Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Nathaniel förstod allt bättre och bättre ju mer han pratade att han visste. Att han visste det som pågått mellan honom och Iselia och vem han egentligen var.
Vilket var helt otroligt dåligt. Nu? Han hade inte tänkt avslöja sig än på ett tag, han hade velat förbereda rebellerna mycket mer först. Han var inte redo.
Han blev helt kall då han hörde det namnet, det var alltså hundra procent säkert att han räknat ut det. Han sökte genast efter bästa sättet att lösa det här - han tänkte i vilket fall som helst inte spela med längre, det var dags att säga precis vad han tyckte. Det verkade inte finnas några vakter runt omkring, men han vågade ändå inte vara säker - det kliade i fingrarna efter att själv dra svärdet nu när han hade chansen, men han var också tvungen att vara lite försiktig.
I samma stund som han sade hans namn, lät han det här "skalet" han haft rinna av sig - hela hållningen som kronprins jämfört med general var annorlunda exempelvis, han sträckte på sig i någon slags utmaning åt honom, lät dessutom handen flytta sig till svärdet som för att förstärka det. Han mötte också hans blick, hade låtit ögonen visa sitt sanna jag igen - men det var också en blick fylld av rent hat gentemot honom.
"Om du ser hoppet som något negativt, är du kanske till och med sjukare än vad jag trott." kommenterade han kallt.
"Men det klart, hoppet är väl en av alla de saker som går emot dig. För du vet att folket kommer stå på min sida, att de kommer stötta sin riktiga kung och inte en mördare." fortsatte han, med en ilsken underton men samtidigt också väldigt samlat - han fick inte tappa humöret helt, det vore farligt. Men han drog sig inte det minsta för att förolämpa honom - nej, nu tänkte han säga precis vad han tyckte. Nog med alla lekar.

Kungen såg på honom, såg honom förvandlas framför sig- hållningen och så de där jäkla ögonen. Han hade inte varit helt hundra procent säker, det enda han hade att gå på var Iselias beteende men också kyssen. Hon hade haft otroligt många friare men ingen hade passat eftersom hennes hjärta tillhörde kronprinsen och som hennes far, hade han vetat att det alltid gjort det.
"Iselia var den största ledtråden." Flinade han och viftade sedan med sin ena hand och tio vakter steg fram och han själv tog de sista stegen fram till honom och tvingade på honom ett armband- som var magiskt för att blockera all magi. Han flinade lite. " Folket kommer aldrig veta om dig. Denna gången kommer du att dö." Sa han och backade sedan. "Grip honom, ni vet vart han ska föras. Men låt ingen annan se. " Sa han skarpt mot vakterna och de avväpnade honom och greppade tag om honom. Allt gick så fort och kungen var otroligt nöjd. " Jag kommer kunna få Iselia att ge upp hoppet denna gången också. " Log han och backade sedan till sin tron för att sätta sig och studera sin vinst. Han var gripen.

I samma stund som kungen kallade fram vakterna och överrumplade honom med det där armbandet förstod han att han gått i fällan. Hur idiotiskt dum fick man lov att bli? Inte för att han kunnat göra så mycket åt det kanske, han skulle med största sannolikhet ha blivit gripen iallafall nu när han fått misstankar, men han hade kunnat försöka använda sig av magi eller något tidigare - han hade dessvärre inte minsta lilla chans att försvara sig mot alla vakterna utan magin. Med den skulle det ha gått - men nu? Han kämpade tappert, och sanningen att säga så var han rätt skicklig med svärdet, men tio vakter var för många och han var egentligen chanslös.
Han fullkomligt kokade inombords. Både mot kungen och vakterna, men också emot sig själv - rannsakade sig själv efter vad han borde ha gjort annorlunda för att ha förhindrat det här.
Han försökte förstås slå sig lös flertalet gånger under vägen emot cellerna - envis hade han alltid varit, på gott och ont - men främst försökte han koncentrera sig på det där armbandet. Försökte lirka sig loss, hitta något slags kryphål för att kunna använda magin. Men det var svårt - hans magi var kraftig, ändå lyckades han inte slå sig ur greppet det magiska armbandet hade kring honom.
En sak var åtminstone säker efter det här. Det var slut med att gömma sig - det var dags att agera istället. Men först skulle han behöva ta sig ut härifrån, vilket skulle kunna tänkas bli rätt svårt.

Vakterna var absolut inte schyssta, de behandlade honom illa. Minsta försök han gjorde agerade de dubbelt så mycket. Allt för att försvaga honom, det var de order de hade fått.
Väl inne i tornrummet, där ingen ens var- ingen ens visste fanns var fönstren igenmurade för att se ut som ett torn bara. Golvet var fullt med inristade magiska symboler för att fjättra någon magisk och armbandet blev hårdare satt och ytterligare ett armband sattes på. Sedan kedjade de fast honom både i fötterna men också i händerna.
" Du är så fast." Flinade en yngre vakt och ryckte loss hans yttre klädesplagg och lät sin fickkniv rispa upp hans axel.
" Det räcker." Sa en äldre och ryckte med honom bort och så gick de ut och smällde igen den massiva dörren. Ställde sig på vakt utanför, från dörren och hela vägen ned i trappan.
I slutet av trappan reglades ännu en dörr fast och även vakterna i trappan var inlåsta för stunden- allt för att vakta honom och inte dra till uppmärksamhet till detta.

Iselia hade suttit här och väntat, tio minuter, femton minuter snart trettio minuter. Hon förstod inte alls. Hon hade till och med tagit på sig en vacker klänning och fixat sitt hår så vackert hon kunde. Allt för att imponera på honom men han kom inte.
Efter ungefär en timme så gick hon ut ur sitt rum och började söka igenom slottet- vad tusan var han? Men ingenstans fanns han och när hon väl tog sig in till sin far kunde hon inte förmå sig att fråga. Deras relation, hans identitet behövde skyddas.
Hennes far nämnde inte heller detta utan bjöd henne till sin sida och började diskutera de kommande eventen som skulle hållas.

Den senaste veckan hade varit avskyvärd. Han hade inte haft den minsta chans till att ta sig därifrån - de magiska begränsningarna var för starka, och hur han än försökte hade han inte lyckats bryta dem. Inte heller hade han mer fysiskt lyckats ta sig loss, han satt ordentligt fastkedjad och de hade inte tagit loss honom ens för minsta stund.
Han hade åtminstone haft gott om tid åt att skylla på sig själv för det, det fanns en mängd saker han borde ha kunnat göra annorlunda. Ha varit försiktigare, både med sin identitet och med Iselia. Men det fanns dessvärre inte mycket han kunde göra åt det nu - han var fast och hur han än försökte planera så hade han ännu inte lyckats komma på någon flyktplan som skulle kunna fungera i praktiken. Han hade inte ens någon möjlighet att kommunicera med någon.
Men det lilla kontakt han haft med människor var verkligen långt ifrån positiv, den hade snarare varit rent hemsk. Men det sista hade han sluppit det - ingen verkade längre våga gå in, inte sedan hans magi börjat leva sitt egna liv. Han hade inte den minsta kontroll över den längre, inte efter alla skador.
Det var ju positivt att han sluppit besöken det sista - men på både gott och ont, för han var utsvulten vid det här laget och han misstänkte att det också syntes hur lite mat han fått under veckan. Ändå var det antagligen långt ifrån det värsta. Ansiktet var blåslaget och tunikan var vid det här laget bara en enda röra av trasor och blod, en del torkat men en del inte. Han hade inte ens koll på hur många sår han ens fått vid det här laget, men det var åtminstone några större som inte klarade av att läka på egen hand och ännu inte riktigt slutat blöda tack vare det. Frågan var väl hur länge han ens skulle klara sig här och vilket som skulle ta kål på honom först - förblödning, bristen på förnödenheter eller självaste rummet. Det var kallt och smutsigt vilket gjorde allt värre - det hade bara varit en tidsfråga innan något av alla såren blev infekterade, och mycket riktigt hade det börjat lukta, nej snarare stinka, infekterat. Med allt det var det väl inte särskilt konstigt att han börjat bli febrig - men så rann krafterna också ur honom. Bokstavligt talat, eftersom magin sipprade ut och löpte amok. Något som däremot var värst när någon kom - annars höll det sig mer lugnt.

Iselia hade letat högt och lågt i slottet för att hitta honom. Hon hade inte pratat med sin far om detta och han hade inte pratat med henne om det. Det enda hon var över hundra procent säker på var att han aldrig skulle ha lämnat. Han skulle inte ha flytt av så många anledningar och han skulle inte lämna henne bakom sig.
Så hon hade fortsatt sökandet, men ingenting hittills. Hon hade också vandrat mycket bland folket som en enkel bondflicka och spridit ordet högt och lågt.
Till både rika och fattiga, män som kvinnor- kronprinsen levde.
Det var ifrån staden hon precis kommit med ett leende på läpparna. Ryktet hade tagit sin egna form och det pratades om att kronprinsen snart skulle attackera för att återta sin plats. Hon hade lyckats att väcka folkets hopp.
Hon smög in genom köksdörren och var i fart med att ta av sig sin huva när hon hörde några vakter närma sig.
Utan minsta lilla tanke flyttade hon sig runt hörnet och kröp in i den lösa plattan som ledde till inre vägar i väggarna. Dessa hade hon och Nathaniel utforskat många gånger som barn.
Hon hade bara tänkt att stanna här en stund men vakterna var inte ens i närheten av att gå så hon började gå längs vägen, uppåt och uppåt. För att kunna minnas alla roliga stunder. Det var med en chock som hon nådde högst upp och stod framför den lilla lönndörren till tornrummet. Det var en förfärlig lukt som kändes och utan att ens fundera tog hon sig in genom lönndörren men den synen hon möttes av var den värsta mardrömmen. Nathaniel. Eller ja inte den värsta för han levde ju än. Hon kastade av sig luvan och rusade fram mot honom med tårar i ögonen. "Nathaniel." Andades hon och försökte ta in allt hon såg. Försökte hitta det som var mest pressande att ta tag i för att hjälpa honom. Det luktade förfärligt.

När Nathaniel först hörde steg närma sig, räknade han först med att det skulle vara någon vakt som vågat sig dit iallafall, trots den galna magin. Men det var fel dörr som öppnades, det var lönndörren istället - vad var det här för konstigt? Var det hans magi som spelade honom något spratt igen? Tänk att han inte ens kunde lita på vad han själv ställde till med längre, hur tragiskt var inte det.
Då han såg Iselia var han först övertygad om att det var febern som gjorde att han såg i syne eller något i den stilen.
Men det stämde inte, det var faktiskt hon. Något han hade svårt att riktigt tro. Den först rynkade pannan övergick till en min där han mer stirrade på henne.
"Du borde inte vara här." sade han oroligt, hon kunde säkert hamna i stora problem om hon blev upptäckt - även om ingen vågade ge sig in hit längre, så visste man aldrig. Men samtidigt så var han uppriktigt sagt rädd för att råka skada henne.
"Det kan vara farligt. Min magi... Jag har ingen kontroll." viskade han, nästan lite lätt osammanhängande - käken hade fått sig ett par smällar och att prata var kanske inte det mest behagliga han visste just nu.

Iselia skakade på huvudet, detta var hemskt och se och hon visste. Det var hennes far- men hur? Varför? Va? Hon förstod inte och hon hade ingen aning om hur hon skulle hjälpa honom. Hon behövde ta honom härifrån och det nu, men hur skulle hon orka det?
Att springa ned och hämta Merec, för att få hjälp var en klok tanke men tiden fanns inte.
" Tyst." Viskade hon och smekte hans kind fjäderlätt med skakande fingrar.
"Du har kontroll. " Viskade hon övertygande och såg sedan armbanden. Hon hade sett bild på sådana i en bok och förstod vad det var. Hon ryckte loss först den ena och sen den andra och lät dem falla till marken.
"Jag ska hjälpa dig. " Viskade hon och försökte sedan lossa hans kedjor men de var låsta.
"Kan du?" Viskade hon och pekade på kedjorna som höll fast honom.

Även om det var knappt som hon rörde honom, så var det tillräckligt för att inge honom lite mer kraft. Lite mer hopp kanske - för nu började han inse att hon var där på riktigt och inte bara var någon feberdröm. Kanske, kanske skulle han faktiskt ta sig härifrån? För en kort stund sedan hade det känts hopplöst i hans skick. Han skakade lite på huvudet som för att protestera mot att han inte alls hade någon kontroll, inte nu. Men det var en sådan otrolig lättnad då armbanden försvann - det var svårt att beskriva. Men all den här ilskan och smärtan som kokade inom honom, eller ja smärtan var väl mer än tydlig vid det här laget, så tog magin den enda vägen ut den hade, genom sår och nu kunde han äntligen handskas med den mer själv.
"Tack." viskade han, insåg att det skulle bli svårt att bryta loss dem - han hade ju knappt några krafter. Istället fick han försöka rikta smärtan emot kedjorna, och till hans stora lättnad bröts de äntligen, äntligen sönder.
Han ställde sig prövande upp, men han hade inte mycket krafter att tala om och hade knappt använt benen den senaste veckan vilket omedelbart fick honom att vackla till lite. Samtidigt svor han tyst till lite av den rena smärtan -nåt av de större såren fläktes upp av rörelsen och började blöda än en gång.

När kedjorna bröts så hoppade Iselia till, det hade inte varit speciellt tyst. Men ingen verkade bry sig. Hon såg honom vackla till och försökte ta emot honom men hon hade ingen styrka jämförelse med hans vikt, hans kropp men däremot mer styrka än han. Hon såg såren som började blöda och hon svalde hårt.
Drog upp klänningen hon hade och ryckte loss lite tyg från sin innerklänning- det var ju i alla fall rent och band runt såret för att stoppa blödningen så gott hon kunde.
Hon greppade tag om hans midja- försiktigt men ändå stadigt och la hans arm om sin nacke och försökte stötta upp honom och få med honom mot lönndörren.
Det var tungt redan nu och de hade knappt gått några steg alls hon hade ingen aning om hur hon skulle få honom igenom slottet obemärkt till en säker plats- vad var säkert? Hon hade ingen aning.
"Nathaniel, du måste försöka. Håll dig vaken jag ska ordna hjälp åt dig." Viskade hon andfått och stressat och tillslut hade hon fått honom igenom lönndörren och fick tvinga sig att släppa taget lite om honom för att stänga dörren efter sig.
Sedan greppade hon tag igen. Det var en lång väg ned till köket ens, och från köket- till hennes rum exempelvis- det var för långt.