In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon svalde hårt och lade handen mot halsen, den ömmade något så fruktansvärt.
"Jag är trött, halsen gör ont." Hon såg ner.
"Kommer jag bli erat nästa mål? Kommer ni hålla mig vid liv och dricka av mig?" Hon svalde hårt och såg upp.
"Kommer ni lämna över mig till Ivan?"

"Jag förstår.", sa Rion och lät med ens mer eftertänksam. Rion såg ner och rörde vid sin haka som för att tänka efter. Han reste på sig så att det röda håret föll över hans bröst. Men när Alice fårgade om deras nästa mål förvreds hans ansikte i en förvåning. "Vad menar du?", sa han och satte sig ner på stolen, precis i tid till att tjänarna dukade fram en ångande varm frukost åt de. "Jag och Leo.. Vi..", började han och kände sig skyldig. Det syntes i hans ansikte. Han drog efter andan. "Våra intentioner har ändrats. Just nu måste vi skydda dig för Ivan.", sa Rion och sträckte sig efter en kopp för att fylla den med kaffe. "Ivan.. Han, det är svårt att säga, Alice, men han kan vara farlig.", sa han och hoppades att det skulle vara svar nog på hennes fråga.

"Jag menar det jag säger. Om ni dricker från miig kan ni vandra i solens sken. Det är därför jag är jagad." Hon såg upp på honom och svalde.
"Det var därför jag alltid reste under dagen." Hon nickade svagt och sträckte sig efter kaffet och smakade. Det var äckligt men hon kände sig piggare av det.
Hon suckade och kände sig tom.
"Är solen ert ända svaghet?"

Rion smakade av kaffet som han hällt upp åt sig. Han tittade sedan förvånat upp med koppen i sitt grepp åt hennes håll. "Så du vet om din förmåga? Din gåva att ha förtrollande blod?", sa Rion, nästan inpå viskade orden. Han svepte resten från koppens innehåll och satte ner den sedan på bordsskivan. "Solen den... som du menar, ja, vi kan inte vistas i solen.". Rion lät trött på rösten. Som något han tilltalat sig själv flera gånger, less att höra orden. "Jag gissar att Ivan vandrar i dagsljuset nu.", sa han sedan, mer fundersamt och tänkte högt, inte för att få hennes kommentar om det.

Hon såg på honom och nickade.
"Ivan sa det igår när han kom." Hon lät ihålig och såg upp med en tom blick.
"Så vad mer tål ni inte? Kan du inte bara sparka ut honom? Jag är rädd för honom." Hon så skrämd ut och kurade ihop sig och såg sig om och mötes av kvinnans vänliga blick.
"Kan jag få te istället? Det här var vidrigt." hon såg ner och verkade vingla.
"Han tog inte mycket men jag är så yr."

"Jag tolkar det som att du inte är rädd för oss alltså?", sa Rion och drog nu litet på läpparna. Han sträckte sig efter kannan igen för att fylla på sin kopp efter ännu en kopp kaffe. "Ivan..", började Rion sedan och drog efter andan igen. Han lutade sig tillbaka i sin stol och såg ut att tänka efter, vilka ord han skulle välja. "Ivan.. En gång i tiden stod vi nära varandra, en gång i tiden älskade han mig. Och Leo.". Han tänkte tillbaka på den kvällen då han blev biten av Ivan. ".. att vara vampyr är att vara halvt levande. Det är inget jag önskar någon annan.", suckade han sedan och plockade en druva från vindruvorna. "Att vara vampyr innebär att du alltid ligger ett steg före; vad är nästa byte? När får du blod igen?". Rion tuggade på druvan och svalde. "Att vara vampyr är ett ensamt liv. Det blir svårt att få vänner, eller behålla vänner, när de förstår vem du egentligen är.", sa han och lät sådär fundersam igen. Han tystnade och iakttog Alice igen. "Jag vill säga att jag är ledsen att ha dragit dig in i det här, men jag är mest glad. För ditt blod..Ja, ditt blod är det ljuvligaste finns förstår jag."

"Klart att jag är rädd för er men jag är mer rädd för Ivan och vad han kan göa mot mig." Hon drog handen genom hået och såg sig om som hon letade efter något.
"Jag flydde varje dag för att komma lägre bort. men när jag sprang på er så slutade jag att fungea. Jag flydde oc fick glas i foten." Hon såg ner.
"Jag blev kidnappad och sen biten. Jag förstår att jag är den jag är." Hon såg upp på honom.
"Men jag vill inte vara med Ivan."

"Du förstår vem du är, säger du, ändå hade vi väldigt lätt att spåra dig. Jag tänker en sådan som du..", Rion tittade upp mot henne samtidigt som han sträckte sig efter ännu en druva. ".. Borde vara mer försiktigare.", sa han och lutade sig tillbaka.
"Jag vet inte var Ivan är, eller om han kommer tillbaks. Förmodligen väntar Leo på att gå ut efter honom, Leo han var..", började Rion men skakade sedan på huvudet. Han behövde inte berätta allt för Alice, tyckte han. "Du behöver inte oroa dig för Ivan, jag och Leo ser efter dig.", sa Rion och svalde druvan.
"Hur är foten?"

"Jag vet att ni inte kan komma in i hus ni inte äger så jag hade en plan. Jag hade ingen aning om att ni var så näa." Hon tog en bit bröd och stoppade det i munnen.
"Jag har ont när jag går men det är väl bara foten som säger åt mig att vila." Hon drog med handen över håret och mindes känslan av att bli dragen och vände bort ansiktet.

"Din plan var inte så lyckad.", sa Rion och flinade lite, det var ett dåligt, dumt, skämt. Han reste sedan på sig så att stolen bakom honom for bakåt. "Bäst jag ser efter Leo innan han äter upp sig själv. Han mår inte så bra för länge själv med sina tankar..". Rion lät en aning orolig och såg mot dörröppningen då han tyckte sig ha hört steg. "Leo?", frågade han, men fick inget svar. Stegen tystnade. "hm.", sa han och såg mot Alice. "Tack för sällskapet, Alice. Jag går och ser efter Leo.", sa han igen och nickade innan han lämnade rummet.