Privat roll, De insvurna

Tristan hade inte varit förberedd för slaget, och då hon hoppade undan lyfte han händerna för att visa att de var tomma och log snett. Han nickade till hennes förklaring, och fick syn på ett glas och en karaff med vatten på ett litet bord. Tristan kom på hur törstig han var och hällde upp vatten åt sig själv, och drack djupa klunkar.
"Det blir bättre", svarade han kort och kompenserade för sin ton med ett leende. Han ville fråga varför hon hade väntat där, om hon mådde bra, men det fanns en annan mycket viktigare fråga. "Har du hört något från kungen?"

Hon log när hon hörde att han mådde bättre, "Skön att höra." sa hon och såg sedan ner i golvet vid hans nästa fråga. Men sedan höjde hon den åter och mötte hans blick, "Inget annat än att jag skall till lorden ikväll och alla nätter han är här ska vi dela bädd." sa hon bara utan känslor. Hon hade nästan väntat det och när hon hade blivit medelad det kom det inte som någon chok även om hon inte alls gillade det. "Han skulle få använda mig hur han ville, jag skulle vara hans viljelösa slav och leksak. Kungens ord." sa hon bara.

Tristans mod sjönk då han hörde kungens nyheter. Han hade hoppats att det bara hade varit en kvälls tjänst, att de lyckats på ett mirakulöst sätt att undvika det.
Han visste inte vad han skulle svara på det, så han ordnade snabbt om ansiktet till uttryckslöst, så som en god insvuren borde se ut. Han borde inte bry sig.
"Det finns inget mer vi kan göra", svarade han bara och sträckte sig efter en ren tunika som placerats vid ändan av sängen. Han drog den på sig. "Jag går ner till köken, bäst att du gör dig klar." Tristan kunde inte se på Eleria då han sade det, och hoppades att hon bara skulle ge sig iväg.

Eleria sänkte blicken vid hans ord, det var som han inte brydde sig. Och hon som trodde att hon funnit någon, en vän eller ja....Men nej, det var lika bra att göra som hon alltid gjort aldrig lita eller bry sig om någon, nej aldrig mera. Gjorde man inte det blev man bara sviken. Hon går förbi honom utan att se på honom, "Jag får väll bara ta mitt straff med." sa hon med en kyla i rösten hon inte kunde hindra och gick ut i korridoren och fortsatte sedan till rummet där hon skulle göra sig ren.

Tristan hörde kylan i hennes röst, och kände strupen snöras ihop. Men han sade ingenting, sträckte inte ut armen för att hindra henne från att gå. Det var bättre så här, enklare för dem båda.

Efter att ha samlat sig och fått sina känslor under kontroll gick han till köket. Rose serverade honom åter mat, men han kände inte för att tala med henne. På dåligt humör vandrade han runt slottet och försökte tänka på något annat än Eleria och lorden, och hoppades dessutom att kungen inte skulle hitta honom.
Det var dock ett fåfängt hopp, och Tristan hade vetat det. På eftermiddagen kallades han till kungen, som undrade hur han mådde, utan att bry sig. Tristan visade ingenting och svarade kort på kungens frågor, innan han fick dra sig tillbaka för kvällen.

Eleria tvättades och gjordes ordning, sedan gick hon moloket till lordens dörr och knackade på. Han öppnade och med ett leende som inte bådade gott drog han bryskt in henne i rummet.
"Så min sköna, du trodde du skulle komma undan mig?" sa han leende och knuffade hårt ner henne på sängen.
Resterande av kvällen var som en mardröm för Eleria. Han var hårdhänt och drevs av hämden han kände. Eleria kved och tårar trängde fram men detta fick honom ännu hårdare. Men hon kunde inte göra något även om hon kunnat. Han var tung och stark och höll henne i ett järngrepp medans han höll på.
Slutligen framåt småtimmarna nästa dag, knuffade han ner henne från sängen. Han hade somnat någon timme innan men tyckte nu att hon tog för mycket plats och sa åt henne att gå.
Eleria gick på darrande ben ut från rummet, hon stödde sig efter väggarna och tillsist hon kommit till de insvurnas våning sjönk hon ihop på golvet. Hon orkade inte hålla sig uppe mer, smärtan var otroligt och hon kände blod efter låren och läppen var uppspräkt. Den spräkta läppen skulle inte kungen gilla...eller skulle han? han hon tänka innan allt blev svart och hon svimmade av.

Tristans otålighet blev värre ju närmare kvällen kom. Han var flera gånger på väg till övningsplanen, tills han kom ihåg sin rygg, och var tvungen att återvända. Han var flera timmar i biblioteket, men då han återvände till sitt rum hade han ingen aning om vad han läst.
På kvällen försökte Tristan lägga sig, men trots att han försökte kunde han inte somna. Så i stället klädde han på sig en tunika och mjuk jacka och gick till köken.
Det var mycket tystare där på natten, men han blev serverad som vanligt. Tristan drack mer än han brukade, och återvände till sitt rum mycket senare.
Tristan låg vaken i sin säng, endast iklädd lösa byxor. Han stirrade ut ur fönstret; himlen höll redan på att ljusna, då han hörde steg längre bort. De var ojämna, och vaksamt satte han sig upp.
Korridoren utanför verkade tom, men då Tristan lyfte sin lykta högre fick han syn på en ihopsjunken person intill väggen. Genast oroad knäböjde han på golvet och mycket riktigt, då han vände på personen kände han igen Eleria.
Han svor lågt och lämnade lyktan på golvet. Tristan lyfte upp henne och eftersom han inte hade nyckeln till hennes rum, bar han in kvinnan på sitt rum. Då han lade ner henne på sängen kände han några av såren öppnas i ryggen, men ignorerade vätan och drog täcket över Eleria.
Sedan satte han sig på sin stol och betraktade henne tyst.

Eleria vaknade upp långt senare. Skrämt öppnade hon ögonen, rummet liknade hennes eget men ändå inte. Var var lorden någonstans? Hur hade hon kommit hit?
Sen såg hon Tristan sittande på en stol och se på henne. Skrämt sätter hon sig upp och drar upp täcket över sig, hon var glad att hon åtminstonde hade det långa linne på sig. Eleria kvider tyst till då hon känner smärtan nertill. Vad gjorde hon hos Tristan? Skulle han använda henne nu? Hade hon blivit lovad åt honom till kungen?

Tristan märkte knappt att Eleria vaknade, så försjunken var han i sina dystra tankar. Först då hon skrämt satte sig upp ochs kylde sin kropp med täcket märkte han det, och hans min blev genast oroad.
"Hur är det?" frågade han, men märkte sedan hennes min. "Var inte rädd, jag ska inte skada dig. Jag hittade dig utanför", förklarade han och försökte le, men det lyckades inte.

Eleria nickade bara, inte för att hon trodde på honom, eller gjorde hon det? Tristan gjode henne förvirrad.
"Det är bra med mig, trött bara antar jag." ljög hon och förstod att det var i hans säng hon låg. "Jag bör nog gå, det är din säng." sa hon.