Astrid och Blodtjuven

Förra var ju lite kortare än genomsnittet, så det är väl inte mer än rätt att detta blir lite längre

Tack för alla kommentarer, och hoppas att ni gillar det här kapitlet också!

Kap. 12
Rädslan sprider sig

Ellina kom nedsläntrande för trappan med trötthetens spår tydligt skönjbara i sitt ansikte.
”God morgon, Astrid.”
Astrid tittade upp från sin bok. Hon hade säkert läst i tre timmar, men det kändes inte som att hon hittat något nytt. Hela studiet av vampyrer verkade vara en enda gissningslek.
”God morgon.”
”Vad gör du vaken?”
Astrid tog ett djupt andetag. Och berättade.

”Professor Darafuil – en vampyr? Och Dumbledore visste om det?” Ellina såg mer intresserad än överraskad ut.
Astrid nickade.
”Men han hävdade att det inte kunde ha varit han.”
”Ändå… Det lär knappast gå obemärkt förbi.”
Astrid ryckte på axlarna.
”Jag vet inte vad jag ska tro. Men vi ska nog inte sprida några rykten.”
Ellina nickade.
”Självklart inte. Jag håller tyst.”
Astrid log.
”Så… Frukost?”

Rykten spreds, som rykten tenderar att göra, genom lågmälda viskningar i korridorerna.
Det var först när de kom till den stora salen som de insåg vidden av det.
Salen fullkomligen sjöd av aktivitet.
”Astrid,” hörde hon plötsligt Kevins röst säga. Han tittade sig konspiratoriskt omkring.
”Jag hörde att du var…”
Astrid gjorde ett plågat uttryck.
”Jag ska inte prata om det.”
Kevin såg smått sårad ut.
”Jag menade inte att snoka…”
”Jag vet,” försäkrade honom Astrid, ”jag vet det. Det är bara… Med alla rykten och så. De kommer säkert säga något snart.”
Kevin ryckte på axlarna.
”Jag ville bara kolla om du mådde okej och så.”
”Absolut – och där kommer rektorn,” lade hon till med ett snett leende.

Dumbledore skred in i salen och banade en väg fram till podiet.
Den nyss sprakande salen avtog tills bara en kuslig, spänd tystnad fanns kvar.
”Under den gångna natten har en attack ägt rum på skolans område. En elev hittades svårt skadad – men vid liv. Vi har ännu inte några misstänkta, men en utredning pågår för fullt. Vi vill be er alla att inte ströva omkring efter att utegångsförbudet trätt i kraft, men i övrigt tillämpar vi inga vidare restriktioner – förutom att all mat kommer att vara rikligt kryddad med vitlök.

Tills vidare vill vi be er att vara ytterst försiktiga, och att inte spekulera i händelsen.”

”Är det sant att det var en vampyrattack?”
Astrid vände sig om för att se vem rösten tillhörde.
Jeremiah Zaborac stod upp vid sin plats.

Dumbledore tittade på honom med en skarpsint blick.
”Vi är inte beredda att delge information i utredningens nuvarande läge. När vi kan släppa ytterligare information så kommer vi att göra det.”

”Men det är sant. Eller hur? Det är därför all mat smakar vitlök.”
Dumbledore skakade på huvudet.
”Slutdiskuterat, herr Zaborac.”
”Och du släppte in en vampyr på skolan.”
”Sitt ner, Zaborac,” snäste Snape. ”Tio poäng från Slytherin.”
Rummet föll i en ny, nu chockad, tystnad.

”Jag har aldrig hört Snape ge avdrag till en Slytherinelev förut,” viskade Ellina.
Astrid hade tänkt precis samma sak.

Zaborac satte sig generat ned, men började viska ihärdigt med sina bordsgrannar.
Astrid sneglade åt hans håll.
”Hur vet han det?” mumlade hon förstrött.
Ellina ryckte på axlarna.
”Någon annan kanske var i sjukflygeln eller så.”
Astrid skakade på huvudet.
”Kanske,” försökte hon klentroget. ”Men ändå.”
”Men ändå. Inget skulle förvåna mig när det gäller Zaborac.”
”Det är väl i och för sig sant.”

Det var inte förrän lunch de insåg exakt hur långt Zaborac hade varit beredd att dra det.
”Vad betyder RML?” frågade Ellina fundersamt.
”Jag vet inte – vart såg du det?” frågade Jeri.
”Det är några som har sådana märken på sina tröjor,” sade Ellina med en axelryckning.
”Vilka då?” frågade Astrid nyfiket.
”De där tre, till exempel. Men sett flera andra.” Hon nickade med huvudet mot en grupp Slytherinelever.
”Johnny,” ropade Ivan högt. ”Vad fan är RML?”
”Rörelsen för Mänskliga Lärare,” brummade han tillbaka med sin dova röst. ”Zaborac drog igång det i morse, efter mötet. För oss som inte känner för att ha en lärare som kan få för sig att tömma oss på blod.”

”Är dödsätarynglet rädd för vampyrer?” svarade Ellina i den drygaste ton hon kunde åstadkomma.
”Jag tror inte att han behöver vara orolig. Ingen skulle vilja dricka hans blod ändå.”
”Åh, är du en sån?”
Ellina höjde bara på ett ögonbryn.
”En sån som tänder på vampyrer. Jag hörde att du förtjänade din plats i specialklassen på lite mindre… respektabla sätt.”
Ellina flög upp från sin bänk och var halvvägs framme hos Johnny när professor Darafuil kom inrusande.
”FRÖKEN SHANE! Sätt dig – omedelbart.”
Johnny flinade brett.
”Men han-” protesterade Ellina.
”Inga men,” morrade Darafuil till svar. ”Sätt dig. Jag kan utkämpa mina egna strider. Är det sådär lätt att manipulera dig så börjar jag bli osäker på mitt val att låta dig studera i min specialklass.”
Ellina såg både sårad och förnärmad ut.
”Men-”
”INGA. MEN.”
Ellina tystnade, till Astrids förvåning.

”Och nu, Johnny Dawson, ska du och jag ha ett mycket, mycket långt samtal om respekt för lärare.”

Johnnys ansikte bleknade märkbart.

”Och oroa dig inte – du är inte mer aptitlig än din vän Zaborac.”

SÅ perfekt!! Särskilt när det är morgon och alla ♥:ans dag.. bästa sättet att börja dagen!

Är det redan morgon? ><

Jag behöver gå och sova, tror jag. Haha, men tack, och glad alla hjärtans dag på dig!

Desamma! ♥ sov gott!

Väldigt bra kapitel!

Jättekul att kunna läsa ett bra kapitel på alla ♥-dag!

Jättebra!!❤

Suoerbra

Jättebra!!!

Förlåt, förlåt, förlåt men JÄTTEBRA kapitel