PRS kickin' it

Kimmi okejimmi jag ger uppimmi you winnimmi

Vi sitter så ett bra tag, på den svala bergstoppen, med hans armar runt mig och min kropp lutad mot honom. Jag ser ut över alla olika ljus som lyser upp staden och känner hur lugn jag känner mig. Absolut, 100% lugn. Även fast jag just nu har smitit ut genom mitt fönster med hjälp av ett rep som hänger ner från andra våningen.
"Vad tänker du på?", Jack avbryter mina funderingar och jag känner hur han ser på mig.
"Jag tänker på vad alla ljus kommer ifrån. Kanske är det ett köksfönster där en mamma står och gör iordning matlådor till sina barn imorgon, eller en TV där en familj har somnat framför filmen, eller kanske ett sovrum där en tonåring ligger vaken och skriver med sina vänner", jag tystnar och vänder mig mot honom. Jag ser att han nickar eftertänksamt. "Vad tänker du på?"
"Mitt svar var geografiuppgiften som ska in imorgon, men det känns lite töntigt efter den där filosofiska iakttagelsen", skämtar han och jag släpper fram ett skratt. Han skakar på huvudet och drar med hjälp av sin fria hand mitt hår bakom ena örat. "Men just nu tänker jag bara på en sak". Jag tar ett skälvande andetag och känner hur rodnaden stiger över mitt ansikte.
"Vad?", säger jag tyst och ser på honom, tar in varenda detalj av hans ansikte. Försöker klura ut hur en kille jag bara känt i några dagar helt plötsligt kan betyda så mycket för mig.
"Snarare vem", säger han och lägger huvudet på sned.
"Okej, vem?", frågan kommer ut som en viskning och han ler snett mot mig när han kommer närmre.
"Dig", säger han och lutar sig fram och kysser mig mjukt. Just där och då är jag lycklig. Och jag vill aldrig att kvällen ska ta slut.

Bennie

För engångsskull sover jag länge, så att all trötthet hinner lämna min kropp ifred. Det känns bra, och jag vet att kroppen tätt intill mig är anledningen för det. Dock kan jag inte tillåta mg själv att vara tacksam, inte efter allt han gjort under gårdagen.
"Godmorgon." hör jag en rispande röst mot mitt öra, får hårstråna över nacken att ställa sig upp. Min smala hand glider upp mot ansiktet, för att gnugga mig om ögonen, gäspa och sätta mig upp från soffan. Jellybean har redan rört på klacken, lämnat vårt gosande. Kanske hon blev avundsjuk.. Den feta lilla katten brukar alltid vilja ha all uppmärksamhet för sig själv, vilket jag oftast brukar ge henne. Men det kan vara lite jobbigt ibland. Hur söt hon än är så irriterar det mig när hon försöker dra bort pennan när jag pluggar. Usch.
"Godmorgon." mumlar jag tillbaka och låter de mörka ögonen glida över rummet, all snacks står fortfarande uppradade på bordet, de halvfulla tekopparna också. Filmen står pausad på teven. Jösses, hur trött hade jag egentligen varit under går kvällen?
"Ställ dig inte upp, jag vill fixa lite frukost åt dig," skyndar sig Colin att säga och skjuts upp likt fyrverkerier från soffan. "Vi ska till stugan idag med Rudy vet jag, men ändå. En stor portion kan nog sitta bra."
"Men jag är inte hungrig," protesterar jag och putar med underläppen, innan kroppen sjunker ner mot soffan igen och ansiktet gömmer sig i soffkudden. Tyvärr ger min lilla mage ifrån sig ett olyckligt gräl, och Colin kan inte göra mycket annat än att höja på ögonbrynen och flina.
"Visst Bennie, visst." Den äldre rufsar till mina mörka lockar, precis som Felix och Jayden brukar göra, innan han marscherar ut i köket.

Kimberly

Jag vänder och vrider på mig i sängen, men jag kan inte somna om. Jag suckar och vänder på mobilen och ser vad klockan är. 05:32, härligt. Jag muttrar lite för mig själv när jag sätter mig upp i sängen. Jag har lyckat sova i 4 timmar inatt, tack vare Jacks spontana besök. Magen fladdrar till lite vid tanken och jag biter mig i läppen för att hindra leendet som sprider sig över mitt ansikte.
När jag kom hem igår kväll, klockan halv två på natten, så hade han hjälpt mig att smyga in omärkt. Sen hade han lovat att hämta mig morgonen därefter och åka tillsammans till dojon där vi skulle träffa alla andra, men det var inte förrän vid klockan nio. Jag hade alltså tre och en halv timme på mig. Jag suckade och reste mig ur sängen och började gå bort mot toaletten för att duscha och göra min lilla morgonrutin.

"Kim?", mammas dämpade röst utanför badrumsdörren väckte mig ur mina tankar.
"Ja? Jag står i duschen just nu, mamma", säger jag samtidigt som jag sköljer ur det sista av balsamet och stänger av vattnet.
"Du råkar inte veta vad som har hänt på vår baksida? Det ser ut som om en jordbävning har ägt rum", suckar hon och jag hör hur irriterad hon låter.
"Nej, mamma, jag har ingen aning", ljuger jag och tänker för mig själv hur tur det är att hon inte ser att jag står och ler som en galning just nu. Jag hör en till suck och sedan några tunga steg nedför trappan. Jag pustar ut och börjar göra mig iordning. Jag drar på mig ett par ljusblå momjeans, ett vitt linne och en grå hoodie över innan jag går tillbaka in på mitt rum. Väskan som jag packade för några dagar sedan står redo vid min sängs ända. Jag går fram till spegeln och sätter i ett par örhängen och borsta igenom håret innan jag går ner i köket för frukost.
"Godmorgon, sov du gott?", mamma tittar inte ens över axeln där hon står och steker ägg.
"Mmm", mumlar jag och rotar igenom skafferiet efter flingor.
"Ska det bli kul med resan?", hon tittar fortfarande bara rakt fram, väldigt intresserad av äggen.
"Aaa", säger jag frånvarande. Hon suckar och vänder sig till slut om.
"Jag vet vad som händer", säger hon och ser strängt på mig. Jag får en klump i magen och kan inte hindra mitt chockerade ansikte. Men innan jag hinner börja med någon urdålig ursäkt om gårdagen så suckar hon igen. "Du är sur för att jag inte lät dig gå ut igår". Jag släpper tung ut luften som jag inte märkte att jag hade stått och hållit inne.
"Mamma, det...", börjar jag men hon skakar på huvudet och avbryter mig.
"Du måste förstå gumman, att jag kan inte bara låta dig göra som du vill hela tiden. Handlingar har konsekvenser", säger hon och går fram mot mig.
"Jag förstår det mamma", säger jag och hon ger mig en kram. "Jag ska ta med det här upp nu", jag pekar mot min skål med flingor och flyr uppför trappan mot mitt rum igen.

Bennie Bains

"Jag visste inte att du var så duktig i köket.." mumlar jag med rispig morgonröst, ögonen fästa på den nu bekanta ryggtavlan.
"Det är bara ägg, bacon och scones Ben. Mer komplicerat än så är det inte." svarar han roat med den korpsvarta luggen hängandes över de lika mörka, annars kalla ögonen. Första gången vi stött på varandra rös hela kroppen av de svala blickarna, som att Colin kan se rakt igenom en. Men nu, nu har han fått en sort välkomnande värme. Tacksamhet. Kanske han varit rädd innan, och därför hållit sig borta.
"Fortfarande.. jag kan inte ens göra snabblagnings nudlar rätt." en liten rodnad stiger över mina fräkniga kinder innan jag glider in bredvid Colin, och fångar upp en liten bit bacon för att slänga den i munnen.
"Du bor i princip ensam, så vad äter du i såna fall om kvällarna?" Oron i den äldres röst är nästan skrattretande. Jag kan ta hand om mig själv.. eller ja, allt är relativt. Men mat har jag aldrig sett som ett bekymmer, jag äter något när jag är hungrig och slutar när jag är mätt. Mer än så behövs inte, och ibland kan det bara vara ett äpple. Därför rycker jag bara på axlarna som svar, och han skickar genast iväg en allvarlig blick mot mig. Precis som Jayden gjort. Oro, sorg för att jag inte tar hand om mig själv. Jisses, varför är det ett så stort bekymmer. "Då kanske jag får komma förbi och laga för dig varje kväll, vad säger du om det?"
"Tja, om din lilla flickvän Gracie går med på det, be my guest." svarar jag med ett litet skratt, den irriterade rynkan mellan Colins mörka ögonbryn gör mig nöjd. Bra, jag kan fortfarande irritera honom även om han oroar sig. "Jag går och duschar, så att vi inte behöver låta alla vänta på oss."
"Mhm, men skynda dig. Sconsen är snart klara, och om du inte är här ute då tänker jag äta upp dem allihop."

Kimberly

Efter att jag har ätit upp mina flingor så slänger jag mig på sängen och stirrar upp i taket. Klockan har hunnit bli halv åtta, men det är fortfarande en och en halv timme kvar tills Jack kommer och hämtar mig. Jag suckar och stänger ögonlocken, bara för en sekund. Tänker på gårkvällen, på havet, på stjärnorna, på honom.

"Kim?", rösten låter bekant men jag orkar inte bry mig. En hand på min axel får mig att irriterat öppna ögonen och se rakt in i hans. "Trött efter igår?", han flinar och jag skakar förvirrat på huvudet. Fan, jag måste ha somnat. Aja, nu är jag väl i alla fall utvilad inför resan, antar jag.
"Ska vi åka?", frågar jag och reser mig snabbt, plötsligt väldigt medveten om att vi båda sitter i min säng.
"Visst, men det är ingen brådska. Jag pratade med Rudy och han sa att Jerry hade vaknat nu, så de andra blir nog lite sena", han ryckte på axlarna som om att säga typiskt Jerry. Det är faktiskt ett under hur vi alla har kommit varandra så nära på så kort tid. Om Rudy visste det så kanske vi skulle slippa den här 'bondingresan'. Men nej, vi ska sitta i en varm minibuss utan AC i flera timmar, sedan sova i ruttna stugor mitt ute i skogen i två nätter, för att bonda.
"Kim?", jag vänder mig om och ser att Jack sitter kvar på sängen. "Mycket att tänka på?", frågar han och får plötsligt en orolig blick i ansiktet. "Du ångrar inte igår eller..."
"Jack", avbryter jag snabbt och går fram till honom och sätter mig i hans knä, med en arm om hans nacke. "Jag skulle inte vilja ta tillbaka en sekund", säger jag och ser in i hans fina, bruna ögon.
"Bra...", suckar han och pustar ut. "För om du hade gjort det så skulle det här bli lite pinsamt", säger han och kysser mig, medan jag kväver ett halvt fniss. Skrattande håller han ner mig mot sängen och placerar kyssar över hela mitt ansikte och hals, ända tills jag inte står ut längre.
"Okej, okej! Stopp! Jag kan inte andas", flämtar jag mellan skrattanfallen och han stanna upp, några centimeter ifrån mitt ansikte.
"Du är söt när du kvävs", säger han och jag himlar med ögonen precis innan han placerar ännu en kyss på min mun.

Ben

Efter att ha tagit en lång, välförtjänt dusch och satt på mig ett par slitna, svarta jeans och en mönstrad, stickad tröja stiger jag ut ur badrummet. De mörka lockarna är fortfarande våta, och ramar in mitt ansikte fint och jämnt.
"Precis i tid," säger Colin när han hör mina steg i den lilla korridoren. Jag som smugit mig fram.. den där killen måste verkligen ha ögon i bakhuvudet. "Kom så ser vi klart på filmen medan vi äter."
"Kommer vi verkligen hinna det? Om du ska duscha också." det är en bra fråga, vi har tagit vår tid på oss och snart bör de röra sig neråt från lägenheten. Rudy ska ju komma och hämta oss inom kanske en halvtimme.
"Jag tar inte så lång tid på mig att duscha, du tog fan evigheter på dig." påpekar han med näsan i vädret, och sjunker ner i soffan efter att ha placerat frukosten och teet på bordet. "Så, se till att äta. Annars trycker jag ner det i munnen på dig." Hotfullt håller den äldre upp en scones, och jag griper tag i den med mina tänder, mums. Jag har nämligen ingenting emot att bli matad.
"Känner du mig överhuvudtaget? Jag äter likt förbannat!" Väldigt sant. Att proppa i sig en massa scones, te och bacon har jag ingenting emot, speciellt inte efter en sån lång natt när min mage är så förbaskat hungrig.

Kimberly

Efter att ha snubblat nerför trappan med min stora resväska, som jag tvärt tackat nej till hjälp med, så står vi i hallen och mamma hälsar artigt på Jack.
"Så trevligt att se lite nya ansikten, du är också en vän från dojon, förstår jag?", hon ler, men jag märker att hon blir misstänksam. Jag hoppar in innan Jack hinner säga något dumt.
"Japp, ganska så ny, det är därför vi alla åker på den här resan, för att våra nya medlemmar ska känna sig välkomna", orden flyger ur min mun och mamma nickar snabbt innan hon vänder sig mot Jack igen.
"Och jag förstår att ni har kommit varandra nära på så kort tid?", meningen är ett påstående, men hon uttalar det som en fråga, vill ställa Jack mot väggen. Jag bryter den stela stämningen med en hög suck.
"Mamma! Vi måste åka", muttrar jag och hon nickar och viftar med handen.
"Visst, visst", hon himlar med ögonen mot Jack, som om jag är deras lilla internskämt. Han skrattar lite och nickar mot henne.
"Trevligt att träffa dig i alla fall, Mrs Crawford", säger han och sträcker fram handen som den gentleman han tydligen är.
"Detsamma, Jack", säger mamma och nickar nöjt innan hon ger mig en kram och föser ut oss båda genom dörren.

Väl i bilen på väg mot dojon, där vi ska byta denna väldoftande, dyra BMW mot en svettig gammal buss, så vänder sig Jack mot mig.
"Jag har en känsla av att du vill fortsätta med vår Romeo och Julia-charad", skrattar han lättsamt och jag pustar ut.
"Jag vet att mamma inte skulle godkänna det, även om det kanske inte är så mycket för henne att godkänna, men killarna i dojon skulle nog också bli sura och jag...", återigen ramlar orden ur mig som vatten ur ett vattenfall och Jack bara skrattar.
"Kimmie, jag fattar, och jag håller med", säger han och lägger en hand på min. "Det skulle bli en alldeles för stor grej, och vi är ju faktiskt bara vänner än så länge", han ler mot mig och jag känner hur magen vrider sig ut och in. Bara vänner? Är det här bara vänner? Kysser han alla sina tjejkompisar? Jag vet att det bara har gått en vecka, men jag har varit så öppen med honom. Jag visade honom mitt favoritställe, bjöd in honom till min dojo, lät honom träffa mina vänner. Han har sett mitt rum, för guds skull! Men jag låtsas som ingenting, lägger på en mask och stirrar rakt fram.
"Självklart", säger jag bara och drar försiktigt bort min hand från hans, utan att han märker.

Ben

Efter ungefär en halvtimme har vi bägge två ätit klar vår portion med frukost, och Colin duschat. Ett tag där hade jag trott att det var i princip omöjligt att hinna, de skulle redan ha lämnat dojon vid det laget att vi kommit dig, men som tur är har Colin med sin motorcykel. Jag är dock lite feg av mig, finns ingen riktig anledning till att försöka gömma det. Det är den dystra sanningen, jag kan köra min brors skrotiga gamla bil, som går sönder mer för varje gång man sätter sig i den, men inte en motorcykel. En våghals är inte något man skulle kalla mig för, och jag är faktiskt fullständigt okej med det.
"Kom igen, vi kommer inte hinna annars Ben!" gnäller den äldre när vi kommit ner från trapphuset efter att ha låst lägenheten. Med stora ögon granskar jag den stora, svarta motorcykeln, som antagligen är en av djävulens påfund. Jaha ja, dags att.. förstöra mitt lugna öde.
"Och vems fel är det! Det var du som tog sådan lång tid på dig," skjuter jag tillbaka, men tar emot ena hjälmen. Men precis som jag förväntat mig kan jag inte få det där förbaskade spännet att sitta ihop. Yikes.
"Jisses Ben, jag har sååå mycket att lära dig." Colin har ett dömande, men roat leende över läpparna och släpper ifrån sig ett gulligt litet skratt, toppen. Jodå, Colin kan verkligen vara bedårande ibland.

Efter att Colin hjälpt mig med den knäppa hjälmen hoppar vi tillslut upp på motorcykeln, och tar oss till den lilla dojon mitt i centrum. När vi anländer har alla redan samlats vid den sunkiga lilla bilbussen.
"Ni är femton minuter sena!" utbrister Jerry halvt om halv ursinnigt, självklart skämtsamt. "Jag tycker inte de ska få följa med nu."
"Åh, det skulle vi vara helt okej med Jerry." påpekar Colin med ett flin över läpparna, och himlar med ögonen.

Kimberly

"Ingen slipper undan", ropar Rudy från andra sidan bussen, samtidigt som han slänger in det sena kärleksparets väskor i bussen. Alla suckar och jag kastar en snabb blick på Jack. Än är det inte försent att säga att jag har blivit sjuk, och fly undan en pinsam helg med en kille jag uppenbarligen missuppfattade helt. Men å andra sidan skulle Rudy bara anta att jag ljuger och kedja fast mig i sätet. Lika bra att låtsas som ingenting.
"Jag paxar sittplatsen bredvid Ben", säger jag istället och går bort mot honom. Colin ser lite tagen ut, men nickar och flyttar sig lite diskret åt sidan. Ben ser på mig med ett höjt ögonbryn och jag lägger min arm om hans.
"Vadå?", säger jag så nonchalant jag förmår min röst att låta, och han skrattar tyst åt mig.
"Vi tar det sen, antar jag", säger han lågmält innan vi hoppar in i bussen.
När jag precis har spänt fast bältet och lutat mig tillbaka så sticker Jacks huvud fram mellan de två sätena framför oss.
"Var glad att det är vi som sitter framför er, och inte Jerry som ätit burritos hela förmiddagen", skämtar Jack och jag ler slappt och skyndar mig sedan att sätta i mina hörlurar. Jag kan se att Jack tittar frågande på Ben, som rycker på axlarna, och därefter vänder sig Jack om och jag kan inte längre se och än mindre tolka hans ansiktsuttryck. Jag släpper ut en lång suck när bussen börjar rulla, och stänger mina ögonlock. Det kommer att bli en lång åktur.

Ben

Det verkar som att det är något som står fel mellan de två turturduvorna, och jag som den snabbtänkande person jag är minns hur Kimberly berättat att hon skulle ut med Jack kvällen innan.. jag hade haft fullt upp med att fundera över Colin och Jayden att jag helt och hållet förträngt det, vilket jag nu vill slå mig i huvudet över. Vilken bra vän jag är, verkligen. Kim verkar nedstämd, så jag fångar upp hennes hand och ger den en varm, lite uppmuntrande kram innan jag själv sätter på mina hörlurar. Jerry är DJ, vilket inte varar något gott. Den klassiska musiken gör mig lugn, dämpar den högljudda hårdrocken som sprutar ut genom den gamla radion. Det kommer bli en riktigt intressant bilresa med tanke på hur olika musikstilar vi alla har. Milton som sitter och studerar vill inte ha någon musik alls, Colin vill lyssna på Macklemore för han hade glömt att dra ut sina hörlurar ur sin väska. Är man dum så är man. Jag sluter ögonlocken, lyssnar på fiolen och pianot som lågmält spelar en vacker melodi tillsammans. Det verkar som att Colin allt mer under bilresan börjar ignorera mig, som om jag inte existerar. Som han gjort när de där tjejerna stod och talade sådär nedvärderande mot mig.. Kanske han inte vill veta något av mig, ångrar de stunderna vi delat med varandra under föregående kväll, och under frukosten vi ätit under stress? Nej, det kan han inte ha glömt.. för visst hade det inte varit bara jag som verkligen uppskattat det, det lugna sällskapet där man inte behöver låtsas att må bra? Spelar ingen roll, för nu låtsas han att jag är som bortblåst.