The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

♥ ♥ ♥!!

Kapitel 17
Återföreningar (och ännu mer bråk)
Januari 1977

’’Förvandlingskonst och dubbeltimme i försvar mot svartkonster’’, rabblade Remus, spetsade en köttbulle på sin gaffel och granskade den. ’’Sen slutar vi.’’
’’Gött’’, sa James mellan tuggorna. ’’Tramptass, förresten, jag lånade din…’’
Sirius hörde inte. Han hade blicken fäst på något, eller rättare sagt någon, vid Slytherinbordet. James satt med ryggen emot, men han behövde inte vände sig om för att veta vem det var Sirius betraktade.
Remus, däremot, som satt bredvid Sirius, kollade upp.
’’Har ni snackat?’’
’’Nej.’’
Regulus, och hans tre vänner vid samma bord, reste sig upp några ögonblick senare. Först nu vände han sig om så att Sirius och Remus såg hans ansikte. Innan Remus hade hunnit reagera hade Sirius flugit upp och var redan påväg runt bordet.
’’Sirius…?’’
Regulus fick syn på honom och det såg ut som om han snabbt sa åt sina vänner att gå i förväg. De ryckte på axlarna och lämnade Stora salen. Ögonblick senare var Sirius framme hos sin lillebror.
’’Reg!’’
Regulus hyschade på honom.
’’Folk kan höra, Sirius!’’
’’Vad har han gjort?’’
’’Snälla…’’
’’Jag svär, jag ska mörda honom…’’
James kollade förskräckt upp när han hörde konversationen som pågick vid bordet bredvid, och han mötte Remus blick. Han vågade inte vända sig om.
’’Vad händer?’’ väste han.
’’Jag… är inte riktigt säker’’, sa Remus, som hade blicken fäst på Sirius och Regulus, ärligt. ’’Regulus har en blåtira…’’ James kunde inte stå emot längre, och vände sig mot Slytherinbordet för att se vad som pågick.
’’Lugna ner dig!’’ hörde de Regulus arga röst. ’’Du har inte brytt dig på ett halvår! Varför bryr du dig nu?’’
Sirius såg ut som om Regulus gett honom ett slag i magen.
’’Berätta vad som hände.’’
Den yngre brodern lät höra ett kallt skratt.
’’Du bryr dig inte.’’ Han gjorde ett försök att ta sig förbi Sirius, men Sirius tog ett steg åt sidan och blockerade honom.
’’Jag bryr mig visst’’, sa han, aningen motvilligt, och lade en hand om Regulus arm för att hindra honom från att gå iväg. ’’Jag… jag är fortfarande din bror.’’
’’Jag har ingen bror.’’
’’Bete dig, Reg’’, varnade Sirius. Regulus slet sig ur hans grepp och stirrade på honom med eld i blicken några sekunder innan det brast totalt;
’’Åh, så nu är du min bror helt plötsligt? Och var var du i somras, när pappa dängde en vinflaska i ryggen på mamma och sedan lämnade huset med henne avsvimmad i trappan så att jag ensam fick ta henne till St. Mungos och försöka förklara vad som hade hänt? Var var du när mamma nästan satte eld på hela huset för att hon somnade med cigaretten i handen? Och var var du när det här hände?’’ Han pekade på sin blåtira och den lila, svullna kinden som fått Sirius att reagera från första början. ’’Jo, du sprang runt med Potter och hade det trevligt! Satt i knät på gamla faster Dorea och tyckte synd om dig själv, antagligen. Och lämnade mig! Men nu, nu plötsligt är du min bror?’’
’’Var inte en idiot’’, morrade Sirius. Innan han hunnit säga något mer eller göra något för att kunna försvara sig hade Regulus höjt handen och smällt till honom.
James var snabbt uppe på fötter och tog tag i Sirius, som vinglade till ordentligt och var nära att tappa balansen. Remus kastade oroligt en blick upp mot lärarbordet. Ingen hade märkt någonting, otroligt nog.
James gav Regulus en iskall blick medan han höll i Sirius, som såg chockad ut.
’’Passa dig, Black.’’
’’Du berättar inte för mig vad jag ska göra, Potter.’’
James släppte taget om Sirius, som nu stod stadigt på båda benen och höll om sin ömmande kind. Han närmade sig Regulus med hotfulla steg. Det var Remus tur att gripa in.
’’Hörni –’’ Han var snabbt framme runt bordet och ryckte tag i James, som såg ut att kunna slå ner Regulus här och nu. ’’ – jag röstar helt för ett fredligt och icke-våldsamt samtal om vad det är som gör er upprörda, men inte i Stora salen –’’
’’Stick, Lupin.’’
’’Remus har rätt’’, brummade Sirius. ’’Kom.’’ Han började gå ut mot korridoren, med Regulus hack i häl och James några meter bakom sig. Remus slog sig ned vid bordet igen med en orolig blick. Han kände att det var bäst att hålla sig undan.

Så fort de kommit bort från sorlet i Stora salen och ut i hallen vände sig Sirius om så snabbt att Regulus nästan gick in i honom.
’’Vem tror du att du är?’’ sa Sirius snabbt. ’’Jag stod upp för dig. Jag tog dina smällar. Du kan inte komma och försöka få det att bli mitt fel att du har fått stryk. Det var precis tvärtom.’’
Han blev nästan förvånad när han såg Regulus i ögonen. Vartenda korn av ilska var som bortblåst.
’’Jag vet’’, sa han bara, så tyst att James, som stod några meter bakom Sirius, knappt kunde höra ett ord. ’’Och jag är så, så ledsen.’’
’’Tja, jag vet inte vad du tycker, men jag anser att du har ett uselt sätt att visa det på!’’ skällde Sirius och pekade menande på sin kind. ’’Regulus, hör på; Jag hatar dig. Du hatar mig. Men jag har aldrig velat något annat än att skydda dig, och det vet du. Från dem. Från Voldemort. Du gör det väldigt svårt för mig när du smäller till mig inför hela skolan och förolämpar min… familj.’’ Han lät först tvekande, men yttrade det sista ordet med säkerhet.
’’Din familj?’’
’’Ja’’, sköt James in. Han stod lutad mot väggen och iakttog de bråkande bröderna. ’’Hans familj. Hans enda familj.’’
Sirius nickade. Det blev tyst några sekunder. Han granskade sin brors kind.
’’Vad hände egentligen?’’ frågade han. Hans ton var plötsligt mild.
James hängde inte med i de plötsliga svängarna, men han fortsatte iaktta varenda rörelse som Regulus gjorde.
’’Det var hon’’, mumlade Regulus bistert och pekade på sin kind. ’’Bok.’’
’’Varför kastade hon en bok i ansiktet på dig?’’
’’För att jag… sa grejer.’’
’’…?’’
’’Jag sa att det var hennes fel att du stack.’’
’’Det var hennes fel att jag stack. Och Orions. Och ditt.’’
’’Varför säger du så?’’
’’För att det var det.’’
’’Nej, jag menade inte det. Varför kallar du honom Orion?’’
’’För att han heter det.’’
’’Han är din pappa.’’
’’Nej, det är han inte’’, sa Sirius kallt. ’’Han har aldrig varit, och kommer aldrig att vara, min pappa.’’
Tystnad.
’’Förlåt att jag slog dig. Gick det bra?’’ sa Regulus ängsligt.
’’Det är okej’’, muttrade Sirius till svar. ’’Det var inte så farligt.’’
James hörde med ens steg bakom sig.
’’Vad…?’’ hörde han Remus viskande röst i sitt öra.
’’Jag har absolut ingen aning’’, svarade James så lågt han kunde, och innan han visste ordet av hade Regulus och Sirius omfamnat varandra som om det aldrig funnits någon som helst bitterhet mellan de båda från första början.
James och Remus iakttog scenen i tystnad.
’’Jag ger upp’’, sa James efter några sekunder. ’’Det här förvirrar mig.’’ Han vände sig om och började gå åt andra hållet.
’’Öh…’’ började Remus, som inte riktigt visste vad han skulle göra. Sirius och Regulus höll fortfarande om varandra. Sirius stod på tå.
Efter en liten stund släppte de två bröderna taget, och började gå åt varsitt håll utan att säga ett ord.
’’Jag måste nog ha missat en bit’’, sa Remus menande när Sirius anslöt sig till honom. ’’Eller…?’’
Sirius ryckte på axlarna. Han kastade sedan en blick på den stora klockan på väggen längst bort i korridoren.
’’Slingersvans lektion slutar nu. Vi borde göra honom sällskap när han äter.’’

Ingen nämnde konversationen mellan bröderna mer den dagen.

Måndag kväll spenderades i den vanliga soffgruppen framför brasan i Gryffindors uppehållsrum. De flesta hade redan gått och lagt sig, så det var så gott som tomt bortsett från elever som passerade lite då och då, från korridorerna till sina sovsalar.
Det var femteårselevernas tur att patrullera, så Remus kunde ta det lugnt.

’’Svårt att börja med lektioner igen efter ett sånt här härligt lov’’, log James. ’’Löpare till D4.’’
’’Mhm’’, instämde Sirius. ’’Och vi börjar redan halv nio imorgon. Dam till D4.’’
’’Helvete!’’ Den svarta damen tog tag i sin stol och bankade sönder den vita löparen.
’’Livet är hårt. Din tur.’’
Några ögonblick senare hördes röster i korridoren utanför. Marodörerna spetsade öronen.
’’Lily, tycker du inte själv att…’’
’’Jag har ju sagt att jag pratade med honom! Jag skällde ut honom, för Guds skull!’’
’’Lite sent för det nu, eller hur?’’
’’Hur kan det vara mitt ansvar, förresten? Jag har inte pratat med honom på flera månader.’’
’’Liza, du kanske…’’
’’Du behöver inte lägga dig i, Mary!’’
Luckan slogs upp och fyra tjejer klättrade in genom porträtthålet. De hade jackor på sig och såg ut som om de nyss varit ute.
’’Jag var faktiskt också där, kommer du ihåg?’’
’’Jag fattar inte, Lily, hur kan du…’’
’’Det var längesedan! Jag hatar honom!’’
’’Det var roligt, för igår satt du och sa att…’’
’’Ni känner honom inte.’’
’’Åh, verkligen?’’
’’Ingen orkar bråka. Bara släpp det’’, mumlade Marlene.
’’Jävligt lätt för dig att säga, eller? Var var du, förresten? I någon städskrubb med Black?’’
Sirius harklade sig. De fyra tjejerna kollade upp som om de först nu insåg att det redan satt folk i rummet.
’’För din information’’, sa han. ’’- så var hon faktiskt det. Vad gormar ni om?’’
’’Blanda dig inte i det här, Black’’, sa Lily, som gömt ansiktet i ena handen. ’’Det är tillräckligt illa utan att…’’
’’Åh, så Mary säger någonting är det helt okej, men när Sirius…’’
’’Liza, snälla!’’
Det blev tyst.
’’Jag tycker inte heller att det var okej’’, började Mary försiktigt.
’’Men det är inte mitt fel! Jag är väl inte hans mamma heller!’’
Lily vände sig åt andra hållet. Det såg ut som om hon torkade bort sina tårar. Några ögonblick passerade.
’’Kom’’, sa Liza tyst och nickade mot flickornas sovsal. Marlene och Mary kastade en sista blick på Lily, som inte såg ut att ha några planer på att följa efter, innan de började gå med Liza mot sovsalen.
Remus var snabbt på fötter och framme vid Lily.
’’Hur är det?’’
Hon vände sig mot honom. Tårar glänste på kinderna.
’’Öhm… inte så…’’ mumlade hon och vek undan ansiktet.
Fortsättning uteblev. Hon såg ut att kämpa för att hålla tillbaka gråten. Remus lade en hand på hennes arm.
’’Du’’, sa han lågt. ’’Vill du prata om det? Ta en promenad eller något?’’ Hon mötte hans blick och nickade tacksamt. Han log. ’’Jag ska bara hämta min jacka.’’
Remus försvann upp för trappan till pojkarnas sovsal. James, Sirius och Peter iakttog fortfarande Lily, och hon kollade motvilligt upp mot dem.
’’Är du okej?’’ frågade James försiktigt.
’’Varför undrar du?’’ sa Lily alldeles för häftigt. Hon ångrade sig snabbt. Han försökte bara vara snäll.
Han svarade inte, utan reste sig upp och närmade sig med några steg.
’’Förlåt’’, tillade hon innan han hunnit säga något. ’’Jag är en idiot.’’
’’Säg inte så.’’
Dörren till pojkarnas sovsal slogs upp igen och snart skymtade dem Remus påväg ner för trappan. James vände sig mot Sirius och Peter.
’’Jag är trött. Jag går och lägger mig.’’ Han försvann där Remus nyss dykt upp.
’’Jaha…?’’ sa Sirius förnärmat.
Remus vände sig mot Lily.
’’Ska vi gå?’’
Hon nickade och de lämnade uppehållsrummet. Sirius följde de med blicken och frågade sedan Peter;
’’Tar du över för James?’’
Peter studsade ivrigt upp från fåtöljen och satte sig på stolen där James suttit alldeles nyss.
’’Din tur’’, sa Sirius.
’’Okej. Springare till E4.’’

JAA ETT NYTT KAPITEL! ♥

Och så underbart att Sirius och Regulus är sams igen! Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag är på Regulus sida; han har nog inte det så lätt.
Wow, din fanfiction har faktiskt fått mig att börja gilla Regulus. Trodde aldrig det skulle hända.

För mig känns det som att det är Snape som Lily har bråkat med (vem annars liksom?) så jag hoppas James blir arg och bråkar med Snape han också, skulle vara kul att läsa om. Hittills har det ju inte handlat jättemycket om marodörernas bråk med Snape.

Jättebra skrivet ♥

Jag vet inte vad jag ska säga! vi får kapitel (oftast)varje dag, helt underbart skrivna kapitel och så är det en fantastisk story. Maraodörernas roliga kommentarer och språk gör allt ännu bättre.

Det här är en av de absolut bästa FF`s jag någonsin läst. och det är måååååååååånga.

längtar efter nästa kapitel

Kan bara hålla med. En storfavorit när det gäller fanfictions.

Okej jag är världssämst på att skriva långa komentarer men OMG det där kapitlet var fantastiskt, speciellt Reg + Sirius delen

Har ett litet förslag dock om du vill ha det :33
(förlåt om det förstörde hela plotlinen och du behöver inte ta med den om den är svindålig)

Uppskattar alla förslag verkligen, tack! Tar med det i mina beräkningar..


Nu nytt kapitel, yayyy


Okej, märkte nu att det här typ bara var dialog. Men jag gillar att skriva dialog. Hoppas ni gillar att läsa det lika mycket c:

Kapitel 18
Nattsamtal och läxor
Januari 1977


De gick ett tag utan att säga någonting.
Det lät krasande när de gick i det fuktiga gruset. Vinden ven lätt i deras öron.
’’Vill du berätta vad som hände?’’
Lily kollade ner på sina fötter.
’’De hatar mig.’’
’’De hatar dig inte, Lily.’’
De kom fram till en bänk vid Svartsjön och slog sig ned.
’’Severus… betedde sig illa’’, sa hon. ’’Mot Liza. Eller, hans kompis gjorde det egentligen. Du vet, den där sjundeårseleven i Slytherin. Severus var med. De provade någon ny förhäxning eller något.’’
’’Hur blev det här ditt fel?’’
’’Det var inte första gången det hände. Liknande saker. Jag… jag var vän med honom långt efter att det började. Han gjorde ju ingenting då, förstås, men hans vänner. Sev är ett känsligt ämne med tjejerna. De irriterar sig väldigt mycket på att vi var vänner så länge. Jag borde ha märkt vart det var på väg.’’
Remus sa ingenting. Han hade en känsla av att Lily inte var färdig. Mycket riktigt fortsatte hon snart;
’’Och jag förstår de. Jag menar, verkligen. Men jag… jag tyckte synd om honom, tror jag. För… du vet.’’
’’James’’, mumlade Remus. ’’Sirius.’’
’’Mm. Han har det inte lätt hemma och så, heller. Och man kan tycka vad man vill om Severus, men han har goda sidor.’’
’’Alla har goda sidor.’’
’’Och jag kan sakna de sidorna’’, sa Lily, med en röst som plötsligt lät aningen gällare.
’’Förståeligt.’’
’’Vilket jag råkade nämna för tjejerna igår. Jag ångrar fortfarande aldrig någonsin beslutet att bryta vänskapen, men jag kan sakna honom. Mycket.’’
’’Jag kan fortfarande inte riktigt koppla det här till att dina tjejkompisar är sura på dig. Du är väl inte vän med honom längre?’’ Lily skakade på huvudet. ’’Du sa väl till och med att du hade skällt ut honom?’’
’’Det gjorde jag. Han och hans kompis. Letade upp honom så fort jag fick höra vad som hade hänt innan. Jag var så arg. Men de tycker väl… jag vet inte. Att eftersom jag känner honom och så… de tror väl att jag kan göra något mer. Det kan jag säkert, också.’’
’’Det är inte ditt ansvar.’’
’’Jag vet. De tycker att jag borde berätta för Snigelhorn.’’
’’Varför kan inte de göra det själva?’’
’’Snigelhorn och jag kommer överens. De tycker mest att han är konstig.’’
’’De kan väl prata med McGonagall?’’
’’Hon är föreståndare för Gryffindor, inte Slytherin. Och hon skrämmer dem, lite.’’
’’Hon skrämmer alla.’’
Lily skrattade.
’’Sant.’’ Hon kollade upp på honom. ’’Åh, vad ska jag göra? Jag kan ju inte lika gärna gå upp och be om ursäkt. Vad ska jag säga? ’Förlåt att han betedde sig illa.’ Jag måste göra någonting för att lösa det här.’’
’’Kan det inte vara ett alternativ att prata med Snigelhorn, då?’’
’’Jo, det är klart, men… jag… jag vill inte verka gnällig. Och Snigelhorn gillar Snape också. Vad jag än tycker om Severus så vill jag inte förstöra för honom. Åh, jag hör hur jag låter –’’
’’Det låter vettigt.’’
’’Men han förtjänar det inte!’’ sa Lily hetsigt. Hennes ögon var blanka igen.
’’Vet du vad jag tycker?’’ sa Remus och kollade ut över sjön. ’’Jag tycker du ska gå till Snape och göra klart för honom att om han klantar sig en gång till så kommer du att gå till Snigelhorn. Då är det hans eget val om han väljer att göra det igen, och han är medveten om vad som händer. Om han trots det gör det igen, så följer jag med dig och pratar med Snigelhorn, om du vill.’’
Hon lutade huvudet mot hans axel medan hon tänkte över alternativet. Han lade ena armen runt henne.
’’Det låter bra. Fan, vad smart du är. Tack.’’
Han log.
’’Ingen orsak.’’ Det blev en kort paus, sen tillade han; ’’Mary och Marlene verkade vara på din sida i alla fall.’’
’’Nja. Mary är det. Tror jag. Egentligen. Hon vill bara inte råka i bråk. Elizabeth har varit så spänd på sista tiden. Det märks helatiden.’’
’’Vet du varför?’’
’’Tja… egentligen gör jag det. Kan du hålla en hemlighet?’’
’’Absolut.’’
’’Hon gillar Sirius.’’
’’Vänta… va?’’
’’Mm.’’
’’Jag trodde hon var vice president i din ’Hata James Potter och Sirius Black’-klubb.’’
Lily skrattade.
’’Det trodde jag också. Men saker förändras. Hon medger det inte, men jag märker det. Jättetydligt. Det är därför Marlene undviker alla bråk med Liza inblandad. Jag vet att Liza inte är ute efter ett förhållande eller något, men jag misstänker att hon ändå tycker det är jobbigt att höra alla detaljer om Sirius’… ja. Saker. Och intimare aktiviteter.’’
’’Förståeligt’’, sa Remus igen.
’’Missförstå mig inte. Jag tycker om mina vänner. Det har bara varit så oroligt i gruppen på sista tiden.’’
’’Jag vet. Men sånt här löser sig alltid.’’
’’Remus?’’
’’Ja?’’
’’Du har hjärtklappning.’’
Han hade knappt märkt det själv, men han visste varför.
’’Jag får det helatiden’’, ljög han. ’’I alla fall när jag har sovit dåligt.’’
’’Du borde kolla upp det.’’
’’Kanske.’’
’’Varför har du sovit dåligt, förresten?’’
’’Fullmåne.’’
’’Just det. Jag är ledsen.’’
’’Var inte det.’’
Hon lyfte huvudet från hans axel och mötte hans blick.
’’Jag säger det inte tillräckligt ofta, men tack för att du är du. Du lyssnar alltid.’’
’’Du lyssnar på mig med, Lily. Tack själv.’’
’’Du är min bäste vän.’’
’’Detsamma.’’ Han log och kramade om henne. Han strök henne försiktigt över håret. ’’Allt kommer fixa sig. Jag lovar.’’
Hon kramade tillbaka ännu hårdare som svar.
’’Vi borde gå tillbaka. Du måste gå och lägga dig snart, om du sovit dåligt.’’

När de kom tillbaka var klockan kvart över tio. Peter hade däckat över schackbrädet. Sirius hade flyttat sig till soffan framför elden, och låg med fötterna på bordet.
’’Är du fortfarande uppe?’’ frågade Remus.
’’Uppenbarligen.’’
Lily iakttog Sirius några sekunder och vände sig sedan mot Remus.
’’Jag går och lägger mig. Tack igen. Sov gott.’’
’’Du med.’’
Hon försvann upp till sovsalen. Remus drog av sig jackan, gick fram till soffgruppen, slängde den över fåtöljryggen och slog sig ned.
’’Så. Du och Marlene.’’
’’Sex, Måntand. Bara sex.’’
’’Du är väl försiktig?’’
’’Vadå?’’ Sirius kollade upp med ett flin. ’’Vi använder skydd, om det är det du menar.’’
’’Nej –’’ sa Remus och suckade. ’’Jag menar med henne.’’
’’Va? Vad menar du?’’
’’Inget. Jag vill inte att någon blir sårad.’’
’’Varför skulle nån bli sårad?’’
’’Därför att’’, började Remus retligt. ’’Du har en tendens att ligga och sen dra.’’
Sirius slängde ned fötterna från bordet och satte sig rakt upp.
’’Säger du att jag är en player?’’
’’Du vet vad jag menar.’’
’’Nej, Remus, jag vet inte vad du menar. Berätta gärna mer om min tendens att såra tjejer!’’
’’Jag menade inte så.’’
’’Det var så du sa det.’’
’’Jag vet. Förlåt.’’
’’Be inte om ursäkt. Jag vet vad du menar’’, sa Sirius skuldmedvetet och lutade sig bakåt igen. Remus kollade förvirrat upp.
’’Marlene är en fin tjej. Om du bara vill ligga, så se till att hon vet det. Det är allt.'’
’’Det gör hon’’, sa Sirius. Han började rota i fickan och drog upp ett cigarettpaket.
’’McGonagall dödar dig om hon får reda på det där.’’
Han var beredd på att det skulle komma en kvick replik tillbaka, som vanligt när James eller Remus försökte få Sirius att lägga ned paketet. Men den här gången stirrade han på det i några sekunder och lät det sedan falla ner i fickan igen. Det blev tyst en stund.
’’Vänta’’, sa Sirius med ens som om något plötsligt gick upp för honom. ’’Du gillar Marlene.’’
’’Va?’’
’’Varför sa du ingenting från början?’’
’’Vad pratar du om? Jag gillar inte Marlene.’’
’’Du sa alldeles nyss att hon var en fin tjej.’’
’’Och? Hon är en av Lilys bästa vänner. Jag har känt henne i flera år. Hon är inte min typ.’’
’’Visst. Om du säger det så.’’ I några sekunder var det helt tyst, bortsett från brasans sprakande, innan Sirius fortsatte; ’’Hur är din typ, då?’’
Remus ryckte på axlarna.
’’Ingen aning. Jag tror inte jag har en typ.’’
’’Du sa nyss att hon inte var din typ.’’
’’Tja… hon är lite för punk för att det skulle funka. Jag är för mesig.’’
’’Var inte dum.’’
’’Jag är inte dum!’’
’’Du låter dum.’’
’’Tack. Du med.’’ Paus. ’’Hon och jag skulle inte ha något att prata om.’’
Sirius log. Han slängde upp fötterna på bordet igen.
“Hon är inte “prat-typen”. En hejare i sängen dock. Och hon har jättefina b…’’
’’Tja, bra för dig, Sirius.’’
’’Så vadå, folk som är bra i sängen är inte din typ?’’
’’Jo, men folk som inte gillar att föra konversationer på något sätt utan främst är skicklig på fysiska aktiviteter låter mer som din typ än min, eller hur?’’
’’Säg inte det, du.’’
’’Sex skrämmer mig’’, sa Remus skämtsamt och skrattade.
’’Det skrämmer alla i början. Var det därför det inte funkade med Theresa?’’
’’Nej. Där var det inte sexet som skrämde mig. Hela hon skrämde mig.’’
’’Fan, Måntand.’’
’’Mm. Mina tankar precis.’’
Peter lät höra en ljudlig snarkning, och Sirius och Remus utbytte en blick.
’’Ska vi bära upp honom?’’
’’Det låter bra.’’

Jätte bra ♥

NYTT KAPITEL! ♥ ♥ ♥

Det är verkligen inget fel på att det mest är dialoger, du är jätteduktig på dialoger. Har för tillfället inte mer att skriva än att påpeka hur fantastiskt du skriver. Du får allt att bli så levande och man kan verkligen inte sluta läsa.

Och Remus var ju med i typ hela kapitlet vilket jag självklart älskade ♥

Underbart kapitel!

Förlåt för att jag inte kommenterat på länge pieceofchocolate, det beror helt enkelt på att du skriver så bra att jag blir helt stum av förundran. Du är en av de bäst författare jag nånsin fått äran att träffa!!!!