Hagrids halvbror [sv]

Extra kapitel

Alice vaknade, hon var egentligen fortfarande trött men hon skulle inte kunna somna om.
Hennes dröm hade varit så verklig, men hon visste ändå att det var omöjligt, allt av det hon brukade drömma.
Hon gick fram till fönstret och såg hur det hade börjat snöa.
Plötsligt fick hon ett infall att gå ut, det var så likt, allting var så likt hennes dröm: träden som var övertäckta med snö, den översnöade snögubben som hon och Medea hade byggt och grannens ljusslingor som fortfarande hängde i fönstren fast det var i slutet på januari.
Alice bestämde sig för att gå ut, kanske bara utanför dörren och känna på snön så att hon visste att den var riktig och sedan skulle hon gå in på sitt rum igen och somna. Förhoppningsvis i alla fall.
Hon tassade tyst genom huset och såg till att gå så nära väggen så möjligt; det knarrade mindre där, och tog sig sedan till hallen.
Hon tog på sig sin vinter kappa som var lång nog att värma henne en stund utan att hon var tvungen att ha på sig några överdragsbyxor över pyjamasbyxorna.
Hon letade fram sina vinter kängor i röran av skor och tog till sist på sig vantar, mössa och sin halsduk.
Hon vände sig mot nyckelbrädan och tog sina nycklar så att hon kunde låsa efter sig.
Sedan låste hon upp dörren och smet ut så snabbt hon kunde, hon stängde dörren försiktigt och låste sedan.
Hon hade egentligen bara kunnat öppna fönstret för att få veta om snön var riktig eller inte men hon ville mer än så, hon visste inte riktigt vad hon ville men hon gick och ställde sig bredvid snögubben som passerat bästföredatum och nynnade lågt för sig själv.
Det var inte speciellt kalt, men det såg man på snöflingorna: dem var stora och inte alls liksidiga.
Hon gick lite mot den närmaste träddungen och visste inte varför. Hon stannade och tänkte efter, det kändes lite som hon trodde att det kändes om man druckit felix-felitchis, men vad visste väll hon.
Hon vände sig mot träddungen igen och såg hur något rörde sig där inne, hennes instinktiva rörelse var att vända sig om och springa där ifrån, men hon motstod impulsen.
Vad var det med henne?
-Jag vet inte, sa en liten röst i hennes huvud.
-Tyst, tänkte hon till den främmande rösten.
-Som sagt, jag vet inte men jag bryr mig inte.
-Detta är väll min hjärna eller hur?
-Nix, svarade rösten -det är inte bara din, eller rättare sagt den är min också.
-Då kunde väll du ha sagt något innan idag, om du nu har funnits här hela mitt liv varför har du i så fall varit tyst?
-För att jag inte behövde säga något, men nu säger jag att du ska göra som du egentligen vill och gå och titta vad det var som rörde sig i de där buskarna.
Hon svarade inte, men hon visste att rösten kunde höra vad hon tänkte så hon försökte bara att stänga den ute.
Det fungerade och hon började tro att hon inte var så galen som hon först trott.
-Nej inte galen bara normal.
-Hade inte jag gjort klart för dig att du skulle sticka eller i alla fall vara tyst. - Och vad menar du med normal i så fall?
-Jag menar att du inte är galnare än dem flesta andra, svarade rösten och struntade i att svara på hennes första fråga.
Hon hade stannat två tre meter framför buskaget och hon började inte gå förens den främmande rösten manade på henne.
-Hoppla, vi har inte hela natten på oss.
-Det är väll precis det vi har?
-Okej okej, men snabba i alla fall på lite.
Hon struntade i rösten och gick så långsamt som hon var tvungen i den höga snön utan att få snö innanför kängorna.
När hon nådde träden var det lättare att gå, det hade knappt snöat in innanför dem väldiga granarna alls. Och hon gick mot mitten av dungen.
När hon var nästan inne i mitten av dungen såg hon ett stort berg som hon aldrig hade sett förut, eller det var i alla fall en stor sten.
Stenen snarkade högt och hon associerade till Harry Potter och Fenixorden när Hagrid visar Harry, Ron och Hermione Graups existens.
Men det kunde inte vara en jätte, av alla hennes banalaste drömmar om Harry Potters värld så skulle det bli den galnaste som blev till verklighet.
Chockad satte hon sig på en stubbe och iakttog den enorma stenen.
Hon hade väntat sig att en jätte skulle vara större, i alla fall lite. Men det förstås så var det ju kanske en av Graups släktingar, han kanske hade en lillebror eller någonting.
Äsch, hon gick runt stenen eller om det nu var en jätte och satte sig för att betrakta den från andra hållet, marken var kall och hon satte sig så gott det gick på jackan och väntade på att den, jätten skulle vakna.


¤
Alice vaknade med ett ryck, hon hade somnat.
Hon tittade sig snabbt omkring och fick se att jätten hade vaknat, han satt framför en eld och värmde sina händer. Han hade lindat in henne i en fårskinnsfäll och det var knappt att hon kunde röra sig.
-Hej där, sa hon till jätten. Han vände sig om och såg på henne.
-Hej, vem är du? Han bröt på någon konstig dialekt som Alice aldrig hört men hon förstod vad han sa.
-Jag heter Alice, svarade hon -är du en jätte?
-Ja, jag är en jätte och jag heter Graup.
Alice var tyst en lång stund sedan viskade hon.
-Jag trodde inte du fans.
-Men det gör jag, jag gissar att du läst om mig i den där boken Harry Potter.
-Ja det har jag, men...
-Men du är fortfarande förvånad över att jag finns, gissade han.
-Oj då, du var inte dålig på att gissa saker. Sade hon.
-Nja, det är bara att det är ganska lätt att förstå vad du tänker på.
Hon försökte en en gång att komma ur fårskinnet.
-Vill du ha hjälp? Frågade Graup.
-Ja tack, han lyfte lätt på henne och hon förstod att han omsorgsfullt hade lindat in henne i den.
-Här har du dina skor, sade han när han var klar och räckte över hennes vinterkängor.
-Tack ska du ha, hon rös lite av kylan och ställde sig upp.
Vill du ha något varmt att äta? Frågade han.
-Ja tack det vore gott, hon såg att han hade en stor kittel över elden.
-Du får välja och skära det du tycker verkar gott i en gryta, han räckte henne hanns ryggsäck och hon tog i mot den, den var tung men hon gjorde sitt bästa för att inte visa det.
Graup gick till en snödriva som han förmodligen hade skyfflat ihop och tog med sig halva drivan som han sedan la i kitteln.
Alice öppnade ryggsäcken och hittade: en skärbräda, en stor kniv (hon var lite osäker om hon skulle lyckas hantera den), ett dussin potatisar, ett dussin morötter, fyra gullökar, två knippen men kryddor, ett stycke kött och en lite urna med honung.
Hon tänkte på hemkunskapen och började att skära bort fettet från köttet, hon sörjde sedan in den med honung och kryddorna.
-Kan du steka köttet Graup?
-Självklart! Han tog köttet från henne och lade det på en varm sten som en stekpanna.
Hon skalade lökarna och lade ner dem, morötterna och potatisarna i grytan.
När köttet var stekt gav hon kniven till Graup och lät honom skära det i strimlor.
När grytan var klar så lade Graup upp det i två stora skålar, gav den ena och en sked till Alice och började sedan äta skälv.
Det smakade underbart och efter lite småprat och att Alice och Graup ätit färdigt tackade Alice för en god måltid och trevligt sällskap och sade sedan att hon nog skulle gå hem.
-Kommer jag någonsin att få träffa dig igen?
-Kanske, jag kommer hjärna tillbaka och jag kan ta med mig min bror den gången.
-Ja, jag vill gärna träffa Hagrid också.
-Då tar jag med honom, hej då Alice.
-Hej då Graup, hon gick tillbaka till sitt hus.
När hon tagit av sig ytterkläderna gick hon till sitt rum och somnade genast.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja, den blev lite längre än ett vanligt kapitel, men i alla fall.
Detta är alltså ett extra kapitel om Pixie som träffar Graup

ÅH! Vad bra! hihi

^ Tack.
Men Alice, om du är den ända som läser min ff så kommer jag nog inte fortsätta på den
För det räknas ju som spam och man bara är två som skriver i en tråd

Jag tkr den är jätte intressant och jag tkr verklligen du skall fortsätta

Kapitel 16
-Så det är alltså så som det går till... Om jag inte har fel, vilket är ganska troligt eftersom jag yterst få gånger har gjort det själv. Hagers röst tystnade och de gick tysta i ett par minute.
Graup fattade inte riktigt men han förstod mer än förut.
Hager hade i ungefär en halvtimma försökt att förklara om vad som hände när Olumpe hade snurrat runt och försvunnit sådär (transferera heter det tydligen). Men det hade inte gått så bra, verken för Hager eller Graup.
Inte för att Graup klandrade Hager, det var svårt att förklara för någon med ett sådant begränsat ordförråd och när Hager försökte att prata Graups eget språk tvivlade Graup på att varken han eller Hager förstod vad han sa.
Det var tidigt på förmiddagen och de hade just passerat en liten by, men de hade gjort sitt bästa för att gömma sig undan de icke magiska medborgarna i byn.
De skulle bara gå i ungefär två och en halv dag till om Graup hade förstått rätt och sedan skulle de bo på något ställe som tydligen var Dummels det med. Fast tydligen större och det hade varit länge sedan han hade varit där.
Han lånade tydligen ofta ut det till vänner och en av hans vänner skulle faktiskt vara där när de kom fram, fast han skulle åka efter ett halvt dussin dagar.
Graup försjönk i tankar och märkte inte att det började mörkna för än Hager föreslog att de skulle slå läger.
-Så här tidigt? Frågade Graup.
-Så att vi kan komma upp tidigt.

¤
De två återstående dagarna som gick förflöt ungefär som de tidigare förutom att Graup och Hager nu gick upp inann gryningen och la sig lite tidigare för att hinna slå läger lite mer omsorgsfullt innan det mörknade.

När Graup tittade upp såg han ett stort hus framför honom, eller det var i alla fall vad han antog var ett hus.
Det fanns två och ett halvt dussin fönster, av dem han såg på framsidan. Och fyra torn, ett åt varje väder sträck. Och dörren var ingen dörr, det var en port hög nog att en stor jätte så som Amind eller Getheim skulle komma in utan besvär.
Det lös i tre av fönstren på nedervåningen och Graup blev nyfiken på vem Dummels mystiska vän var.
-Kom nu, sa Hager. -Vi det blir snart mörkt och vi är faktiskt inbjudna.
-Okej, Graup började gå mot den stora dörren och Hager följde efter.

------------------------------------------------------------------------
Okej, jag har för tillfället inget mer, men ska försöka skriva ikväll.

Det var jätte bra fortsätt skriva

Kapitel 17
Dummels vän hette Remus, han hade bott där i några månader och skulle flytta till något hus 12 i London där en av hans andra vänner bodde.
Graup fattade inte så mycket men han tyckte i alla fall mycket om Remus.
Han hade lärt Graup en massa saker som han inte hade förstått innan, till exempel det där med transferering.
Han hade tydligen jobbat som lärare och det märktes. Graup blev förvånad över att han inte fick vara lärare längre, men så som Remus hade sagt ”Vissa tycker om vissa saker medans andra tycker om andra”.

Hager var nästan klar med den där boken om Hogwer, men han bekymrade sig inte för vad han skulle läsa sedan när den boken var slut.
Dummel hade nämligen en massa bibliotek, och de flesta av dem var fylda med böcker som han hade fått i present av någon.
Det fanns bara en liten bokhylla med böcker som han själv hade köpt.
Den stod nere i uppehållsrummet och det fanns tjugotre böcker i den.
Dummel hade själv sagt att det var mest läroböcker, han var ju tvungen att kolla igenom det som eleverna skulle köpa, men att resten var böcker som han själv fann högst roande.
Det var: Den lilla trädgårdstomten Tim, Virka och sticka mästerverk och en bok med en massa konstiga runor på som tydligen hette Barden Bagges Berättelser.
Dummel hade också några kokböcker men de stod i en hylla i köket, och några trädgårds böcker som fanns på en hylla bredvid bakdörren.
-Graup, Hagrid, vill ni ha en kopp te? Det var Remus röst som kom från bottenvåningen.
-Ja tack gärna, svarade Hager och Graup grymtade lite till svar.
Han reste sig upp ur fåtöljen och satte sedan av ner för trappan.
Han hade först tänkt att släcka elden men kom sedan på att Dummel lagt besvärjelser över alla kakelugnar så att elden inte kunde sprida sig. Mycket fiffigt.
När Graup gått ner för den långa cirkeltrappan och gått in i köket så satt Remus och Hager redan vi köksbordet och drack te.
-Ta dig en scones och sätt dig ner Graup. Sade Hager.
Graup gjorde som han blivit tillsagd.
-Vad gör du där uppe egentligen? Undrade Remus.
-Läser, men boken är snart slut.
-Jaha ja, men har du något att läsa sedan?
-Nej, men jag hittar säkert något i Dummels bibliotek. Svarade han och började sedan att äta.

Ledsen att det blev så kort.

super bra det gör inget att det var kort