Mugglare upptäcker magi

Super duper mega bra!

Super duper bra asså!! Love It!! ♥

De fortsatte att gå på gatan, det hade varit en lögn att de skulle träffa några vänner. Egentligen hade de bara velat komma bort från Mr Smith. Lacerta tänkte på Lydia och på hur mycket hon saknade henne. De hade fortsatt att skicka brev, men det var inte samma sak. Lacerta saknade kvällarna som de brukade sitta och bara prata i Gryffindor tornet. De brukade prata om allt mellan himmel och jord. De senaste åren hade de mest pratat om killar. Lydia hade haft flera pojkvänner, men inget av hennes förhållande hade lyckats hålla särskilt länge. Lydia brukade jämt tjata på Lacerta om att hon måste försöka träffa fler killar. Då hade Lacerta svarat att hon träffade samma killar varenda dag, och ingen av dem hade hon någonsin gillat särskilt mycket mer än som bara vänner. Men så hade plötsligt Phoenix kommit in i hennes liv. Egentligen ville hon inte erkänna det för sig själv, men hon tyckte om honom. Mer än vad hon trodde att hon någonsin skulle känna för någon. Phoenix var en ljuspunkt för henne, men hon kunde inte låta honom veta hur hon kände. Då skulle allt förstöras. Han borde förstått att hon inte hatade honom längre, men hon visste att de inte skulle kunna bli något mer än vänner. Ingen av hennes vänner skulle förstå. Phoenix far hade mördat hennes pappa, och gjort hennes mamma blind bara för att hon försökte hjälpa sin make. Mr Ventaci satt nu i Azkaban. Det fick Lacerta att kasta en snabb blick på Phoenix. Det var inte bara Lacerta som hade förlorat sin far, Phoenix hade också gjort det. Det fick henne att undra vad Phoenix egentligen kände. Tyckte han som sin far att det var rätt att mörda mugglarfödda. Eller tyckte han att hans far hade gjort fel. Lacerta hade verkligen älskat sin pappa, och Phoenix älskade säkert fortfarande sin far också.
”Ska vi ta något att dricka?” frågade Phoenix henne och stannade framför en byggnad. Från byggnaden kom det hög musik. Längs betongväggen stod det flera mugglare i Lacertas och Phoenix ålder. Mugglarna stod och rökte och skrattade högljutt med varandra.
”Visst, varför inte.” svarade Lacerta och ryckte på axlarna. Hon bestämde sig för att inte berätta för Phoenix vad hon funderat på. De gick fram till dörren och skulle precis gå in när någon grep tag i Lacertas arm. Hon vände sig förvånat om mot mannen som hade gripit tag i henne. Mannen var lång och var kanske tio år äldre en Lacerta. Han hade tatueringar över hela sina armar och blängde hotfullt på dem.
”Ni måste betala.” grymta han fram och skakade hårdare i hennes arm.
”Vi ska betala, men släpp henne.” sa Phoenix och drog bort mannens arm från henne. Phoenix tog fram lite mugglar pengar ur sin jackficka och räckte dem till mannen.

Good! ♥

Jaa, det är jättebra! Fortsätt så

De gick in i byggnaden och Lacerta tittade sig omkring. Det var mörkt i rummet, det enda ljusen kom från några lampor som hängde i taket och spred ett dunkelt sken. Det var fullt med mugglare som dansade till musiken. Hon och Phoenix trängde sig fram genom människorna fram mot baren. Det var varmt och Lacerta blev knuffad av en tjej som dansade vilt till musiken. Lacerta rös, hon trivdes inte i stora folkmassor med personer hon inte kände. Det var annorlunda om det var någon som hon kände med henne men Phoenix var försvunnen. Lacerta såg honom inte någonstans. Hon försökte ta sig fram mellan en grupp killar, de var lite äldre än henne och hon blev besvärade av deras granskande blickar. Hon kände en lättnad när hon äntligen var förbi dem men hon såg fortfarande inte Phoenix. Han var lång så hans huvud borde ha synts, men det gjorde det inte. Lacerta kände hur paniken började sprida sig i bröstet.
”Du ser vilsen ut. Jag tror du behöver lite hjälp.” sa en sliskig röst bakom henne. Någon drog henne mot sig. Hon försökte skaka sig loss men fler händer grep tag i henne. Hon förstod att det inte var Phoenix. Hans röst skulle aldrig kunna låta så kall. Hon slet sig loss och vände sig mot männen som hade tittat på henne förut. De slöt sig omkring henne och omringade henne från alla håll. Lacerta darrade men lyckades ändå hålla rösten stadig när hon svarade mannen som stod närmast.
”Nej tack. Jag är här med någon.” Mannen log elakt och drog bak sitt halmblonda hår bort från ansiktet. Han var röd i ansiktet och hans ögon såg lite dimmiga ut.
”Jag ser ingen.” svarade han och tittade runt omkring dem med ett höjt ögonbryn. ”Jag tror nog att du behöver lite sällskap. Du borde följa med mig och mina vänner hem.” sa han och tog ett snabbt stag fram och grep tag med sin svettiga arm i hennes handled. Hon hann inte ens greppa efter sin trollstav.
”Släpp mig.” skrek hon, men hon hördes knappt över den höga musiken. Hon kände hur någon smekte med handen längs hennes rumpa. Hon försökte smälla till mannen som hade gjort det. Hon lyckades inte träffa honom med sin hand men han tog ett steg tillbaka och drog bort sin hand från hennes rumpa.
”Vilken vildkatt, henne ska vi allt tämja.” skrattade en av männen. Lacerta visste att hon inte hade någon chans. De höll nu fast båda hennes armar så hon hade ingen möjlighet att dra fram sin stav.

Så bra! Fortsätt! ♥

mer vad ska hända?

Du får se

Jätte bra