Harry Potters liv efter striden [SV]

Yeey! Va bra!

Nejdå,vi är inte oroliga!
Ska kapitlet bli klart?
Vad kul!

Kapitel 25: Ett brutet löfte som inte var meningen

Det var kolsvart i hela Godric’s Hollow – Antagligen av den anledningen att klockan endast var kvart i fem på morgonen, på en torsdag mitt i november. Man skulle kunna tro att alla vid den tidpunkten sov djupt och avslappnat, men det stämde inte direkt. Inte Harry, och inte James heller för den delen. James hade för fjärde gången på en vecka börjat skrika och gråta i sin sömn, och varje gång hade han totalvägrat att lugna ner sig förrän Harry tog honom i sin famn. Precis så hade det varit den här natten också, och det var anledningen till att Harry, trots det stora behovet av sömn han hade för tillfället, satt sig själv och James i vardagsrummet för att James skulle få slappna av lite. James vilade sitt huvud mot Harrys axel, och verkade precis vara på väg att somna om. Harry själv brottades med de skuldkänslor som gömde sig inuti honom – Han visste exakt varför James betedde sig så som han gjorde, och han visste exakt vad James drömde.

Det var ett par veckor sedan nu. Det hade varit en helt vanlig eftermiddag vid 14-tiden på Ministeriet, och Harry hade varit mitt i ett viktigt pappersarbete. Pappersarbeten var extremt vanliga när man jobbade som auror, men de råkade också vara det tråkigaste i hela världen, enligt Harry. Tyvärr fanns det ingen annan väg ut ur dem än att göra dem, och det var alltså det han höll på med just nu. Han hade precis läst klart den tjugosjätte sidan av trettiofem när den mörkbruna trädörren till hans kontor slogs upp på vid gavel så alla papper flög i golvet och Kingsley kom in och satte sig på stolen mittemot Harry.
”Vad sjutton är så viktigt att du måste ha ner alla papper i golvet, Kingsley?” Harry suckade och lyfte upp alla papper – Sortera dem hade han inte riktigt tid till.
”Förlåt.” Kingsley gjorde en snabb viftning med trollstaven och alla papper lade sig genast rätt igen. ”Men det är i det närmaste ett akutfall. Vi har fått in tips om att det i en skog några mil bort befinner sig några verkligt onda svartkonstnärer. Det ryktas”, Kingsley suckade djupt, ”även om att en av dem tänker göra en horrokrux.”
”Horrokrux?” Harry spärrade upp ögonen. ”Jag trodde jag hade hört nog om sådana.”
”Tyvärr inte. Vi måste åka dit och försöka få de fast – De ska till Azkaban… Vi gör en expedition om två veckor. Alla aurorer, du har inget val.” Kingsley gav honom en allvarlig blick.
”Ginny då? James, Albus? Ska jag bara lämna dem utan att veta om jag kommer hem igen?” Harry kände ett sting av raseri inom sig.
”Vi ska försöka se till att alla kommer hem igen, såklart. Men det finns risker med att vara auror – Det förstår väl Ginny?”
”Antagligen”, muttrade Harry. ”Okej… Jag följer med, antar jag. Men jag måste prata med Ginny om det.”
”Jag ger dig tillåtelse att sluta nu, om du lovar att följa med”, brummade Kingsley i en lite lugnare ton. ”Vi åker om en vecka.” Harry ryckte på axlarna.
”Okej.” Kingsley nickade och lämnade rummet. Harry funderade ett tag på om han skulle läsa klart sina papper eller inte, men han bestämde sig för inte och transfererade sig hem.

Ginnys reaktion när Harry berättade om jobbresan för henne var ganska förutsagd. Hon blev inte arg, men verkade inte särskilt glad åt det heller.
”Måste du?” frågade hon tyst.
”Det verkar så.” Harry lade armarna om henne. ”Jag har ingen lust med det.”
”Nä, inte jag heller”, muttrade hon. ”Men det är ditt jobb… Så åk iväg.” Hon suckade, flyttade på hans armar och tittade allvarligt på honom. ”Men lova att inte bli skadad, och lova att du kommer hem igen.”
”Jag ska försöka…”
”Försök gärna”, sa hon och drog försiktigt sina fingrar genom Albus svarta, rufsiga hår. ”Du har två barn som behöver dig… Och en fru”, tillade hon snabbt med ett leende, som fick Harry också att le.
”Jag lovar att komma hem, och jag lovar att inte bli skadad. Okej?”
”Okej”, skrattade Ginny.

Klockan hade börjat närma sig fem när James äntligen somnade, och Harry vågade flytta på honom till den andra soffan. Han kysste snabbt sin tvååriga sons kind och för att själv få lite sömn kröp han ihop i den andra soffan.

Det kändes som om han hade fått sova max tre sekunder när Ginny väckte de båda vid sjutiden på morgonen. Det var som sagt torsdag, och torsdag var en av de dagar James tillbringade på preschool med Dominique, Molly och en del andra kompisar, Albus skulle hem till Molly, Ginny skulle till sitt jobb – Och Harry till ministeriet för att ge sig iväg. Men innan han transfererade sig iväg kramade han om sina barn en lång stund, undrade när han skulle få se dem igen.
”Måste pappa åka?” James tittade på honom med tårfyllda ögon.
”Jag måste, James”, sa Harry tyst. ”Men jag är snart hemma igen, jag lovar.” James nickade stilla. ”Lova.”
”Jag lovar.”
”Bäst för dig det”, sa Ginny, vilket fick Harry (som satt på knä) att titta upp på henne. Hon lade huvudet på sned. ”Får jag också en hejdåkram?” Harry skrattade, reste sig upp och kramade henne länge, andades in hennes blomdoftande hår.
”Jag kommer att sakna dig”, sa Harry tyst. ”Det känns som att lämna dig för att jaga horrokruxer igen.”
”Ska jag tolka det där som att du vill göra slut med mig?” Ginny skrattade.
”Nej”, log Harry. ”Men det påminner mig om det.” Han kysste henne snabbt och släppte henne sedan. ”Nu måste jag transferera mig.”
”Skada dig inte och kom hem igen”, sa Ginny med en envis blick. Harry nickade, blundade, koncentrerade sig hårt på Kingsleys kontor, och så återkom den välbekanta känslan av att bli tryckt genom ett alldeles för litet rör.

”Det är alldeles för kallt idag”, muttrade Ron, som travade på i ledet bredvid Harry. De var nu på väg till den skog där de onda trollkarlarna enligt Kingsley skulle hålla hus. Carl Barkley, som deras gråhårige (och enligt Ron otroligt korkade) chef hette, hade totalförbjudit att de skulle transferera sig, för det skulle låta alldeles för mycket, och enligt Carl skulle de inte råka in för tidigt i en fight.

De fick gå i säkert två timmar innan de var framme i skogen, och Carl delade genast in dem i grupper. Harry och Ron fick slå sig ihop med en minst två meter lång och klumpig man Harry inte kände igen och en väldigt kort man Harry inte heller kände igen, men den långa presenterade sig i alla fall som Jack Fernley och den korta som Alfie Linstead. De blev tilldelade en lägerplats och blev ännu en gång påminda om att sätta upp alla skyddsförtrollningar de kom på, och sedan började en lång väntan.
”Vad har de tänkt att man ska göra under den här tiden?” Alfie skakade på huvudet och tog upp en bok från sin packning. ”Det här är en mugglarbok… Revludttnrd srofkorp rotkod?” Alfie rynkade på huvudet.
”Boken är upp och ner”, suckade Ron och vände den rätt. ”Dessutom ser det ut att vara en barnbok.” Han nickade mot det onödigt färgglada omslaget.
”Åhå…” Alfie nickade intresserat och slog upp första sidan. Ron skakade på huvudet och viskade i Harrys öra att de väl kunde gå och hämta vatten eller något, för att slippa Alfie. Harry ryckte på axlarna, men gav med sig och de lämnade lägret.

De behövde inte gå någon lång stund förrän Ron tvärstannade. Harry trodde först att Ron fått syn på en spindel, men så fort han tog en ordentlig titt själv drog han snabbt fram sin trollstav. En dryg halvmeter framför dem fanns fotspår. Harry grep sin trollstav hårt i handen och tittade snabbt runt. Han fick se ett ansikte i en buske några meter bort, men innan Harry hunnit uttala en enda förbannelse träffade en blåsvart ljusblixt honom och han kände hur han föll till marken innan allt blev kolsvart.

Efter en minut, en timme, en dag, en vecka – Han hade ingen aning, vaknade han till liv igen. Han såg ljusa färger överallt, och han försökte röra sig lite, men det strömmade ut en häftig smärta i hela kroppen vid försöket.
”Jag måste ha brutit löftet”, tänkte han innan han sjönk in i en massa svarta skuggor åter en gång.



Först, två ”översättningar”.
-Preschool är en slags förskola i Storbritannien.
-Boktiteln Alfie läser är ”Doktor Proktors pruttpulver”. Jag tog en bok ur min bokhylla och testade hur texten såg ut om man höll den upp och ner.

Sedan, när ni kommenterar!
Nu är det i det närmaste förbjudet att bara skriva ”Bra”. Jag vill höra vad som var bra! Ett exempelinlägg jag skulle gilla:
”Jättebra! Jag älskade Alfie och det var otroligt spännande. Men du kunde skrivit lite längre med mer beskrivningar.”

Typ. Fattar ni? Älskar er!

Superb!

FETT BRA, MEEEEER!

Super! Gillar att du skriver med bra mellanrum och hur du förklarar. Känns som jag är inne i berättelsen


WELL DONE!

Jättebra! Jag älskar hur du beskriver, precis som TonksPihl påpekade känns det som om man är inne i berättelsen. Jag har ingen dålig kritik.

Läs påminnelsen en gång till Men... TACK ♥


Tack!
Tack du också!

Superbra!
Mycket spännande slut, sånt gillar jag. Du kunde ha beskrivit sakerna som hände lite mer. Men annars superbra!

Bra

Nej men skojade bara, fast den var bra! Du fattar vad jag menar. Vet inte vad jag ska skriva förutom att den är super bra ;D