Evolet Gray's Dagbok. [SV, G, PG-13]

AssuperdupermegaAwesome!!!

Jättemegasuperduperjättebra!

jätte bra och jättegulligt♥

jättebra

Jag håller nu på att skriva på nästa kapitel och jag kan stolt berätta att det kommer publiceras imorgon.
Jag ber er också att kolla första inlägget för nyheter om uppdateringen. Tyvärr. Jag hoppas att ni inte tycker att jag är allt för elak, men jag har insett att jag inte kan fortsätta låta fanfictionen ta så mycket av min tid.

Du skriver jättebra!
Det gör ingenting att du uppdaterar så lite! Du är fantastisk ändå!

SUPER! Mera nuuuuuu

Bra att veta: Evolet är, precis som Hermione, född efter den 1:a september och ska alltså fylla tolv denna termin.

Detta kapitel är kanske inte välskrivet, även om det är långt, men jag hoppas att det duger.

(Kom ihåg att det är fortsättningen från förra "kapitlet"

Det tog ungefär en kvart att köra med bil till Kings Cross. En pinsam tystnad varade hela bilresan och Evolet satt bara och tittade ut genom fönstret hela tiden, utan att säga ett ord till sin mor, som visserligen inte gjorde ett försök att prata med henne heller.
Regnet forsade ner och Evolet sprang in på stationen för att undvika det värsta, och trots henne s försök var hon genomvåt som en dränkt kattunge när hon pustade ut innanför de stora portarna. Hennes mamma kom in några sekunder senare.
”Vilken station skulle du till” frågade hon bryskt.
Evolet fumlade i jackfickan efter tågbiljetten hon fått av professor Merrythought och grep tag om den torra papperslappen med sina fuktiga fingrar. Hon letade med blicken efter numret på stationen och läste sedan högt ”perrong nio och trekvart.”
Hennes mamma stirrade på henne och frustade sedan till av skratt.
”Den existerar ju inte ens!”
”Va!?” sade Evolet förvirrat. ”Men det står ju…”
”Det är säkert bara en massa lurendrejerier, allt det där. Kom nu!” Hennes mamma började dra i Evolets jackärm men Evolet stretade emot.
”Glöm det!” fräste hon. ”Jag bor hellre kvar på tågstationen än hos dig!”
Hennes mamma stelnade till och tittade förvånat på henne. Hon verkade inte kunna få fram ett ord. Sedan släppte hon Evolets jackärm och rusade ut mot parkeringen igen.
Evolet hade en klump i halsen, trots det hon sagt varit sant. Hon orkade inte längre bo med sin amma som ändå inte brydde sig ett skit om henne. Men det var trots allt hennes enda mamma, och där av skuldkänslorna.
Hon började släpa på sin koffert mot en av vakterna som stod vid en av pelarna mellan perrongerna.
”Hej, kan du hjälpa mig?# frågade hon darrigt en av vakterna.
”Javisst, vad är det du vill ha hjälp med?” frågade han vänligt.
”Jag letar efter perrong nio och trekvart, kan du…?”
”Du är inte den ända som har frågat efter den idag, men tyvärr, det finns igen.”
Klumpen i Evolets hals växte sig nu starkare, men denna gång på grund av hopplöshet. Hur skulle hon någonsin kunna hitta till perrongen och ta sig till Hogwarts om inte ens perrongvakten visste var den var?
Hon ville bara sätta sig ner på golvet och gråta, men kunde inte tillåta sig det. Istället harklade hon sig, tackade vakten och började rulla sin koffert framför sig in mot mitten av stationen, med ett litet hopp om att hon kanske skulle få se en skymt eller höra något ord om Perrong Nio och Trekvart.

En liten stund senare, efter fem minuter av hopplöst och planlöst gående vid perrongerna nio och tio, hörde hon ett ord som fick henne att spetsa öronen. Det ord hon hade hört var ”Hogwarts”. Hon såg sig ivrigt omkring, rädd för att missa någonting.
”Här är det! Perrong nio och trekvart!”
Evolet tittade mot det håll som rösterna kommit ifrån och fick syn på en familj som bestod av en mamma, en pappa, ett par tvillingbröder som troligtvis var något år äldre än Evolet, och två flickor, en som verkade vara i Evolets ålder och en som verkade vara i fjortonårs åldern.
”Släpp min penna, Hektor!” ropade den ena brodern till den andra.
”Glöm det, Ach. Det är min penna och det är du som har stulit den!” Ropade den andra tvillingbrodern.
”Har jag väl inte!” protesterade han som tydligen kallades Ach.
”Achilles och Hektor Rising, nu slutar ni genast att bråka, annars skickar jag tillbaka er hem!”
”Jag sa ju att de är spritt språngande galna!” Den äldre flickan med hår som påminde mycket om Evolets hade yttrat sig.
”Tyst nu, Cleopatra!” Kvinnan som uppenbarligen var deras mammafräste av henne.
”Cleo.” muttrade flickan.

”Ehm… ursäkta mig, men vet någon av er hur man tar sig till perrong nio och trekvart?” Evolet kikade under lugg på familjen som hade stannat upp när hon ställde sin fråga.
”Javisst, lilla vän, det är bara att springa igenom spärrväggen där mellan perrongerna nio och tio!” förklarade kvinnan hjälpsamt.
”Springa igenom!?” utbrast Evolet förskräckt, överraskad av svaret.
”Javisst, men oroa dig inte, det kommer inte göra on. Achilles och Hektor kan springa före och visa dig.”
Evolet kollade snabbt åt tvillingarnas håll, de vara rätt identiska, men en av dom blinkade med ena ögat åt henne, vilket såklart fick henne att bli blossande röd om kinderna, medan den andra var fullt upptagen med att peta på ett nagelband som tydligen var riktigt intressant.
”Se så, skynda er nu, tåget går om tio minuter!”
Tvillingarma vände sina koffertar och började småspringa mot spärrväggen som deras mamma hade sagt. Evolet såg bestört på dem, osäker på om de verkligen skulle göra det.
De gjorde de. Hon väntade sig en smäll, men det kom ingen. Helt plötsligt var de bara borta, som om de var på andra sidan av en onsynlig portal.
”Nu är det din tur.” sade deras mamma lugnt och Evolet gav henne en skrämd blick men började sedan styra sin vagn mot tegelväggen.
Just när Evolet var helt säker på att hon skulle krascha in i stenväggen med stängda ögon så kände hon en pirrande känsla i magen. Sedan hörde hon en vissla tjuta och hon öppnade förvånat ögonen och slutade springa. Framför henne stod det största fordon hon någonsin sett, ett knallrött ånglok med en svart skylt där det stod ”Hogwarts Expressen” på. En stor folkmassa fyllde perrongen och hon blev knuffade hit och dit en stund innan hon tog de sista stegen ombord på tåget.
Evolet letade förstrött igenom tåget efter en ledig kupé, fortfarande överraskad.
Hon hittade en kupé längst bak i tåget som var helt tom, och där slog hon sig ner, utan att ha en aning om vad hon nu skulle göra.
Tågets vissla tjöt en gång till och genom fönstret som vätte ut mot perrongen kunde Evolet se hur de sista eleverna klev ombord på tåget och hur deras föräldrar och syskon vinkade adjö till dem. Synen fick en tjock klump att växa i Evolets hals och hon försökte svälja den, utan framgång.
Evolet hickade till när dörren sköts upp och tvillingarna Hektor och Achilles stövlade in, båda med glada flin på läpparna.
”Hej!” sade de i korus.
”Hej.” svarade Evolet blygt.
”Jag antar att det är okej att vi sitter med dig, det här var den enda någorlunda tomma kupén i hela tåget!” sade Achilles och Hektor nickade ivrigt.
”Visst!” svarade Evolet, mycket gladare. Hon tyckte om tvillingarna. Bara sekunden efter kom även deras yngre syster in genom dörren. Hon frågade också om hon kunde sitta där, och svaret blev detsamma.
”Mitt namn är Briseis.” förklarade hon. ”Och som du säkert redan vet är det här mina bröder, Hektor och Achilles.” Evolet nickade, det visste hon.
”Vad heter du?” frågade Achilles nyfiket.
”Evolet.” svarade Evolet. ”Evolet Gray.”
Hon överöstes av komplimanger om hennes namn och hennes hår och fick till och med höra av Briseis att hon var den vackraste flicka hon sett, och då hade hon räknat med sin storasyster.
Evolet rodnade häftigt och tackade stammande syskonen.

De fyra pratade hela tågresan och när tåget slutligen saktade in kände Evolet att för första gången i hela sitt liv hade hon fått riktiga vänner.

JÄTTE FACKING AZUM D

mer nu o______O

Nej, din tokiga babian, jag har redan skrivit bort mina fingrar! Det räcker för idag. *viftar med fingerlösa händer*