~ [Private Roleplay] ~

"Vet inte." Svarar Christian tonlöst. Det känns så udda att använda sin röst igen. Känns nästan fel på något sätt, det borde det inte göra. Men att bara prata tär på honom, vad är det här? Det sunda förnuftet kickar in och börjar väcka upp honom, bit för bit. Chocken är väl större han han trott.
"Hon överlever säkert, hon överlever allt." T'nker Christian, den hoppfulla delen. Lögnaren. Christian försöker intensivt på tankarna på annat, han tar av sig glasögonen och försöker rengöra dem. Men de är så gott som rena och tar inte upp mycket tid. Det tar inte upp någon som helst tankekraft heller för den delen. Han sätter på sig dem igen och skjuter upp glasögonen en aning. Det fungerar inte och han tänker bara vidare på Alex. Han ska nog tänka på henne - det är bara mänskligt. Men han vill inte tänka på henne och på hennes tillstånd.

"Det ordnar sig. Jag har sett henne resa sig upp och bara gå vidare efter att hon har blivit nerslagen" sa Sebastian tröstande. han var inte säker på vad han skulle säga, han visste inte om han gjorde det värre eller inte.
"Christian allt kommer bli bra" sa han och kramade om honom "allt kommer ordna sig" sa Sebastian lugnt. det var samma tonläge som hans föräldrar använt när hans syster skulle dö, han visste att de ljugit och han ljög antagligen lika mycket nu

Christian har också sett det, han har även sett Alex attackera en av Christians plågoandar och halvt om halvt slå ihjäl personen ifråga. Just nu kan han inte få tag i ett namn dock, men den killen bråkade inte med Christian efteråt. Alex hjälpte Christian hela tiden, med allt hon förmådde. Hjälpte han henne lika mycket? Knappast.
"Kanske." Säger Christian som inte vågar hoppas på för mycket. Men orden får honom att hoppas ändå. Han tycker att känslan är tung. Tyngre än den borde vara. Med hopp kommer besvikelse - men inte alltid.

Sebastian tittade upp när en sjuksköterska kom fram till dem. Hon såg inte ut att ha bra nyheter och Sebastian befarade att hon skulle göra allt värre. Han var inte säker på att han ville ha nyheterna.
"Mina herrar, jag har förstått att ni är bekanta till Alex?" sa hon och Sebastian nickade. Han såg på Christian och de väntade på att hon skulle fortsätta

"Jag beklagar men hon klarade det inte." Säger sjuksköterskan och fingrar med sin uniform, hon verkar ny på den här fronten. Kanske första gången hon tvingas berätta om ett dödsfall. Varken hon eller Sebastian vet nog egentligen vad som händer inom Christian just då. Men stadiet om förnekelse hoppas över helt och han visas kalla fakta på en gång.
"Alex är död." Far igenom han inre, det ekar överallt. Ända ut i fingertopparna innan den ersätts av en smärta. Christian vet dock att det är sorg. Han känner sig maktlös och kryper genast ihop. Försöker liksom skydda sig själv. Han sitter där, 19 år gammal och bryter ihop som ett litet barn. För det har börjat rinna tårar igen, men det märker han inte.

Sebastian tittar på Christian och kan inget annat än att dra in honom i en omfamning. han håller om honom och försöker få Christian att förstå att han finns där för honom.
"Kan jag få lite vatten och en filt" sa han till sköterskan som nickade och försvann. Sebastian tittade efter henne och undrade vad som tog sådan tid. när hon kom tillbaka placerade han filten runt Christian och räckte över vattnet till honom. han la en hand under hans haka och tvingade Christian att se på honom.
"Det kommer ordna sig, vi tar oss igenom det här" sa han leende och såg sedan på sköterskan som hade harklat sig, det var som om hon ville säga något men tvekade. Sebastian nickade och bad henne fortsätta.
"Vill ni se henne?" frågade sköterskan

Christian vet inte om han ska svara. Han vill inte se henne, samtidigt som det känns som att han måste.
"Ja." Säger han med ostadig röst och sköterskan ser vänligt på honom, Christian vet att hon kommer skratta senare. Sedan kommer Christian snabbt på att han inte ska tro saker om folk, speciellt inte den här nervösa flickan som verkar tro att han ska få ett utbrott när som helst. Han är ingen vulkan. Inte än iallafall. Sköterskan väntar tålmodigt på att de ska följa efter henne. Christian har nämligen lite problem med att ställa sig upp.

Sebastian tänkte först avråda honom från det, men han visste att det hjälpte att få säga hejdå, han behövde det när hans syster dog.
"Kom Christian" sa Sebastian lågt och hjälpte honom upp, han tog hans hand och följde efter sköterskan som såg undrande på dem. "vi sörjer alla olika" sa Sebastian bara och hon nickade. de gick igenom tomma korridorer, vita tomma korridorer och Sebastian fick alltid känslan av övergivenhet och instängdhet när han var på sjukhus.
"Hon är där inne" sa kvinnan och stannade utanför en dörr.
"Är du beredd?" frågade Sebastian även om han visste att det var en dum fråga

(Fuck. My. Phone. Dumma telefon som inte lyder mig när jag skriver inlägg. >:C )

"Tror det." Svarar Christian, lögn, såklart. Vem skulle vara beredd på att se ett lik? Speciellt om det var någon man kände. Han hade ju sett på alla de där kriminalarna och nära fick känna igen liket. Han trodde det bara var överdrivet - för att sätta stämning. Han hade aldrig kunnat drömma om att det inte var så. Men Christian trodde alltid att bilolyckor hände andra, inte Alex. Men då slår en tanke honom plötsligt. Alex är "andra" för utomstående. Bilolyckan som man inte tror ska hända någon man känner och älskar händer ju bara andra. Alex, Alex är de där andra. Han vill inte öppna dörren, han mår lite illa. Men han måste väl gå in dit förr eller senare.

(haha dude mitt internet är lika dant -.-)

Sebastian såg sorgset på Christian. Han led med honom, det måste vara svårt för honom. Han mindes då han fått se sin döda syster men, hon hade inte försvunnit så plötsligt.
"Jag är med dig" sa Sebastian och la en arm runt Christians midja och öppnade sedan dörren. Skötaren kom efter dem. Hon såg ogillande på dem men sa inget.
"Hon ligger här borta" sa kvinnan och gick fram till en bår. Sebastian tittade på konturen som doldes under ett lakan "när ni är redo" sa kvinnan och Sebastian tittade på Christian