[PRS] Step brothers

Det är nästan lite skrattretande hur kudden får den sittandes Edward att ramla bakåt, vilket gör att han landar på sin rygg. Han kramar om kudden med sin ena arm och låter sin andra hand ännu en gång massera hans panna och näsa.
"Vilka magrutor?" skämtar han. Egentligen skulle det inte förvåna honom om Derek har det, sjuttonåringen verkar vara rätt atletisk ut av sig. Men han trott knappast att de kan slå hans egna efter de många åren han gått på karate. Edward gillar att låtsas vara tävlingsinriktad, han bryr sig inte så mycket egentligen. "Mitt ansikte är faktiskt väldigt, väldigt värdefullt, du borde vara varsam. "

"Vilka och vilka", svarar Derek med en enkel fnysning. "Dem vill jag inte visa för dig, är rädd att du skulle bli blind eller dö. Varken din bror eller pappa skulle bli glad för det", predikar han och ler enkelt mot den kortare.
"Du beter dig som om ditt ansikte vore ett dyrbart fucking mästervärk, och ja, det kanske är snyggt men inget jämfört med mina looks", fortsätter han och drar handen genom håret som är lite för långt för hans smak. "Och dina magmuskler verkar inte vara av toppkvalitet när du ramlar bakåt sådär lätt."

Dereks ord får Edward att släppa ut ett bubbligt skratt och gömmer ansiktet i kudden.
"Du är så elak," skrattar han och sträcker ut sina ben för att knuffa till den något längre som sitter en bit bort. "Förlåt, men du kastade kudden i mitt ansikte inte på mina magmuskler. Jag tränar inte mina kindben direkt, så hur i helvete skulle jag kunna hålla mig från att ramla med ansiktet?" Edward tittar upp från kudden och låter sina fötter återigen knuffa till Derek. Han känner sig en aning generad när Derek säger att hans ansikte är snyggt, varför vet han inte. Han har fått komplimanger förut men han blir aldrig så här generad. "Mitt ansikte är ett fucking mästerverk till skillnad från ditt."

"Jag tränar inte heller mina kindben men de är ändå skarpare än dina" säger sjuttonåringen och blåser upp kinderna. "Men om du nu tränar karate borde du väl ha stark nacke och ansikte... eller? Man slåss väl typ där, och ge mig inte en lektion nu, för jag bryr mig inte. Okej?"
Med en enkel knyck på huvudet rullar han runt så att han hamnar på mage och vilar ansiktet i händerna.
"Ditt ansikte är inte ett fucking mästerverk", protesterar Derek sedan och drar bort kudden ur Eddies grepp, för att sedan drämma till den i den andres bakhuvud.

Leendet på Edwards läppar försvinner tvärt, han känner sig besviken ärligt talat. Både för att den andra sjuttonåringen sagt att han inte bryr sig, och för att han nyss blivit Dereks boxningskudde.
"Vi slåss inte utan skydd på huvudet, vet du hur många föräldrar som skulle bli sura på mig om jag lät eleverna göra det?" frågar han enkelt och lägger sin hand på sitt ett aning dunkande bakhuvud. Han tar kudden från golvet och ställer sig upp från sin sittandes position. Edward lägger glasögonen och ringarna runt hans fingrar på rätta vid sin sekretär innan han går mot sin säng. Han skakar av sig sina tofflor så att de landar vid Dereks huvud och lägger sig ner på sängen. "Om du inte tycker det är du uppenbarligen blind."

"Hallå!" försvarar sig Derek förnärmat. "Det är ju uppenbart att du är den med dålig syn eftersom att du har glasögon. Dessutom så sa jag ju aldrig att ditt ansikte inte var ett mästerverk, för det är det."
Lite för sent inser Derek vad han sagt och blodet forsar upp i kinderna.
Ett halvkvävt ljud lämnar hans mun och han gömmer ansiktet i händerna.
Varför han blir så generad vet han inte, men det bara blir så när han är runt Eddie.

Edward, som flyttat sin uppmärksamhet till katten på sängen blir alldeles förvånad när han hör Dereks ord. Han öppnar munnen bara för att stänga den strax därefter. Visst, han hade kunnat tro att Derek bara skämtat med honom, men sättet den andra sjuttonåringen reagerar visar att han faktiskt kanske menade sina ord.
"Så.." börjar Edward och ler lite för sig själv. "Du tycker att mitt ansikte är ett mästerverk?" han vickar på ögonbrynen och drar en hand genom de lila lockarna. Besvikelsen han tidigare känt lingrar fortfarande runt honom, men han känner sig ärligt talat glad över att Derek tycker att han ser bra ut.

En ljud som liknar en kväkande groda tränger sig fram ur Dereks hals och han rullar runt på rygg igen, så att han kan dra upp knäna.
Han har ingen anledning att förneka vad han nyss sa - båda hörde det tydligt, och det är sant.
Hur mycket han än hatar att erkänna det, så är det så.
"Ja ja", muttrar han mellan sina händer.

Edward ler brett mot killen som ligger nere på luftmadrassen. Han skulle kunna vänja sig vid att få komplimanger av honom, ärligt talat.
"Se där, du är inte blind iallafall," säger han medan hans hand glider över Simbas gråa, vita och svarta päls. Efter han dragit på sig en pösig tjocktröja så lägger han sig ner under täcket. Fönstret i rummet de är i brukar Edward alltid hålla öppet, då det annars blir alldeles för varmt. Men om han har det öppet hela natten, så brukar det alltid bli för kallt. Ett riktigt problem, tycker Edward. Han lägger sitt huvud vid kudden och lägger sig på sin sida för att kunna se på Derek nere på golvet. "Ditt ansikte är också ett mästerverk."

När Dereks gärna äntligen tagit åt sig orden Edward sagt och de har gått igenom en process blir hans ansikte - som fortfarande är gömt bakom händerna - ännu rödare (hur det nu är möjligt).
"Nej", får han fram tillsist och när han anser att rodnaden lagt sig lite drar han bort händerna och breder ut dem på madrassen. "Mitt ansikte är fan definitionen av perfektion. Ser du inte det?" frågar han Eddie och vänder huvudet mot denne.