Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Grace kände sig så oerhört hjälplös att det var irriterande. Hon önskade att hon kunde göra något åt saken, att det fanns något hon kunde säga eller göra för att ställa allting tillrätta. Men det fanns ingenting. Hon kunde inte be om ursäkt för hennes död, hon hade inte med flit dött. Hon kunde inte be om ursäkt för smärtan han upplevt för det hade inte varit hennes fel. Däremot kunde hon vara ledsen, visa medlidande och försöka leva sig in i allt han hade upplevt. För hon förstod. På ett sätt förstod hon vad han kände och vad han hade gått igenom. Men samtidigt skulle hon aldrig fullt ut kunna göra det. Med en tyst suck la hon armarna om honom i en kram och lutade sin kind mot hans axel. Trots att det var hjärtskärande att se honom så här, så uppskattade hon att han hade varit ärlig med henne och att han hade öppnat sig. Det kanske enbart hade varit på grund av panikattacken men oavsett så var det bra att hon kände till hur han mådde.

De här känslorna var svåra att beskriva, och han visste inte riktigt vad han ens kunde göra för att försöka känna sig bättre. Men en sak var iallafall säker, att Grace gjorde väldigt mycket. Även om hon inte ens sade något var stödet av att hon var där väldigt mycket värt. Kramen fick honom att slappna av lite igen, och han dröjde inte länge med att försiktigt lägga armarna omkring henne och bara hålla om henne med slutna ögon. Han hade ingen aning om hur länge de satt så, men då han till sist drog sig undan och såg på henne kände han sig betydligt mer stabil än tidigare, mer samlad. Lite mer sig själv igen. Eller det här var väl en del av honom också - bara en del han brukade vara väldigt rädd att visa.
"Vad sägs om att vi tar och bara bäddar ner oss och sätter på en film eller något?" frågade han, med en liten antydan till ett leende - han hade för tillfället inte den minsta lust att hitta på något som krävde mycket mer energi just nu, utan istället lät det strålande att bara få göra nåt sånt.

Att hålla deras resedestination hemlig för Ederel hade varit en oerhört svår utmaning för Grace. Hon hade vid flera tillfällen varit på vippen att avslöja allting för honom, men lyckligtvis hade hon varje gång hunnit bita sig i tungan i tid. Nu hade de landat och nu kunde hon äntligen slappna av.
"Vi är framme!" kvittrade hon, precis som om Ederel inte med egna ögon kunde se det själv. Det dröjde en halvtimme innan deras bagage kom åkande på rullbandet, och ytterligare en halvtimme för att komma fram till hotellet. Det bekymrade inte Grace något vidare. Hon var eld och lågor över att få spendera en hel vecka i kärlekens stad tillsammans med hennes älskade pojkvän.

Ederel hade varit väldigt nyfiken på vart de skulle, men ändå hade han gillat att hon velat hålla det dolt - det var gulligt på något vis, och självklart roligt med överraskningar. Hennes glädje då de var framme var också värd all väntan och undran - hon var fantastiskt gullig när hon var så ivrig. Också han var förväntansfull då de kom dit - Paris var ett ställe han alltid tyckte vore kul att åka till, och vad vore bättre än att åka med Grace? Väl framme på hotellet såg han sig nyfiket runt om kring och lade ner sin resväska för att vända sig emot henne, leendes.
"Så vad har min sköna för planer? Ska vi ut på äventyr redan ikväll eller vänta tills imorgon?" frågade han leendes, såg fram emot det här. Inte bara av att se sig om - men också för att en idé tagit mer och mer form i huvudet. Något han egentligen tänkt på ett litet tag, men när han förstått vart de var påväg hade han börjat få fler faktiska idéer om när och hur.

Sviten som var reserverad för dem var en dröm. Inredningen var förtjusande, utsikten från balkongen var fantastisk och det faktum att hon fick uppleva allt det här tillsammans med Ederel var det bästa. Grace tog av sig sina skor för att lägga sig ner på rygg på den mjuka sängen.
"Vi behöver ju inte genast gå ut..." sa hon, lät honom tolka det hur han ville. Hon visste själv vad hon menade med det hela men nu överlämnade hon bollen till Ederel. Han fick bestämma hur de skulle göra. Ville han genast ge sig av ut på äventyr så skulle hon med glädje följa med honom. Lika ivrig skulle hon vara om de bara låg bredvid varandra på sängen en stund.

Ederel hade för några sekunder låtit blicken svepa bort till utsikten, för att sen vända den till Grace då hon pratade och genast log - hon var bara så perfekt, så härlig. Han kände henne tillräckligt väl för att förstå att hon syftade på något, och det var heller inte särskilt svårt att räkna ut vad. Vilket då inte var honom emot, han var henne då gärna till lags. Men lite fick han kanske retas. Han flinade lätt och gick fram till sängen han också, lade sig lite över henne och såg först bara leendes på henne.
"Du kanske har en poäng. Men får man fråga vad du tänkt ägna dig åt annars?" frågade han oskyldigt.

Då han la sig över henne kupade hon händerna om hans ansikte med ett litet leende. Hon studerade hans vackra drag under några ögonblick - honom kunde man verkligen aldrig se sig mätt på - innan hon lät sina läppar möta hans. Grace tänkte inte lägga någon energi på att med ord besvara hans fråga, speciellt inte då hon var övertygad om att han bara retades med henne. Han visste precis vad hon hade i tankarna och han var utan tvekan med på noterna, med tanke på att han lagt sig ner hos henne.

Mycket riktigt hade han gissat rätt i att hon verkade vara ute efter just det här, iallafall tolkade han det så när hon reagerade så. Han log genast lätt emot hennes läppar och besvarade mjukt kyssen, glad över att de verkade vara på samma plan - och ha samma plan. Handen lät han placera vid hennes midja och vidare slinka in under tröjans linning, dels bara för att han ville och dels för att retas lite. Hans tålamod hade aldrig varit bra, men det hade blivit lite sämre det sista också tack vare hur han mått. Mycket var väl ändrat, mycket men ändå lite. Han var annorlunda, kanske lite mer dyster och nere i perioder då han vågade visa det även om han ännu försökte spela stark och inte visade jättemycket så länge det inte kändes sämre någon dag. Då var hon ett enormt stöd - bara känslan av att ha henne där som visste, förstod och stöttade gjorde mycket.

Grace kände sig lite missnöjd över hur långsamt hennes käre pojkvän tog det. Sitt missnöje signalerade hon genom att dra av honom tröjan och hans byxor. Hon tyckte inte om när han retades med henne och hon tvivlade inte på att det var vad han gjorde nu. Hon nafsade lätt i hans underläpp: inte så att det skulle göra ont utan bara för att han skulle känna det. Hon sög sedan på samma ställe innan hon stack in tungan i hans mun igen, önskade få känna hans händer över hela hennes kropp.

Tydligen hade hans älskade ansett att han tog det lite väl med ro, vilket fick honom att flina roat. Men han fick väl helt enkelt följa hennes exempel och snabba sig lite, och det med att följa henne och få av hennes egna byxor och tröja. Han tog sig lite tid för att med sin tunga utforska hennes, lät samtidigt händerna gå ner längs hennes sidor och rumpa - dock inte för särskilt länge innan han istället knäppte upp hennes bh. I det drog han sig undan lite ifrån kyssen för att istället börja kyssa henne ner längs halsen och bröstkorgen och försiktigt dra av bhn - nu längre inte riktigt för att retas på samma vis som innan, utan snarare bara för att ta sig tid att ge henne den uppmärksamhet hon förtjänade.