Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Först hade hon tänkt påpeka för honom att det bara handlade om en schampoflaska, men slogs sedan av tanken om hur svårt hon hade haft det då hon i tre år levt i tron om att han var död. Hon hade inte förmått sig att göra sig av med något som på ett eller annat sätt haft en koppling till honom. Grace hade sovit i hans tröjor bara för att hans doft suttit kvar, hon hade suttit på den plats i soffan där han vanligtvis brukat sitta och så vidare. Det hade inte bara varit en flaska schampo för Ederel. Istället för att säga någonting la Grace armarna om honom i en kram. Kinden vilade hon mot hans bröstkorg, och handflatorna strök i långsamma drag längs med hans rygg.

Ederel var på något vis lättad över att hon inte sade något, nästan rädd att hon på något vis skulle döma honom för det eller tycka han var löjlig. Vilket han kanske var för att han ens tänkte så om henne, det var ju hans älskade Grace. Men samtidigt hade han lite svårt att öppna sig helt och hållet för det, efter att ha hållit sig så sluten under de här långa, tunga och svåra åren som gått sen hon dog. Men kramen han fick betydde otroligt mycket, fick honom att på något vis slappna av lite till åtminstone. Genast lade han själv också armarna omkring henne, lutade ner huvudet emot henne och försökte bara njuta av att hon faktiskt var där. Och det kändes på något vis som om det nu sakta faktiskt började sjunka in.

Länge stod hon tyst och bara höll om honom. Han behövde det precis lika mycket som hon gjorde.
"Jag älskar dig." Hon tittade upp på honom med en allvarlig blick, kunde inte säga de tre orden tillräckligt mycket eller för ofta. Efter en stund släppte hon dock taget för att återgå till själva duschandet: annars skulle halva dagen gå åt att stå där. Grace njöt av det varma vattnet som forsade över hennes kropp, hade egentligen inte så bråttom att kliva ur duschen. Hon behövde bara några minuter till och så var hon nöjd.

"Jag älskar dig med." Det låg så mycket känslor i de fyra enkla orden. Och kramen och hennes ord hade väl lockat fram lite mer av honom igen, ställt upp det där locket han slängt över alla känslor mer på glänt. För en stund då de bara höll om varandra lät han sig också vandra iväg i tankar och känslor, även om hon kände sig helt översköljd av lättnad, oro, sorg, ilska - en salig blandning av allt han känt efter att hon dött. Han reagerade lite på att vattnet kändes varmt, men tänkte inte mer på det förräns illamåendet blommade upp och han insåg att det var han som var varm och inte vattnet. Det gick inte riktigt att beskriva hur han började känna sig - på vad som kändes som bara några sekunder hade hjärtat börjat rusa och världen börjat snurra i takt med den, och han kände sig allt mer och mer panikslagen över vad som hände då han inte förstod någonting.
"Jag måste dricka nåt." lyckades han iallafall mumla lätt till henne, paniken som verkade växa för varje sekund gjorde väl sitt till att han inte alls förstod vad som hände och också tänkte långt ifrån klart. Han klev ut ur duschen, upptäckte då hur darrig han var då han knappt klarade av att torka sig och vira handduken runt midjan.

Grace rynkade på pannan då Ederel började bete sig underligt. Det dröjde några ögonblick innan hon trodde sig ha lagt ihop pusselbitarna. Hastigt stängde hon av duschen för att kliva ur. Hon lät honom inte gå utan greppade mjukt tag om hans hand. Hon förde sedan upp händerna till hans ansikte för att vända det mot hennes, försökte desperat få ögonkontakt med honom.
"Lyssna på mig. Koncentrera på min röst, okej?" Hon höll honom intill sig, strök händerna över hans rygg i långsamma drag.
"Djupa andetag. Andas in, andas ut," mässade hon på om och om igen. Han behövde fokusera på någonting så han inte jagade upp sig, upplevde han sig inte få tillräckligt med luft så växte paniken lätt.
"Vi andas tillsammans okej? In, ut. In, ut." Grace fortsatte prata med honom, höll honom intill sig. Långsamt sjönk hon ner på golvet - de kunde sitta där så länge han önskade, fram tills det kändes bättre.

Han upptäckte nästan inte ens att hon närmat sig först, förräns hon vände upp hans ansikte emot hennes. Då hon pratade stirrade han först bara på henne i några sekunder, det kändes nästan som om hjärnan hade svårt att tolka vad hon sade. Men att snart befinna sig på golvet och i hennes famn gjorde det åtminstone lite lättare att lyssna, han klamrade sig nästintill fast i hennes famn och försökte tvinga sig att lyssna, försöka koncentrera sig på andningen och hennes röst. Och sakta men säkert lugnade han till sist ner sig - han skulle verkligen inte påstå att han kände sig bra ännu, snarare närmare ett vrak, men betydligt bättre än tidigare. Hade det ens nånsin varit bra de senaste fem åren? Uppriktigt talat trodde han inte det. En del av honom skämdes över att ha visat sig såhär inför henne och ville dra sig undan, men samtidigt var hon en enorm tröst och stöd för tillfället som han verkligen inte ville dra sig undan ifrån. Hans inre kändes fortfarande som ett enda virrvarr av alla känslor, trots att den värsta paniken till sist lagt sig.

Grace sa ingenting utan höll bara om honom. Istället för att prata med honom nynnade hon tyst på en melodi, dels för att ge honom en känsla av lugn och trygghet men också för att lugna ner sig själv. Hon hade aldrig sett Ederel så här förut. Trots att hon själv haft panikattacker så var helt annorlunda att själv uppleva en som att se någon lida av en. Hon kände sig så maktlös och det var en fruktansvärd känsla. Hur länge de satt där, på golvet i badrummet utan något på kroppen, visste hon inte. Det kändes som om tiden stod stilla. Tillslut släppte hon taget om honom för att sträcka sig efter en av handdukarna som låg på golvet. Hon la den om honom innan hon lämnade honom ensam för en halv minut för att sedan återkomma med rena, torra kläder.

Ederel hade ingen aning om hur länge han satt där i hennes famn, men då hon till sist reste sig upp kände han sig åtminstone betydligt mer samlad än vad hon gjort tidigare. Nere visserligen, men bättre. Det var första gången han ens visat så mycket av hur han mådde för någon, hade varken riktigt velat eller vågat tidigare - som vanligt hade han bara stängt in sig, även för henne först. Men det här hade bara sköljt över honom och inte riktigt gett honom något val. Då han blev lämnad drog han sig snart upp på fötterna igen, höll blicken något nere då han drog på sig kläderna.
"Tack. Och förlåt." sade han tyst, sån som han var och brukade hålla sig stängd så skämdes han över att ha visat det så och lagt det på henne.

Då han bad om ursäkt skakade hon på huvudet. Han hade ingenting att be om ursäkt för. Speciellt inte för hur han kände och mådde.
"Säg inte förlåt." Grace tog sig upp på fötterna och kramade om hans hand. Hon tänkte inte pressa honom på att berätta vad som egentligen pågick. Om han ville dela med sig av det så skulle han göra det. Hon släppte motvilligt taget om hans hand för att lämna badrummet. Hon frös en aning och hon behövde få kläder på kroppen. Därefter letade hon snabbt upp honom igen.
"Du kan prata med mig, det vet du väl?" Det var inte direkt en uppmuntran eller inbjudan till att han skulle berätta allt, hon ville bara att han skulle veta att han kunde vända sig till henne.

Under tiden hon smitit iväg igen hade han passat på att ta sig ut till vardagsrummet och slagit sig ner istället, kunde ju inte vara kvar i badrummet hur länge som helst. Då hon återvände hade han ännu svårt för vad han ens skulle säga eller göra - han kände sig dels nästan utpumpad, men också utlämnad efter att lite ofrivilligt ha visat en sida av sig själv han tidigare gjort allt för att försöka dölja. Men å andra sidan var väl hon den bästa han kunnat visa det för isåfall, och bara de där orden gjorde mycket. Ändå var det väl just det där också som orsakat hela det här. Han suckade lätt.
"Det är ju det. Du var allt jag hade innan, den enda jag egentligen litade på, och när jag förlorade dig förlorade jag allt. Jag hade ingen kvar, ingen jag faktiskt kunde prata med heller. Sen kom du tillbaka och jag vågade andas ut för en stund, bara för att allt det där jäkla maset skulle sätta igång istället och jag visste inte ens vart jag hade dig. Jag klarar inte av det." han talade väl tyst, och han skulle väl annars aldrig självmant ha pratat så mycket om sina känslor men den här händelsen hade självklart också påverkat honom mycket. Samtidigt tvivlade han på att det ens skulle skett utan de här dagarnas bråk emellan de två, och nu började det väl släppa lite tack vare att de verkade sams igen. Ändå var det så svårt.