Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Gio såg över axeln på de andra, ifall de hade lyssnat på samtalet med hans hustru. Men när han inte lade märke till någon gick han med Flora därifrån för att slå sig ner i en stol som stod placerad lite avsides av buffébordet.
"Hämtar du något att dricka åt mig?", harklade han igen och verkade först då förstått vad det var hon kontaterat.
"Jobba? Det är ingen som jobbar. Du vet hur det är, Flora. Vi tar inga risker. Alla är vi familj här." Han muttrade något ohörbart på italienska och såg upp mot henne igen. "Nå, den där drickan då?"

Hon log och kysste hans kind.
"Jag vet älskade. Men jag hämtar något att dricka." Hon gick iväg och hämtade ett vinglas fyllt med vin och kom tillbaka till sin make. Hon räckte över det och slog sig ner vid honom.
"Minns du hur vi träffades?" Frågade hon och fingrade på sin ring.

Gio jämrade sig, så diskret han kunde, när han satte sig tillrätta i stolen. Tacksamt tog han emot glaset och tog två stora klunkar innan han satte ifrån sig det. "Tack..!", pustade han ut och vände sig till Flora igen. Tacksam att hon gjort honom sällskap. Men utan att ha sagt det förstås.
"Hur vi träffades?" Ett skratt lämnade hans läppar. "..Jag glömmer det aldrig." Han log då han fattade tag om hennes hand.

Hon log och lutade sig mot hans kropp.
"Det är den bästa dagen jag mins." Hon og och suckade nöjt.
"Bättre än dagen jag öppnade min affär." Sa hon och fnittrade.
"Du är mitt liv så jag värderar den dagen så högt."

Han skrockade nöjt och såg sig om i rummet. Det verkade inte särskilt sorgligt längre. Jovisst fanns sorgen, respekten, där för Franscescas bortgång, men även kärleken var där. Det syntes. Hur folk skrattade. Kramades. Hur de talade till varandra.
"Hm.. Var har vi våra liv?" Gio såg sig om efter sina söner.
"Det kanske är bäst att vi går och gör de andra sällskap igen. Här kan vi inte sitta resten av kvällen."

Hon log och när hon hörde hans skrockande.
Det var något hon älskade högt.
"Ja låt oss." Hon reste sig och tog hans hand för att hjälpa honom.
"Jag ska vilja dansa sen. Men om dina knän gör för ont så behöver du inte."

Alba kom tillbaka och stötte ihop med Matteo.
"Boss!" Han bugade sig och blev lite röd om kinderna.
"Jag ber om ursäkt!"

Matteo hade precis avslutat sin dans med Camille då Alba stötte ihop med honom. Lite förvånat såg han på honom. Det var ju märkligt, med tanke på hur långsamt Alba rörde sig, att han lyckats stöta i honom. Men det såklart, det var en del folk här som tog upp en stor den av utrymmet.
"Alba.", han log då och klappade han över armen. Verkade inte bekymrad att Alba stött i honom. "Hur står det till? Du ser orolig ut."

Han svalde hårt och skakde på huvudet.
"Det är bra. Jag har bara lite ont men det är inget att oroa sig för." Han gav honom ett leende.

Han såg sedan mot sin bror och sedan på Matteo igen.
"Det är så fint ni har gjort. Allt till farmors ära."

"Alba. Kom med mig. Valentino! Gian, följ med ni med."
Och utan att ha kallat på sin bror följde Luca med efter en blick av Matteo. Trots begravningen, trots att Matteo var hans bror, var han också trogen sin maffiaboss. Luca kände Matteo så väl att han förstod ibland hans önskningar utan att Matteo behövde säga något.
Tillsammans gick de ut från salongen bort till Matteos arbetsrum. Matteo lutade sig mot skrivbordet och visade med handen att de skulle sätta sig ner. Vilket Gian gjorde lite tveksamt, eftersom han inte visste vad det handlade om. Luca slog sig ner i soffan och såg mot Matteo.
"Bra.", började Matteo och tog ett nytt andetag.
"Din dotter, Luca, berättade för mig om resan till Italien." Matteo såg på sin bror. "Och Cecilia har blivit bjuden dit. Som ni förstår är jag väldigt beskyddande över min dotter. Inget får hända henne, eller hennes kusiner för den delen." Alla satt som tysta och lyssnade på hans ord. "..Ni ska följa med på resan och se över att de är väl omhändertagna där. Och Luca, där får du också ta kontakt med våra kontakter där."

Alba kom med och på kontoret och slog sig ner i soffan för att lyssna vad Matteo hade att säga. När han hörde att antingen Lucia eller Mara hade bjudit med Cecilia till Italien kunde han inte tro det. Men han lyssnade tålmodigt och såg sedan på Matteo.
"Det låter som en underbar idé för er dotter boss." Alba log mjukt och nickade.
"Jag undrar över några saker bara. Kommer vi ta oss med privatplan?" Han svalde hårt. Klart de skulle ta sig till Italien med privatplan.
"Sen måste jag samtala med Vincent men jag tror det inte är några problem."