkte att något var fel, men när han hade försökt prata med honom, hade Uta givit honom en kall blick, och efter det var Jorah tyst. Väl hemma i sin boning, smällde Uta igen dörren, en smäll som fick hans mannar att titta förvånat på varandra. Uta reflekterande inte över hur hans beteende kunde tolkas, medan han klev in i duschen för att försöka lugna ner sig.

När Jae sjunker ner i badet låter han sina fingrar följa blåmärkena som börjat dyka upp över hans skinn.. Det första och största är nu i en mörklila färg över hans höftben, ett väldigt stort ett. Fingrarna rör sig upp mot bröstkorgen, när sår vars blod torkar ligger. Jae sjunker ännu längre ner, så att bara ansiktet är över ytan. De små ljusen skickar värme till honom, tillsammans med det varma vattnet som omringar hans kropp. Jag sluter sina ögon. Han hade lätt kunnat slå bort dem, bara några rörelser med fingrarna och de skulle bli förlamade. Men han hade inte haft någon lust med det, han var trött, frusen och bara irriterad på sig själv. Att männen velat ha varsin omgång med honom fick honom att känna sig bra på iallafall en sak. Även om han hatar sig själv för det. Jae är tacksam över att det iallafall finns någonting folk känner att de behöver ha från honom, hur förnedrande det än må vara.

Han börjar undra om det kanske varit annorlunda om han stannat en längre stund med den äldre ledaren. Yakamoti pratade om själv uppskattning, någonting som varit främmande i Jaes huvud. Visst har han ingenting emot sitt utseende, sitt uppförande.. han har mer emot vad han tänker, han hatar den äcklade känslan som nästintill aldrig vilar. Som en konstant påminnelse på att man egentligen suger, även om hans mannar ser upp till honom, nästintill avgudar honom. Jae kan inte förstå varför. Han är inte speciellt snäll, han behandlar inte alla med respekten de förtjänar. Det finns många själv till varför han inte borde uppskatta sig själv, fler än det finns att göra det.

Jae hade låtit de göra som de ville för att det oftast brukar få hans tankar att flyga iväg någon annanstans. Och de gjorde de nu också. Men de kom tillbaka efter männen gått sin väg, och den äckliga, förnedrande känslan satt sig en aning. Då börjande han återvända till sitt tänkande. Det skulle ha varit bättre att göra så, låta folk göra som de vill med honom tills alla tankar känns värdelösa och lämnar hans hjärna ifred. Jae känner hur såret över kinden svider något otroligt när det sjunker under vattnet, men han bryr sig inte. Han bryr sig inte det minsta. Jae känner hur såren bultar, och hur de värker varje gång han rör sig. Men han är van vid värre, och de kommer ändå göra ännu ondare när han stiger upp från badet.

Jae tänker tillbaka på hur lugnt det varit mellan de två männen, hur tillfredsställande det varit. Han förstår inte varför han gick därifrån, när han inte ville något hellre att stunden skulle vara länge. Kanske var det lögnen som kommit ur den andres läppar som fick honom att vakna upp lite, klart som fan att den andra ledaren inte skulle dela information om sina arbetare med honom.. men ändå kändes det av någon anledning bittert, det var som att de haft en så ärlig konversation, innan de kom in på det. Jae undrar hur den andre reagerat, men antar att det inte varit något större besvär. Det var nog ändå dags för honom att gå och ta hand om halsen, anser Jae. Och han kan inte tänka sig att den andre mannen blivit upprörd.. kanske pågrund av sättet han stuckit på, utan att låta honom prata färdigt. Men Jae tror ändå inte att den andre tagit åt sig särskilt mycket.

Det svalna, nästintill iskalla vattnet hade sköljt över hans kropp, och fått huden att anta en röd nyans. Uta hade hoppats på att kylan skulle lugnat hans ilska, men det var förgäves. Ilskan kvarstod, men hans temperatur blev kallare, och tillslut tvingades Uta lämna duschen, då han nästan hackade tänder. Han stängde av vattnet och klev ur duschen, virade en handduk runt höften, och la en runt axlarna.

Han mötte sig spegelbild, de kalla ögonen stirrade tillbaka på honom. Uta kunde inte riktigt förklara sin ilska, och inte heller om den berodde på mannens beteende, eller på hans eget. Att han reagerade som han gjorde över att mannen gått sin väg, utan en förklaring, borde inte påverka honom nämn värt. Trotts detta var han på uselt humör. Han mötte sin spegelbild igen, ihop om att den kanske hade något svar, men då den stirrade stint tillbaka på honom, drämde Uta handen i spegeln. Skärvorna flög runt honom, och han såg hur blodet började rinna ner längs högerhanden. Det här var långt ifrån ett klokt beslut. Uta såg på blodet, förde handen till munnen och slickade långsamt i sig det, innan han tog fram ett bandage, för att försöka hindra blödningen.

Uta kände blodsmaken i munnen när han gick ut till vardagsrummet. Han behövde göra något för att lugna sin ilska, och då han inte hade någon att skada, eller än värre, runt sig, så övergav han den idéen. Han kunde förvisso beskrivas som ett monster, men han skulle aldrig ta en oskyldig människa och göra denna till offer. Det andra alternativet var att jobba. Uta hade förvisso sagt att han inte skulle mottaga några kunder den här veckan, men han behövde distraheras. Uta plockade upp de filer som låg på hans bord, antagligen dit lagda av Will. Uta sökte någon som inte var för krävande, medveten om i vilket skick han var, men han ville också ha någon som kunde få honom att hålla ilskan borta. När han kom till den tredje akten stannade han, och tog fram telefonen och slog Will's nummer.
"Ta kontakt med Jeromy, och meddela honom att jag kan ta emot honom ikväll, ifall han har möjlighet" sa Uta och lade sedan på innan Will han ge honom ett gensvar.

Uta stirrade upp i taket, med huvudet en aning böjt bakåt, för att följa ryggens båge, som han höll för att ge den andra mannen möjlighet att komma in djupare. Han händer vandrade över Jeromy's svettiga kropp, samtidigt som mannen var i honom, och höll en takt han ansåg var behaglig. För Uta var den verken till behag, eller obehag. Inte för att det var viktigt för honom, det viktiga var Jermey's njutning, och att döma på stönen kommandes ifrån honom, och hur han ökade takten, och stötarna blev snabbare och djupare, förstod Uta att han njöt, och snart skulle komma. Jermey möttes Uta's blick, flashade honom ett leende, innan han tryckte sina läppar emot sina. För en sekund såg Uta bilden av den andra ledaren framför sig. Ilskan svepte över hans ögon när han tog kommandot över kyssen, lät sin tunga vandra in i Jeremy's mun, för att kämpas med Jeremy's om utrymme. Jeremy blev mer upphetsad av kyssen och Uta kände hur han stötte i honom hårdare, och trotts att kroppen smärtade, och egentligen inte klarade av det här, kände han någon form av njutning. Njutning som avslöjade sig i ett lågt stön in i den andra mannens mun. Det fick Jeremy att tappa fattningen totalt, och han passerade sin gräns och kom snart i Uta. Jeremy mötte Uta's blick, innan han la sig bredvid honom, med en häftig andning och en hög puls.
"God I am glad you could see me" sa Jeremy och Uta log emot mannen, inte ett äkta leende, utan det som han alltid använde med sina kunder, innan han kröp in i Jeremy's famn, då den andra ville hålla om honom.

När Uta lämnat Jeremy, och sköljt av sig själv var han lite lugnare. Inte så lugn som han önskat, men det var bättre. Tills hans tankar började skena iväg igen. Genast kände Uta hur ilskan började få fyr igen, och han tog upp telefonen.
"Jorah, ring Renji"
"Uta?" frågade Jorah, men Uta la på luren.

Renji hade varit i byggnaden inom en halvtimme. hans gråa hår var ovårdat och den andra mannen såg ut att vara nyvaken.
"Hej" sa han och Uta nickade endast som hälsning. "Så vad vill du ha idag? Vad för något galet fick dig att ringa hit mig vid den här tiden"
"En i läppen, på höger sida, en bakom ögonbrynet på vänster sida. Samt fyra nya hål på vänster öra" sa Uta och tittade på Renji som nästan såg lite besviken ut.
"Och här trodde jag nästan du skulle låta mig tatuera din rygg, efter alla år. Och så ringer du hit mig för att ge dig några piercingar" sa Renji.
"Inte fören den dagen något särskilt händer i mitt liv, kommer du få använda min rygg som canvas" sa Uta och den andra mannen skrattade. Renji hade varit den som gjort alla Uta's tatueringar, och hans andra piercingar. Renji var antagligen den enda Uta litade på när det gällde att sticka honom med nålar.
"En dag!" sa Renji innan han tog fram en nål. "låt oss börja"

När Renji utfört det Uta bett om hade mannen försvunnit till vart han nu bodde, och Uta låg nu liggandes i sin säng. Han rörde sina nya piercingar och kände ett lugn han inte känt på några timmar. Den konstiga glädjen han kände över att ge sig själv någon ny form av besmyckning, gjorde honom lugn. Uta slöt ögonen, där han låg i sängen. Noga med att placera sina kroppsdelar så smärtan skulle bli minimal, när han funnit den bästa positionen, tog det inte lång tid innan han somnade.

Det var länge sedan Jae tagit sig tiden att läsa en bok. Men nu finner han sig själv, liggandes i det rena badkaret med en bok i sina händer. Förutom att måla och gå ut och gå, så är att läsa någonting som får honom att bli lugn. Jae vet inte hur länge han sitter där, men tillräckligt länge för att bubblorna ska försvinna och några ut av ljusen slockna. Tillräckligt länge för att helt glömma bort det som hänt tidigare under dagen, och tillräckligt länge för att glömma bort de ömma såren över hans bara kropp. Glasögonen åker ner en aning mot nässpetsen, alldeles för uppsluken av boken för att tänka på det. Tillslut är boken utläst, och vattnet runt omkring honom svalt. Deckaren, rosens namn, har länge stått i en ut av de höga bokhyllorna i korridoren, och den får Jae att tänka till lite när han kommit till sista sidan.

Tillslut, efter en stunds stirrande på den tomma sidan, så stiger Jae upp ur badet. Vattnet droppar ner över hans kropp, och vid varje rörelse känner han hur de fräscha såren dunkar mot skinnet. Han hade nästan stor lust att bara lägga sig ner igen och låta det varma ta över honom igen. Men han själv vet att det inte ens är något val, han vill inte råka somna där inne. Badrocken trär han över sina darrande armar och knyter den runt midjan innan han stiger ut till sitt sovrum igen.
"Vill du inte ha något att äta Sir?" frågar Dennis som står vid dörröppningen med en bricka i händerna. Han har fått höra att ledaren tar mat när han vill ha något att äta själv, men han vet att den andre inte har fått i sig något på hela dagen. Jae svarar bara med en kort skakning på huvudet. "Okej. Mr Euns förslag, har d-"
"Nej, och jag orkar tyvärr inte tänka på det nu heller Dennis," svarar han kort och lägger sig försiktigt ner på sin säng efter han lagt glasögonen på nattduksbordet. Tidigare hade han bett den äldre att skicka någon som kunde ta fram värmefiltar medan han tog ett bad, och mycket riktigt, de är på plats. Dennis säger sitt farväl, innan han lämnar ledaren för sig själv.

Boken hade fått honom att glömma bort den lilla stunden han haft med den andra ledaren, men nu börjar tankarna komma tillbaka. Alla frågor börjar ta över på nytt. Jae försöker att få värmefiltarna på plats, men det är svårt. Det kommer vara ett par jobbiga nätter de kommande veckorna. Speciellt om någon är lika oförsiktig med honom som de där männen varit. När han väl hittar en hyfsad bekväm position så slutar han sina dunkande ögonlock. Med en enda rörelse som gör att hans sår får kontakt med något annat, så kommer smärtan att väcka honom. Vilket får honom att hoppas att han kommer kunna sova väl under nattens gång.

Den andra ledaren börjar sakta komma in i hans tankar, det känns nästan värdelöst att ens försöka få bort dem. Jae undrar om den andres teori kanske är möjlig, att universum kanske försöker säga någonting om de fortsätter att stöta på varandra. Han undrar om det där någonting har någonting med det brinnande minnet att göra. Kanske Jae borde ha berättat om det. Det finns en stor möjlighet att han skulle ha gjort det, om inte den där lilla lögnen flugit ur den andres mun. Ögonen öppnas igen, och en djup suck kan höras i rummet. Varför hade han stuckit därifrån? Mannen har all rätt att inte prata om sina arbetare med honom, så varför gjorde det så honom så upprörd? Han sträcker lite på sig, vilket gör att såren värker ännu mer, tills han får tag på den lilla kontrollen. Kontrollen till lamporna, taket, badet, kontrollen till i princip allting. Oftast brukar han inte använda den, för att den kan göra honom slö, men just nu orkar han inte stiga upp. Smärtan skulle bara ta över på nytt. Han trycker på en ut av de små, svarta knapparna, och ser hur taket sakta åker åt sidan och lämnar glaset kvar ensam. Visst kan han ta bort glaset också, men eftersom att det både snöar ute, och det är kallt som satan, så tror han inte att det skulle vara någon värst bra ide. Jae har varit ute tillräckligt mycket i kylan för dagen.

Tyst tittar han på de glittrandes stjärnorna uppe på himlen, så väldigt långt bort och så väldigt små. Jae vet att han inte borde tänka på saker som börjar med tänk om. Det finns ingen vits med det, det som har hänt kan han inte ändra. Men ändå så gör han det. Han undrar vad som hade hänt om han inte blivit sårad, orsaken är fortfarande suddig för honom, och lämnat mannen. Skulle de fortfarande prata nu? Långt in på kvällen? För hans det skulle han inte haft någonting emot det. Även om han vet att det är hans fel, så undrar han om den äldre skulle ha stannat med honom och bara pratat som de gjort den där timmen. Jae hoppas innerligt att den andra ledaren gillat den korta stunden lika mycket som honom, även om han tror att det inte riktigt är möjligt.

Uta hade vaknat tidigt under morgon dagen. Han ville inte påstå att han var helt utvilad, men kroppen ömmade inte lika starkt som under gårdagen. Detta var något han var tacksam för, ytterst tacksam för. Dock blev han snart påmind om sin skadade hand, när han oförsiktigt hade rest sig ur sängen. Ett väldigt onödigt agerande ifrån hans håll. Tack och lov var han tacksam att han inte längre kände någon ilska, som skulle få honom möjligen agera riskfyllt igen.

Uta svepte en löst åtsittande kimono om sig. Tyget kändes svalkande emot hans bara kropp, och undvek att trycka emot något av hans sår. Uta lämnade sitt sovrum, och steg ut i vardagsrummet som var tomt. Dock såg han att någon ställt fram en bricka med mat åt honom, troligen Jorah's verk. Uta tog den rykande koppen hett kaffe, i sin vänster hand, då den högra var mer eller mindre obrukbar i denna stund. Snart rann den varma, välbekanta drycken ner för halsen och Uta var övertygad att smaken av kaffe var något han aldrig skulle tröttna på. När han sänkt sin kopp, såg han på maten som befann sig på bordet, scones med tillbehör, och färsk frukt. Uta tog upp en klase vindruvor som han långsamt och försiktigt började tugga på, när han gick genom korridorerna, emot sitt kontor.

"Sir?" sa Jorah när han klev in, granskande honom. Uta förstod Jorah's oroliga agerande, då hans beteende ifrån gårdagen var minst sagt uppmärksammat. Dock var det ett beteende Uta inte uppskattade ifrån den andra mannen i denna stund.
"Ge mig dagens rapporter" sa Uta och slog sig ner bakom skrivbordet i mörk ek. Snart räckte Uta över dagens arbete och Uta viftade för att visa att den andra mannen kunde avlägsna sig.
"Sir era nya..." började Jorah en aning tveksamt. Uta mötte hans blick. "De klär er"
Uta log åt den andra mannen, uppskattade hans ord för en sekund innan minnet ifrån den andra ledaren, och hans uppförande efter att han nämnt Jorah. Uta trängde dock undan alla sådana minnen, och nickade emot den andra mannen.
"Reiju gjorde ett bra jobb" började Uta, och snuddade vid piercingen han hade i läppen. "Och Jorah, tack"
Den äldre mannen gav honom ett leende innan han avlägsnade sig. Efter att Jorah stängt dörren, var det som om minett ifrån gårdagen blev mer påträngligt, och Uta slöt ögonen för en sekund. Han hade en intre strid inom sig, han ville inte låta minnena komma fram, så i ett försök om att hålla dem borta, kastade han sig in i sitt arbete.