Ginny's första år på Hogwarts

NU !

Förlåt att det inte har kommit nåt på ganska länge, men jag har liksom inte hunnit S= Dessutom verkar ni klara er utmärkt utan, så jag antar att det inte är nån fara...? ;D
Här kommer i alla fall fortsättningen på kapitel 5.
---------------------------------------------------------------

Forts. på kapitel 5 (5. På Flourish & Blotts)


”Mina damer och herrar”, sa han med ett tecken till tystnad. ”Vilket märkligt ögonblick det här är! Det perfekta ögonblicket för mig att komma med ett litet tillkännagivande som jag har skjutit upp en tid. När unge Harry här klev in i bokhandeln idag ville han bara köpa min självbiografi - som jag med glädje ska skänka honom helt gratis.” Alla applåderade igen.
”Och han hade ingen aning om att han inom kort skulle få mycket mer än min bok Mitt magiska jag. Han och hans skolkamrater ska nämligen få mitt verkliga magiska jag! Ja, mina damer och herrar, jag har det stora nöjet och den stora äran att meddela att jag i september ska tillträda tjänsten som lärare i försvar mot svartkonster på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom!”
Jag gapade. Jag var nästan den enda som inte applåderade, men jag var alldeles för chockad för att göra det. Gyllenroy Lockman – min lärare i försvar mot svartkonster! På mitt första år dessutom! Jag gjorde en liten glädjedans, tillräckligt liten för att ingen skulle se den, men jag råkade pinsamt nog slå till min kittel så att det skramlade, men ingen verkade märka det eftersom alla hade blicken på Harry som tog emot Lockmans samlade verk, helt gratis. Harry vacklade lätt – förmodligen på grund av tyngden från böckerna – och gick ner mot… hörnet där jag stod!
”Du får de här”, mumlade han och lade ner böckerna i min kittel. ”Jag kan köpa mina egna…”
”Tack så myck…”
”Det där gillade du va, Potter?” avbröt en släpig röst. Harry rätade på sig och vände sig om. Jag tittade på Harry och fick se att han stod öga mot öga med en pojke med blont, nästan vitt hår och ett hånflin på läpparna.
”Den berömde Harry Potter”, sa han. ”Kan inte ens gå in i en bokhandel utan att det blir förstasidenytt.”
Plötsligt blev jag otroligt arg på den där pojken.
”Låt honom vara, han har inte bett om all den där uppmärksamheten!”
Det var första gången jag hade sagt något när Harry var i närheten. Nöjd satte jag händerna i sidorna och blängde ilsket på pojken, men de åkte genast ner när han sa något tillbaka:
”Ser man på, Potter, du har visst fått en flickvän!”
Det var inte vad jag hade väntat mig. Kinderna brändes och jag var precis på väg att lyfta upp min kittel för att gå bort till mamma, när Ron och Hermione kom vacklande med sina tunga travar med böcker. Ron fick syn på den blonda, dumma pojken.
”Jaså, är du här”, sa han och tittade på honom som om han var något äckligt, kanske någon gammal råtta, som en katt släpat in i huset. ”Du är väl förvånad över att se Harry här, va?”
”Inte lika förvånad som jag är över att se dig i en affär, Weasley”, sa pojken släpgt tillbaka. ”Dina föräldrar måste väl svälta en hel månad för att betala den där högen med böcker, kan jag tänka mig.”
Ron blev lika röd i ansiktet som jag kände mig. Båda tänkte vi samma sak: lägg av att förolämpa vår familj. Ron släppte ner sina böcker i kitteln, precis som Harry hade gjort och försökte ursinnigt att gå fram till pojken, men blev tillbakadragen av Harry och Hermione. Så fick jag syn på pappa som kämpade sig fram mot oss.
”Ron!” sa han, med Fred och George i hälarna. ”Vad gör du? Det är ju rena cirkusen här inne, kom så går vi ut härifrån.”
”Nej, men har man sett”, hördes en lika släpig röst, men från en vuxen man. Jag tittade upp. Mannen hade lika blont hår och samma hånfulla leende. Han hade handen på pojkens axel. ”Är det inte Arthur Weasley?”
Jag förstod att han tänkte ge sig på pappa. Jag hade lust att säga till honom på skarpen, men efter vad hans son hade sagt vågade jag inte. Jag var alldeles för feg. Jag skulle säkert inte hamna i Gryffindor.
Min hjärna fylldes med olyckliga tankar, tills de avbröts:
”…husrannsakningarna… jag hoppas de betalar dig för ditt övertidsarbete?”
”Vilka är det där?” viskade jag tyst som en mus till Ron.
”Pojken, han är Malfoy, Draco Malfoy, och mannen är hans pappa, Lucius Malfoy!” väste Ron lika tyst tillbaka.
Lucius stoppade ner sin hand i min kittel. Bland Lockmans alla skinande böcker fick han upp ett gammalt, nött exemplar av Nybörjarhandledning i förvandlingskonst och fortsatte tala om husrannssakningar och lön för övertidsarbete.
”Men det gör de tydligen inte”, sa han hånfullt. ”Käre vän, vad tjänar det till att kasta skam över namnet trollkarl om de inte ens betalar dig bra för det?”
Nu var det pappas tur att bli lika röd som jag, och Ron, var.
”Vi har utterst olika uppfattningar om vad som är en skam för namnet trollkarl, Malfoy”, sa han.
”Ja, det är tydigt”, svarade mr Malfoy och vände sin kalla blick mot mugglarna. ”Ett sånt sällskap du befnner dig i, Weasley… och jag som trodde att du och din familj inte kunde sjunka lägre…”
Jag, Ron och pappa puttade samtidigt omkull kitteln mot den hemska trollkarlen Malfoy. Pappa kastade sig över honom och knuffade in honom i en bokhylla. Massvis med böcker föll ner i golvet. Någonstans ifrån hördes Freds och Georges tjut: ”På honom bara, pappa!” medan mamma skrek: ”Nej, Arthur, nej!”
Alla i affären flydde bakåt av förskräckelse och råkade slå ner ännu fler bokhyllor. Affärsexpediten ropade:
”Mina herrar, snälla ni, behärska er, snälla ni!”
”Sluta opp me de där, hör ni, sluta genast!”
Jag tittade upp för att se vad det var för hög röst som avbrutit allt.
Det var Hagrid, den stora mannen! Han kom vadande genom havet av böcker som låg på golvet och inom två sekunder hade han skilt pappa och mr Malfoy åt. Pappa hade en sprucken läpp och mr Malfoy hade ett blått öga som han fått när han träffats av en bok. I handen hade han fortfarande min bok om förvandlingskonst, men så fort han fick syn på mig slängde han den till mig.
”Här, flickunge”, sa han. ”Ta din bok, det är tydligen den bästa din pappa kan ge dig…”
Han slet sig ur Hagrids grepp, vinkade sin son till sig, och de svepte ut ur affären.
”Du skulle bara ha struntat i han, Arthur”, sa Hagrid. ”Dom e genomruttna, alla i hela den där familjen, de vet varende kotte. Ingen Malfoy e värd å lyssna till. Ett uselt släkte, de e va dom e. Kom me nu, så tar vi oss ut härifrån.”
Vi skyndade oss ut på gatan. Mugglarna skakade av rädsla, och mamma av ilska.
”Du är just ett fint exempel för dina barn”, sa hon. Slåss och ställa till med bråk offentligt… Jag vet inte vad Gyllenroy Lockman skulle ha tänkt…”
”Han var förtjust”, sa Fred. ”Hörde ni inte vad han sa när vi gick ut? Han frågade den där killen från The Daily Prophet om han inte kunde få med slagsmålet i sitt reportage… sa att alltsammans var strålande reklam.”

Många var på väg mot den öppna spisen på puben Den läckande kitteln. Det var därifrån vi hade kommit, och nu skulle vi åka hem igen. De andra sa adjö till mugglarna och Hermione, som skulle gå över till mugglargatan på andra sidan.
Pappa började fråga ut dem om mugglarprylar men avbröt sig när han såg mammas uttryck i ansiktet.
Fred började. När George, Ron, Harry och pappa hade åkt var det min tur.
”Kråkboet!” sa jag tydligt och svischade iväg.

Superbra!

meeeeeeeeeeeeeeeeeer

Jättebra!

Bra!

Tummen upp!!

MER MER MER !

superbra! meeeeeeer

Hej ny läsare här
*bevakar*