PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

My
My mötte Lanas blick och tittade sedan på Fanny. Vad var oddsen att de skulle träffa på en icke erkänd halvgud i New York, ganska lite egentligen. My kände sig lite lättad när Lana började berätta för Fanny, då hon var helt säker på att Lana var med pedagogisk än hon själv var.

Fanny
"Asså det stämmer ju.. Men... vad betyder det? Håller jag på att bli galen? Ska ni ta mig till ett mentalsjukhus eller något?", sa Fanny förfärat.

"Nej, inget mentalsjukhus," skrattade Lana. Sedan slog en tanke henne. Om Fanny var icke erkänd, fanns det inte en risk att hon var en dotter till Hermes? Lana undrade om My tänkte samma sak. Om Fanny var dottern till Hermes som de letade efter så skulle det förklara hur de stött på varandra. Men Lana tvekade. Det kändes för enkelt.
"Det här kanske låter sjukt, men det finns något du borde veta. Anledningen till att du känner igen dig i den här beskrivningen är att du... du är en halvgud. Vi är också det." Lana pekade på sig själv och My. "En av dina föräldrar är en av de Grekiska Gudarna. Det är därför vi kan se monster, och slåss mot dem. Det är därför jag kan använda solljus som en magisk kraft. Har du läst grekisk mytologi någon gång?" frågade Lana

Fanny
Ett nervöst skratt slapp undan Fanny. Hon, halvgud? Eh nej.
"Halvgudar finns väl inte ens. Dessutom är min mamma död, eller jag det är iallafall vad pappa sagt.", sa hon. Hon mindes lektionerna om grekisk mytologi hon haft i skolan hemma i Pennsylvania och kom ihåg vad läraren sagt om de grekiska gudarna och monsterna. Om allt det där på något sätt var sant, vad var då mer sant?
___
My
My gissade på att Lana delade hennes teori om att Fanny kanske var Hermes dotter. Men å andra sidan kanske Fanny inte alls hade med profetian att göra? Teorin sprack iallafall helt när Fanny berättade att det var hennes mamma som hon inte träffat.
"Tyvärr så måste jag säga att det är sant, och din mamma är inte död utan en gudinna", sa My och försökte le lite uppmuntrande mot Fanny.

Fanny verkade ha svårt att tro på vad dem sa. Lana fick en idé.
"Låt mig se på blåmärket du har på armen," sade hon. Fanny sträckte nervöst fram armen. Lana la handen på såret, och började nynna på Apollos heliga melodi. Ett varmt ljus spred sig över såret, och när Lana tog bort handen var det läkt.
"Tror du oss nu? Jag vet att det är svårt att förstå, men när monstren börjat känna av din närvaro så måste du börja träna och acceptera vem du är. Annars blir det bara farligare," sade Lana allvarligt.

Fanny höll andan och stirrade förundrat på hur Lana tog bort blåmärket på hennes arm. Det började sakta gå upp för henne att det som tjejerna snackade om kanske var sant ändå.
"Så om jag nu är en halvgud, vad ska jag göra nu då?" frågade hon.

"Tja..." Lana funderade några sekunder. "Vi skulle ta med dig tillbaka till lägret.. men vi är på ett uppdrag som vi inte kan avrbyta." Hon vände sig mot My. "Vad säger du?"
Kanske kunde Fanny följa med. Tre personer var ju det heliga numret för uppdrag, tre personer brukade alltid lyckas. Två var inte ett turnummer.

My
"Hon kanske kan följa med?", sa My fundersamt. Fanny kanske visade sig ha några egenskaper som kunde vara bra att ha med i teamet, vem vet?
_____
Fanny
"Men min pappa då? O styvmamma och lillasyster? Jag har varit borta i över 12 timmar, de ringer säkert polisen snart, om de inte redan gjort det...", sa Fanny. Konstigt nog hade hon inte så mycket emot tanken på att följa med tjejerna på vad det nu var för uppdrag de höll på med, det kändes liksom rätt på något sätt.

Lana suckade. Hon tittade på My för råd. Hon tänkte tillbaka på att hon själv varit anmäld som försvunnen i sex månader när hon gått vilse i labyrinten. Hon hoppades innerligt att deras uppdrag inte skulle leda dem dit.
"Jag tror din familj vill veta var du är. Kan du ringa dem, kanske? Sen måste du göra dig av med din mobiltelefon." sade hon

Fanny
"Min mobil är död", sa hon lite sorgset. Tänk om hennes familj aldrig fick veta vart hon tog vägen? Och om hon ny berättade för dem, hur skulle hon förklara det hela, det kunde hon väl inte?

My
"Jag tror det finns ett cafe en bit bort längs gatan som har laddskåp. Dessutom behöver vi nog äta lite också. Och sova" sa My. Tröttheten var överhängande nu, det kändes som om hon varit vaken i åratal, kanske mest för att det hänt så mycket denna dagen.
"Vad tycker du? Ska vi gå dit?" sa hon och tittade på Lana.

Lana nickade.
"Ja, det låter som en bra idé," hon gäspade. De tre tjejerna började gå tillbaka mot staden.
__________
Ana
Den blonda mannen hette Kurt. Ana satt i passagerarsätet och stirrade ut genom fönstret på den stjärnklara natten där utanför. Hon var trött, och för första gången kände hon sig inte så säker på vad det var hon hade gett sig in på. Hur skulle hon hitta en random, bortglömd sten? Den kanske inte ens fanns på riktigt, det kunde lika gärna vara en myt. Medan Ana stirrade ut genom fönstret så pratade Kurt om någonting Ana verkligen inte brydde sig om.
"Min bror jobbar i Chicago och utvecklar borrar, förra året gick de nästan i konkurs efter att ett annat företag stämde dem för att ha härmat deras borrdesign.." Ana gäspade. Hon orkade inte med Kurt. Han verkade harmlös nog, så hon bestämde sig för att ta en tupplur.
Hon lutade huvudet mot fönstret. Precis när hon hade börjat falla in i sömnens värld så märkte hon att bilen började guppa. Hon öppnade ögonen. Såg sig omkring. Kurt hade börjat köra in på en smal skogsväg.
"Uhh... vad gör du?" frågade Ana nervöst. "Skulle du inte mot Chicago?" Hon tvivlade starkt på att vägen till Chicago gick igenom en skog.
Kurt svarade inte. Ana kände skräcken växa i bröstet. Hon försökte rycka i bildörren. Det var låst.
Shit, tänkte hon, det här är hur jag dör.
"Vad gör du?" frågade hon igen, den här gången kröp skräcken in i hennes röst. Kurt bara log. Han stannade bilen. Sträckte handen ner i bildörrens enda fack och drog fram en kniv. Riktade den mot Ana.
"Kliv ur bilen, sötnos," sade han med ett ondsint leende.
Hon hörde ett klick när bildörren låstes upp. Ana gjorde som hon blev tillsagd. Hon stod ute i nattmörkret, mitt i skogen. Kurt klev ur bilen, gick fram till henne. Det var då paniken kickade in. Ana började springa. Men innan hon hade hunnit särskilt långt tog Kurt tag i hennes nacke och tryckte henne mot bilen. Hon kunde inte andas. Helvete. Ana slog och sprakade allt hon kunde, men kurt var typ två decimeter längre och mycket starkare. För första gången på många år så bad hon till Hermes. Snälla, Hermes, ge mig styrkan. Jag vill inte bli nästa Jane Doe. Just när hon tänkte det fick hon in en bra spark. Kurt skrek av smärta, vacklade bakåt. Han tappade kniven. Ana plockade upp den, riktade den mot honom. Kurt reste sig upp och sprang emot henne, men Ana var snabbare. Innan han hade hunnit ta tag i henne igen så störtade hon fram kniven. Den träffade honom rakt i halsen. Kurts ögon vidgades av chock. Han föll till marken, blodet rann ut runtomkring honom. Han var i alla fall inget monster, i alla fall inte i mytologisk benämnelse. Ana böjde sig ned bredvid honom.
"Shh, var inte rädd. Hades kommer snart ta god hand om dig," mumlade hon. Hon kände sig svag i hela kroppen, hon hade aldrig förr tagit livet av en annan människa. Hon hoppades att hon aldrig igen skulle behöva göra det. Skammen brände bakom hennes ögonlock och hon kände en tår falla ner för kinden. Hon la en hand på hans panna.
En stöt gick genom hennes arm, och Ana släppte.
I det ögonblicket hon hade vidrört honom hade hon sett någonting. Hon hade sett hans liv framför sina ögon. Hon hade sett ansiktena på alla tjejer han hade mördat. På skakiga ben reste hon sig upp, torkade bort en tår från kinden. Kanske var det lika bra att hon dödat honom. Men skammen skulle förgöra henne föralltid.