PRS Kkaebsong & JustAFriend

Om det så varit möjligt att skydda någon från dennes drömmar - om det så varit möjligt att skydda Max från dessa förbannade mardrömmar. Hade det varit det hade Zhìyuan defintivt gjort det, men allt han kunde göra för tillfället var att vara där, hålla sig nära den jämnårige och vara ett mentalt stöd. Det var i alla fall vad han hoppades att den andre uppfattade honom som, ett stöd och inte motsatsen.
Sjuttonåringen rynkade på nosen när hufflepuffaren grep tag om de kraftfulla käftarna och lämnade en liten puss ovanpå den känsliga nosen. Där hade Zhìyuan minsan fått smala på sin egen medicin, och det var nog bra det. Fast det var ju ändå härligt och kramen var typ grädden på moset.
Slutligen bestämde han sig för att nicka, som ett svar på frågan. Jo, han skulle försöka jaga bort mardrömmarna den här gången, vilket betydde att han fått sömn nog för natten. Och den här gången skulle han även se till att inte råka bli knockad, för det var inte särskilt skönt.
Försiktigt vilade han istället en av framtassarna över Max, besvarade på särt och vis kramen. Natten fick gärna bli lång och händelselös, han längtade verkligen inte tills morgondagen.

Mys mys mys. Tillräckligt mycket för att Max strax därpå farit tillbaks till drömmarnas rike. Inte mardrömmarnas denna gången, dock. Det var väl tur det. Att dränka Zhìyuan i ännu mer kallsvett, trots stöttning, ja det hade ju inte varit rättvist alls. Nu kunde ju inte vår lille hufflepuffare styra över något av det dät, men ändå. Drömmar om katter och glada sommardagar med bröderna var betydligt mer vilsamt.
Till slut blev det dock morgon. De morgonpigga solstrålarna letade sig in genom de stora fönstrena och Max gömde huvudet under täcket. Ugh, gå upp kändes inte lockande alls. Dessutom var det en sån där morgon då det tog lite tid att hinna ikapp. Vad hade hänt dagen innan? Vart och med vilka var han? Hur vaknade han? Ja, sånt där som kunde vara bra att veta. Nåväl, han hade ändå gjort framsteg. Morgnarna de där första veckorna på sjukhuset hade ju till och med fått de skärrade föräldrarna att sucka högt.

Och så var det alltså slutligen morgon, precis vad Zhìyuan inte ville ha. Natten hade mer än gärna fått fortsätta i all framtid. Han ville inte ens veta vad McGonagall kommit fram till, hur många föräldrar som redan hunnit skicka iväg en massa brev fulla av protester eller hur många elever som fått nys om det hela. Kanske det inte var en så dålig idé att rymma? Sjuttonåringen skulle defintivt klara sig ute i skogen, utan några som helst problem. Men Max var ju också en del av ekvationen och han kändes inte riktigt som en såndär person som gillades att vistas i skogen. Åtminstone inte under natten och troligrn inte flera dagar i sträck.
Slytherinaren krånglade sig över den jämnårige, lade sig typ rakt över honom och försökte dra täcket från ansiktet på honom. Hur mådde han? Hade han lyckats få i alla fall lite sömn? Vad tänkte han om den kommande dagen? Tja, frågorna var ganska många vid det laget.
Försiktigt började han trampa med framtassarna över hufflepuffarens bröstkorg. Hallå, varför gömmer du dig där under för? Inte okej!

Minnet och allt annat kom strax ikapp. Sjukhusflygeln och en tung dag väntade. Vem låg han bredvid? Zhìyuan såklart, men vilken version? Den fluffiga. Okej. Då var han med igen.
Max gnällde ynkligt när slytherinaren lade sig över honom och försökte dra bort täcket. Ugugug, solstrålar. Den här dagen kunde väl inte Zhìyuan heller vara speciellt exalterad inför. Stora beslut skulle tas och nej, blä. Bättre att sova bort den. Tillslut kikade i alla fall två gröna ögon upp bakom täcket.
"Godmorgon", mumlade han. Lite svårt med andningen blev det allt. Liten pojke, stor varg. "Jag vill inte gå upp", fortsatte han lätt gnälligt samtidigt som resten av ansiktet kom fram från under täcket. Han vred lite på sig. Stackars mage. Och bröstkorg. Och ben. Äsch då, det mesta var halt mos efter den jämnåriges försök till väckning.

Godmorgon. Host, host, host. Inte för att det Max sagt lät ironiskt eller så, men man kunde klart och tydligt höra att det var halvt ansträngt. Förmodligen både eftersom han inte ville gå upp, men även för att han hade en blytung Zhìyuan över sig. Men vad skulle man göra? Att flytta på sig och sluta vara så nära intill den jämnåriges ansikte var inte ens ett alternativ. Sedan vägde han ju så mycket som han vägde, återigen ingenting han kunde ändra på - och inte heller ville han ändra på det.
Äh, så tung är jag väl ändå inte. Orden kom ut som en rad olika läten, däribland en massa knorranden och missnöjda ljud. Nej, så tung var han faktiskt inte. Fast å andra sidan var ju hufflepuffaren väldigt liten och nätt, så meh? Allting var liksom relativt i sådana lägen.
Zhìyuan tryckte bestämt upp nosen i Max ansikte och började lämna en massa blöta pussar över honom. Hellre starta dagen på ett mysigt sätt, då de inte visste vilka hemskheter som kunde utvecklas under dess gång.

Vad var grejen med alla dessa läten? Sure om det kanske var Zhìyuans försök till kommunikation, men det borde väl finnas någon bättre lösning? Inte för att det egentligen var något stort problem. Eller alltså, kommunikationen var ju det men inte lätena i sig. Nåväl. Hur det än nu var så verkade slytherinaren inte ha några planer på att underlätta Max andning.
Visst var pussarna rätt så mysiga. Vargtungor och nosar var dock rätt blöta, vilket inte var det Max tyckte om mest att vakna upp till. Ett fuktigt ansikte. Så istället för att bara ligga kvar där, eller gömma sig för den delen, sträckte Max ut tungan och drog den tvärs över Zhìyuans högra kind. För Max del resulterade det enbart i päls i hela munnen. Något som han direkt försökte få bort. Åh, dålig idé.

Men usch, hade det där verkligen varit nödvändigt? Fy fan för att ha allt det där äckliga håret på tungan, blä. Det där skulle sjuttonåringen aldrig lyckas släppa och heller aldrig sluta påpeka för Max. Kommer FU ihåg den där gången du slickade mig i ansiktet och fick en munfull hår? Ha ha ha. Nej nej, det skulle han absolut aldrig få chansen att glömma. Roligt värre var det.
Zhìyuan rätade på sig efter några sekunders frustande och satte sig vid sidan av den jämnårige istället. Där fortsatte han att skrocka för sig själv, någonting som var enkelt att urskilja. Han kunde verkligen inte låta bli, det var ju så förbaskat roligt trots allt.
”Vad håller ni ungdomar på med?” Frågade skolsystern från den andra sidan av salen, där hon för tillfället höll på att dra bort gardinerna från fönstren. Dagsljuset skulle få flöda in, inte bara genom så springor.
”Mr Fig, du måste ta det lugnt förstår du..inga dumheter nu va?” Fortsatte hon varnande. Ha! Host.

Blä blä blä. Detta påminde ju om gråtkalaset på tåget till Hogwarts ett par dagar tidigare. Då Kiwis päls klistrats fast på Max våta kinder. Det hade minst sagt varit en röra. En röra som hade varit svår att få bort. Kiwis päls var nog värre egentligen. Den var kortare, men stråna var också smalare och mjukare. Nästan lite dunlik. Den svarta pälsen som nu delvis var på god väg ner i Max hals, jag den var lite kraftigare och längre. Fast vad spelade det ens för roll? Det var ju den andra delen som var bekymmersam. Det med att slytherinarens päls befann sig i Max mun, istället för kinderna. Åhhh. Återigen, blä.
Han blängde surt på Zhìyuan som verkade finna det hela väldigt roade. Själv försökte Max bara hosta och slå bort pälsen från tungan.
"Zìua a si öja i mi un är a ov", försökte Max svara skolsystern. Svårt med pälsen. Att den andre självmant skulle trycka ner sitt öra i Max mun var varken sant eller speciellt trovärdigt. Men för att försöka vara så perfekt och skötsam hela tiden, var detta en stor, men lagom, "hämnd" för Max. Förhoppningsvis skulle det där nedrans skrockandet sluta. Päls i munnen var inte roligt.

Åh, Max, det där gjorde ju absolut ingenting det minsta bättre. Tvärtom faktiskt, då Zhìyuan började tjuta av skratt. Eller skratt och skratt, vad det där nu var. Han tyckte i alla fall att det hela var väldigt roligt och började rulla omkring ovanpå de redan skrynkliga lakanen. Detta resulterade inom kort i att han föll pladask ner på golvet, i en enda stor hög av päls och ben. Men det gjorde ingenting mindre underhållande och han fortsatte spinna omkring som om inget hänt. Visst gjorde det lite ont i revbenen av fallet, men annars var allting perfekt. Bokstavligen.
”Mr Huang!” Utbrast madam Pomfrey och ruskade på huvudet. ”Hur gammal är ni egentligen? Fem?” Fortsatte hon och befann sig snart på huk framför sjuttonåringen. Där greppade hon bryskt tag om nosen på honom och tvingade de bärnstensfärgade ögonen att möta hennes ljusa.
”Tyst med dig”, grälade hon och knäppte i slutändan till honom rakt på nosen, vilket fick tyst på honom. ”Och du”, knorrade hon minst lika bittert och rätade på sig, så att hon kunde vända den lätt ilskna blicken mot Max istället. ”Varför i allsin dar fick du för dig att slicka pälsberget här i ansiktet? Jag kommer dö i förtid på grund av er..” Hon tog några djupa andetag och fattade löst tag om hufflepuffarens tunga. Sedan viftade hon på staven och såg ytterst koncentrerad ut tills dess att hårstråna började glida av från ringen. Jobbiga ungdomar.

På riktigt? Max förstod inte alls vad den andre kunde finna så förfärligt roligt. Det klart det inte varit hufflepuffarens mest genomtänkte drag och det såg säkert fånigt ut men...nej, det där var definitivt en överdrift. Dumma Zhìyuan.
Det var nog bäst att bara skamset undvika en förklaring. Något vidare bra svar hade han inte på den där frågan. Det hade bara blivit så liksom. Madam Pomfrey verkade minst sagt trött på de två ungdomarnas ständiga krångel. Och det var ju förståeligt såklart. Men...äh, det fanns nog inget annat bra att tillägga där. Max var tacksam att skolsystern inte hade lämnat dem för länge sedan. Kort därefter hade hon tagit tag om Max tunga och i den stunden kunde han inte på något sätt förstå hur hon frivilligt arbetade med det där. Visserligen var han själv noggrann med sin munhygien. Men alltså, blöh.
"Tack", mumlade han och blängde bort på Zhìyuan.