Flowers in the dark [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Flowers in the dark [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
krambjörn
Elev |
Det är fortfarande lite oklart om vad det är Hayley tycker om hela scenariot. Inga stora obehag känslor har dykt upp, förvånansvärt nog, men ändå är hon kluven över hur det är hon ska agera i en situation som denna. Det är nytt. De där mörka ögonen är så snälla, välkomnande. Inte kyliga på något sätt, inte som att hon tänker ta användning av henne. Det får henne nästan att vilja gråta. Men det tänker hon då inte göra, inte framför honom. Hon har varit kring män som varit snälla, som Isaac tillexempel, men det har alltid varit under onyktert tillstånd. Läpparna spricker upp i ett leende pågrund av den där lilla fnysningen, samtidigt som ögonen på något vis blir alldeles våta. Inte gråta. Det är av lycka åtminstone, inte för att hon är rädd. Nu kan hon fortfarande inte lita helt och hållet på Yaosu, men det känns bra att åtminstone han finns där. När den vita hjässan sedan kommer lite närmre henne, åker handen upp mellan öronen på honom. Det är rätt uppenbart vad det är han vill, och hon kan inte göra mycket annat än att finna det helt bedårande. Så, självfallet börjar hon att klia honom, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men hon tänker då njuta av den varma, mjuka pälsen hon också, så försiktigt gömmer hon sitt ansikte vid tjugoettåringens nacke. Några hårstrån kittlas mot hennes kind, så mjukt och bekvämt. Hos Mr Huaze hade hon snott med sig katten Jellybean och gosat med henne vardera kväll, men Yaosu är mycket större en den lilla kissemissen, och har därför mycket mer päls. Så bekvämt. De där ljuden som kommer upp ur truten på den andre får läpparna än en gång att spricka upp i ett leende. De har verkligen gjort det en hel del gånger den senaste dagen, och det är helt Yaosus förtjänst. Jösses, det går verkligen i vågor. Först hade hon varit nära till tårar, glädjetårar förvisso, men ändå tårar, och nu kan hon inte sluta fnissa. Lätena hade varit så otroligt gulliga.
18 dec, 2019 20:51 |
Borttagen
|
Av någon anledning kändes det som om Hayleys känslor gick i vågor - ena stunden verkade hon vara otroligt känslosam och i den andra låg hon där och fnissade. Det var ganska så gulligt, minst sagt. Yaosu ville nästan slicka bort de där små tårarna, för det var praktiskt taget omöjligt att stryka bort dem med tassarna utan att riva sönder ansiktet på henne. Och det, det var ungefär det sista han ville. Istället släppte han fram svansen, som drog fram och tillbaka över täcket hejvilt. Den levde sitt egna lilla liv, precis som öronen. Jodå, de vickade minsann fortfarande på sig - någonting de gjorde varje gång ett nytt ljud kom in i bilden. Nu var det till exempel det där fnissandet som fick dem att vinklas fram och tillbaka, men även småsaker så som knarranden i golvet och vinden utanför fönsterna fick dem att börja dansa omkring uppe på hjässan. Kliandet var också en faktor såklart, jösses vad skönt det var!
Tjugoettåringen kände sig verkligen full till bredden med ro där och då. Som om ingenting kunde komma och förstöra den fina lilla stunden. Den fina lilla stunden som för en annan förmodligen framstått som extremt udda och allmänt skum. Men det spelade ingen roll, Hayley visste ju att det var Yaosu som låg och knorrade och inte något vilt djur. Kanske var han lite mer kelsjuk än innan, dock inte värre än så. Plus att hon verkade gilla den där täta pälsen. Såhär på vintern blev den extra tjock och ullig, lite som en stor, lurvig nallebjörn. Efter att de legat där ett tag började andetagen slutligen lugna ner sig. Ett andetag in, koldioxid och vattenånga ut. Och så fortsatte det, in och ut. Även hjärtat verkade ha saktat ner på takten och det var uppenbart att sömnen höll på att dra honom ner i en helt annan värld. Hayleys hjärta slog så fint och stadigt. Det fanns även ett annat litet tickande därinne, väldigt svagt och hastigt. Dunk, dunk, dunk. Kunde det möjligen vara den lilla bebisens hjärtslag? Åh, tänk att kunna ligga där och lyssna på något så fantastiskt. Under morgondagen skulle han allt se till att berätta om det för den yngre flickan, men nu var han alldeles för trött för att orka fiska upp kedjan och genomgå hela den processen. Det kunde vänta. Yaosu mumlade någonting ohörbart, och framförallt otydligt, som var menat som ett litet ”godnatt”. Kroppen var alldeles slapp vid det laget och på något sätt hade han lyckats maka sig ännu närmare Hayley, så att han halvt om halvt svepte om henne i en massiv vargkram. Det var inte med flit, utan sömnen hade tagit över. Förhoppningsvis tyckte hon inte alldeles för illa om det. 18 dec, 2019 22:19 |
krambjörn
Elev |
Det är ett rätt härligt sätt att somna på. Den äldre låter sin svans leva vilt, den viftar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är rätt roande att titta på. Fnissandet hade slutat, och istället följer de kristallblå ögonen svansens varje liten sekund. Lite som en klockvisare. Fingrarna kliar per automatik Yaosu över öronen, det behöver hon inte oroa sig över.. men hon kan ändå känna hur de ivrigt viftar på sig även dem. Jösses så gulligt. Hon orkar inte riktigt fundera på det särskilt mycket, efter alla intryck som hon fått under dagens gång så behöver hon lite välförtjänt sömn. Med en stor gäspning gräver hon ner sig lite ytterligare i den tjocka pälsen. Välkomnande och lugnande, precis som hon vill ha det.
”Godnatt..” Orden kommer ut i en viskande ton, samtidigt som filuren får ur sig en massa otydliga läten. Förskräckligt gulliga läten, som även de fungerar som lyckliga små sömnmedel. ”Förskräckligt gullig,” upprepar hon i tystnad för sig själv, innan hon tillslut låter sig själv sluta ögonlocken. Med ett smaskande litet läte tvingar hon bort alla dumma små tankar som försöker ta plats. Det är tid för att sova, ingenting annat. 19 dec, 2019 12:48 |
Borttagen
|
Morgonen nalkades så småningom, men Yaosu vaknade långt innan dess. Han hade smugit ut ur rummet efter att ha satt på sig halsbandet, hoppandes om att Hayley inte vaknat av det lilla tumultet. Därefter hade han tagit på sig rena kläder och tassat upp för spiraltrappan. Chuchu hade legat och blängt på honom genom mörkret, men inte gjort någon ansats till att följa efter. Istället låg hon där och såg sur ut, troligen för att hon visste att det inte var matdags riktigt ännu.
Tjugoettåringens slanka fingrar rörde sig blixtsnabbt över tangenterna. Klicka klick, klick. Eftersom han hade mycket annat att ta itu med under dagen, typ förberedelserna inför releasen av den nya produkten, valde han att dokumentera och skanna in den artonåriga flickans påskrifter där och då. Det gick ganska snabbt och han hade hunnit klart precis när solen började stiga upp bland de höga byggnaderna. Parken där utanför började återfå sina konturer och lysena som fanns i princip överallt bleknade sakteliga. Soluppgångar var vackra, speciellt när det låg ett tjockt lager med snö över marken. För det snöade inte längre, men verkade ha gjort det under hela nattens gång. Kanske de kunde promenera till kontoret? Det var inte så långt att gå och lite motion var aldrig fel. Mobilen plingade till just när den unge mannen stängt ner datorn och stoppat undan alla dokument. Okej, det var aldrig bra när han fick meddelanden så pass tidigt på morgonen, plus att det kom från hans andra telefon - telefonen han skötte alla lite mer olagliga affärer från. Ögonbrynen rynkades genast och han plockade tveksamt upp den lilla manicken. Vi hittade henne, hon som missledde leveransen. Ska vi ta med henne till kontoret?. Yaosu masserade frustrerat tinningarna och suckade högljutt. Visst var det bra att de fått tag på henne och äntligen kunde börja leverera alla beställningar, men nu? På riktigt, det kunde inte ha kommit vid en sämre tid med tanke på releasen och allt. Håll henne i källaren tills vidare, jag har inte tid nu. Se bara till att börja leverera alla produkter, svarade tjugoettåringen och stirrade på skärmen. Var han en hemsk människa? Ja. Orkade han bry sig? Lite för mycket. Hursomhelst, det fanns inget att göra åt saken. De mörka ögonen vände sig mot fönstret där de stannade. Det var bättre att fokusera på det vackra i livet, åtminstone tillsvidare. 19 dec, 2019 19:23 |
krambjörn
Elev |
Så fort Hayley slår upp ögonen blir hon olyckligtvis besviken. En liten del av henne hade hoppats på att den äldre av de två skulle ha stannat där bredvid henne. Även under morgonens gång. Så fel hon haft. Istället vaknar hon upp ensam i sängen, bortsett från en sur liten vovve. Hon rullar ett varv för att kolla ner på mobilen. Joshua har lärt henne nästintill allt man behöver kunna på den lilla apparaten, turligt nog för henne. Det är fantastiskt hur något så litet kan innehålla så mycket. Väldigt fascinerande. Hur som helst har hon inte mycket tid att grubbla över det hela. Nu har hon förvisso vaknat lite tidigare än hon förberett, strax innan sju, men den tid som är över bör hon lägga på att göra allt perfekt. Plus kanske gosa lite med Chuchu, det kan ju inte skada, eller hur? Nej. Med en stor gäspning slingrar artonåringen de smala armarna om lurvbollen, som ivrigt börjar lämna små morgonpussar över de rosiga kinderna. Åh så mysigt.
”Du är åtminstone här med mig,” mumlar hon lite för sig själv, rullar lite till så att hon ligger på rygg, och lyfter henne upp.. högt uppe i luften över hennes huvud. Den lilla filuren försöker fortfarande att slicka henne i ansiktet, och efter att ha låtit henne göra det några sekunder skuttar hon upp från sängen. Hayley tar med sig sin upphängda handduk, och rör sig in mot badrummet för att ta en snabb dusch, fräscha till sig lite inför dagen. När hon väl blir nöjd med sköljandet och borstat tänderna, med håret i en lite bättre bulle, börjar hon med sminket. Noggrant och övergående. Med rena underkläder, men tyvärr samma utstyrsel från gårdagen, rör hon sig ut ur badrummet, bara för att bädda sängen. Så som hon sett den vara under gårdagen, så att ingenting blir fel. Sedan är det dags för köket. En hungrig Chuchu svansar efter henne. Med tanke på att Yaosu inte kommit ner än börjar hon göra i ordning frukost för vovven också. Kanske det är för tidigt för henne, det är bara tjugoettåringen som vet, men att göra i ordning skadar ingen. Då har hennes chef helt enkelt mindre att göra. Plus börjar klockan ticka mot halv tio medan hon fixar riset.. det tar en liten stund för henne att förstå sig på allt i den nya miljön, men det går, och hon envisas med att göra en mental anteckning av det. 19 dec, 2019 20:29 |
Borttagen
|
Solens strålar nådde så småningom upp över tjugoettåringens ansikte. Den ljusa huden glittrade nästan i skenet och han var slutligen tvungen att vända sig om på grund av ljuset. Ögonen var ganska ljuskänsliga, speciellt efter om han suttit i mörkret en längre tid - vilket han gjort. De hade hunnit vänja sig en aning vid dagsljuset, men då han inte hade någon större lust att få migrän senare under dagen var det lika bra att inte pressa sig själv. Parken fanns ju trots allt kvar och han kunde lika gärna kolla på något annat.
Yaosu satte på datorn igen och scrollade igenom alla mail som kommit under gårdagen och natten. Ingenting jättevikt skulle ske under dagen till ära, förutom några fotograferings sessioner och en intervju. Inte direkt någonting han inte kunde hantera, även om han avskydde att prata inför stora mängder folk. Lyckligtvis brukade det dock bara vara några få att tacklas med och en kamera, inte mer. Så det skulle med andra ord förhoppningsvis gå bra. Han nickade bestämt för sig själv vid tanken, klart det skulle gå bra. Alla andra gånger hade det ju gjort det. Yaosu satt där vid datorn och glodde ganska länge efter att han väl satt på den. Nu när han ändå satt där kunde han lika gärna svara på några av mailen och slutföra några stora beställningar. Timmarna tickade i alla fall förbi och snart började klockan närma sig tio. Nej, han hade inte glömt att frukosten skulle serveras då och det var även vid det klockslaget han alltid försökte få i sig den första måltiden för dagen. Datorskärmen blev svart och tjugoettåringen reste sig upp från den stora skrivbordsstolen, som han genast sköt in mot bordet igen. Innan han lämnade kontoret såg han till att stoppa undan allting han tagit fram, för att sedan fluffa upp kuddarna som låg på fåtöljerna och dra gardinerna åt sidan. När han väl var klar med det kände han sig ändå tillfredsställd. Allting såg fläckfritt ut - alla öppna ytor glänste och ljuset dansade behagligt omkring på väggarna. Med ett blekt leende på läpparna stängde han dörren efter sig och tassade nerför trappstegen. Hayley var redan i köket och Chuchu hade tydligen följt efter henne. Vilken överraskning. ”Har hon fått frukost än?” Undrade Yaosu trevande och satte sig på huk framför den lilla vovven. ”Och godmorgon förresten, kunde du sova?” Fortsatte han med ett ursäktande leende och sneglade upp mot den artonåriga flickan. Håret satt i en bulle och ansiktet såg lika perfekt ut som det gjort under gårdagen. Kläderna var däremot likadana, men det gjorde ingenting. Han tyckte ju faktiskt om hennes kläder. 19 dec, 2019 22:29 |
krambjörn
Elev |
Det gick rätt smidigt ändå. Det verkade lite som att Chuchu försökte hjälpa henne, eller så var hon bara väldigt hungrig och visade vägen till allting. Det är bra det, det gör på något sätt allt mycket smidigare. Tillslut ställer hon ner hundskålen framför nosen på lurvbollen, och hon slukar genast i sig. Det ger Hayley tillåtelse att fokusera på deras egna frukost, vilket faktiskt kräver en del uppmärksamhet. Åtminstone när hon är så ny där i Yaosus kök. Nu har hon inte en viss Chuchu som gnager i hennes strumpbyxor. Lyckligtvis, det kan bli smått irriterande. Det är inte förrän då som hon inser att hon praktiskt taget är en housewife. Hon stannar upp och stirrar ner på bryggkaffet. Det är verkligen inget jobb som hon ser sig själv fortsätta mer, men det är bättre än ingenting.. och hon får ju betalt, där är skillnaden. En rätt stor skillnad som får henne att vilja stanna. Men det finns liknelser, och en uppenbar skillnad. Med rynkade ögonbryn börjar hon duka fram, riset är färdigt och klockan börjar ticka mot tio tiden. Hon gjorde både kaffe och te, nu kan hon inte dricka kaffe själv, men det finns åtminstone åt Yaosu om det är något han skulle vilja ha.
De kristallblå ögonen glider upp mot det bekanta ansiktet, och läpparna glider upp i ett välkomnande leende. Hon blir inte riktigt lika trevligt välkomnande, men men. ”Hon har fått frukost.. borde hon inte ha fått det?” Undrar hon trevandes och ställer fram kaffekannan, det sista som behöver komma fram på bordet. När hon väl är klar stannar hon upp en stund, så att hon kan betrakta den äldre under tystnad. Vacker, det är en bra beskrivning för honom. Blicken fastnar där, och huvudet verkar inte riktigt vilja starta igång igen.. eller ja, det är tills den där frågan kommer till henne. Kunde hon sova? Jösses vad bra hon sovit. Armarna hade slingrat sig runt Yaosu under nattens gång och ansiktet varit nergrävd i pälsen på honom. Klängig var nog ett bra ord att beskriva det hela. ”Ja tack, jag sov gott. Du då?” 20 dec, 2019 11:43 |
Borttagen
|
Bordet var dukat och allting såg ut att vara framställt, alltså när det kom till maten. Det syntes i vilket fall att hon försökt sitt bästa och att det lönat sig, för allting såg precis ut som det brukade göra - och ja, det var en positiv grej. Hon hade i vilket fall tagit alla hans anvisningar på största allvar och det var nog ändå det som spelade mest roll.
”Åh, nej det var bara bra att du gav henne mat”, sade Yaosu och slog sig ner på samma plats som han suttit vid under gårdagens middag. Ögonen strök sig över broder flertalet gånger och han nickade långsamt för sig själv. Jo, allt var i sin ordning. Tjugoettåringen sträckte armarna över huvudet och gäspade stort, rullade axlarna fram och tillbaka några gånger innan han slog sig ner på en av stolarna. Därefter började han hälla upp te i de respektive kopparna, en för sig själv och en för Hayley. En bra början på morgonen bestod helt klart av en kopp med grönt te och sedan en rejäl kopp kaffe. Visst var det kanske inte sådär jättebra att hälla i sig så många vätskedrivande drycker, men Yaosu fungerade inte utan dem. Speciellt inte efter att ha vaknat så pass tidigt för att sitta och glo på en datorskärm. Nej, både kaffe och te var nödvändigt för att få igång både kroppen och sinnet till dess fullo. ”Om jag sov gott?” Undrade han trevande efter ett slag och vände de svarta ögonen mot Hayley. ”Jo tack, har nog inte sovit så bra på flera år”, fortsatte den äldre efter ett slag och log fjantigt. Det var inte ens en överdrift, utan han hade sovit väldigt bra i den yngre flickans närvaro. Bara hennes aura fick honom att smälta och slappna av, och ja det var en bra sak. En väldigt bra sak, med tanke på att tjugoettåringen i fråga hade vissa svårigheter när det kom till att just slappna av. ”Gick det bra att hitta allting i köket?” Frågade han och började ösa upp ris i sin skål. En portion, två portioner, tre portioner..det var först när skålen höll på att rinna över som han satte tillbaka skopan i det kvarvarande riset. Frukost var faktiskt en av de viktigaste måltiderna på dagen! Eller tja, den viktigaste måltiden på dagen. ”Åh, förresten, jag har en del småsaker att ta itu med idag..är du redo att följa med eller stannar du hellre här och..ehm..ser efter min fläckfria lägenhet?” 31 dec, 2019 04:42 |
krambjörn
Elev |
Okej, så lyckligtvis verkar det inte som att Hayley gjort bort sig helt och hållet, varken när det kommer till Chuchu eller frukosten. Hon kan inte undgå att ge sig själv en klapp på axeln, och nicka uppmuntrande för sig själv. Tänk att hon klarat det utan att använda sig av någon magi överhuvudtaget. Under gårdagen hade det praktiskt taget verkar helt omöjligt. Det hade varit så många punkter att hålla koll på, och nu är inte det direkt tillräckligt för att hon ska klara av jobbet bra. Men det är någonting positivt åtminstone. Kanske hon ser alldeles för stolt ut. Mycket möjligt med tanke på det breda leendet som strykt sig över de fylliga läpparna. Med blicken fäst på Yaosu, slår hon sig ner mittemot honom för att dra åt sig koppen med rykande te. En av de saker hon faktiskt får dricka i och med graviditeten. Sitter hon lite oprofessionellt? Kanske, hennes ena ben är vikt under hennes kropp, så att hon sitter på sin fot. Den andra dinglar ner fritt under stolen. Nu är det något hon borde tänka på, och träna mer för att göra rätt. Men hon är bekväm där hon sitter, och med den växande magen är det inte jättelätt för henne att vara bekväm lika ofta som hon brukar. Och nu när hon fått jobb så kan hon inte gå runt i mjukisbyxor hela dagarna. Vilket hon gärna gjort. Hur som helst glider de där funderingarna bort och uppmärksamheten riktar sig mot den äldre igen. Har han inte sovit så bra på flera år? Kinderna blir lätt rosiga, medan hon envisar med att begrava ansiktet i tekoppen.
”Sov också väldigt bra.. men jag var inte för klängig?” Undrar hon och huvudet faller lätt på sniskan. Vilket gör det svårare att dricka hennes te, men men. Hon hade också sovit väldigt gott under nattens gång.. Kanske för att hon fick gosa med en stor lurvboll, och kunnat lyssna på det dunkande hjärtat hos Yaosu. Men hon har inte sovit så bra även när hon haft Jellybean bredvid sig i sömnen, eller Haru.. Yaosu hade gjort det mycket mer bekvämt, mycket lättare att somna. ”Chuchu hjälpte mig lite, men det gick bättre än förväntat.” Faktiskt, hunden hade skuttat runt i köket och hon själv gick följde efter, rotade runt, hittade, och ställde tillbaka allting på rätt plats. ”Vad vill du helst att jag ska göra?” 1 jan, 2020 14:44 |
Borttagen
|
”Klängig? Inte alls, jag sov som en stock..och det var trevligt att ha lite sällskap utöver Chuchu”, svarade tjugoettåringen med ett försäkrande litet leende och började fiska upp riset med pinnarna. En lagom stor portion i taget, sedan en till och en till och en till. Han var alltid ganska utsvulten vid den tiden på förmiddagen, vilket inte var särskilt konstigt med tanke på hur pass många timmar innan han vaknat och satt igång med arbetet. Därefter hade det varit fullt ös med att jobba och därmed ingen tid för varken mat eller andra tankar överhuvudtaget. Men det gjorde ingenting, inte efter den där rent utsagt ljuvliga sömnen. Yaosu hade inte skojat när han sagt att han inte sovit så pass bra på flera år. Det var helt enkelt sanningen, hur sorgligt det nu än var.
”Om du vill får du gärna fortsätta vara klängig, jag tycker faktiskt att det är en ganska bra grej”, fortsatte den äldre efter en stunds tystnad och stirrade ner i skålen med ris. En liten, liten rodnad strök sig över de släta, ljusa kinderna. Nej, det var naturligtvis inte menat som något annat än vad det nu var menat som, men det lät ändå otroligt skumt att säga det högt. Speciellt då det handlade om att en tre år yngre flicka skulle dela säng med en, fortfarande halvt, okänd man. Hm, kanske inte sådär jättenormalt. Yaosu ruskade lite på sig och fortsatte sleva i sig ris på löpande band, samtidigt som han sörplade i sig stora mängder grönt te. En tugga ris, en klunk te - och på så vis fortgick det hela. Han kände sig relativt dum där och då, av ganska många olika anledningar. För det första hade han låtit den där ytterst olämpliga meningen undslippa och för det andra kunde han inte undgå att notera hur lustigt hon satt på stolen. Det ena benet var vikt så att hon satt på foten, var det verkligen skönt? Och till råga på allt var hon naturligtvis naturligt söt, till och med på morgonen av alla tider på dagen. Åh, han hade verkligen gått och blivit hopplös under det senaste dygnet. Nu fattades det bara att sjunka ner genom golvet. ”Hur i helskotta hjälpte hunden? Allt hon gör när jag gör frukost är att gnälla och tigga efter min mat”, påpekade tjugoettåringen, som plötsligt såg lätt förnärmad ut. Inte riktat mot Hayley, utan mot den lilla vovven. Orättvist, minst sagt. ”Åh..” mumlade han därefter vid den yngres nästkommande fråga. ”Om du orkar får du gärna följa med, det är ingen idé att dra på det hela.” 1 jan, 2020 15:49 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Flowers in the dark [PRS]
Du får inte svara på den här tråden.