Någonstans i Sverige

Två år hade gått och de var mitt i flytten. De hade fått tag på en tvåa en bit utanför Stockholm och bara 20 min gångväg från kollektivet.
Men Karl-Fredrik hade fått något annat, ett brev från försvarsmakten.
De hade demonstrerat och protesterat mot kriget i Vietnam. Sen Palmes jultal hade det blivit ännu mer och tack vare detta stod Karl-Fredrik nu med brevet i sin hand.
Han letade reda på Aaron för att han skulle få veta först, det var främst honom det berörde.
"Hej, måste prata med dig." sa han lågt och drog med honom in i rummet.
"Jag har fått ett brev." sa han lågt och gav det till honom.
"Jag vet att det kommer olämpligt med flytten och allt. Men det känns som ett tillfälle att hjälpa på riktigt och inte bara demonstrera." fortsatte han något nervöst och såg på Aaron.

De senaste två åren hade varit härliga. Trots att hela hans liv rivits upp med rötterna, så hade Aaron ändå varit relativt nöjd - ihop med Karl-Fredrik och de andra kände han sig mer fri, han behövde inte längre dölja den delen av sig själv som älskade Karl-Fredrik. Samtidigt var han den typen som ville hålla sig lite mer för sig själv, och även om kollektivet hade blivit som en stor ny familj för honom så ville han ha nåt mer eget - så att flytta till en lägenhet med Karl-Fredrik skulle bli underbart. De senaste dagarna hade han haft en återkommande yrsel som slagit till då och då, men det var något han mest slagit av sig vara oviktigt.
Då Karl-Fredrik drog med honom för att prata förstod han inte alls vad det handlade om, vad brevet kunde tänkas handla om. Då han väl tagit emot det och läst det kändes det som om det bara stod still i huvudet. Skulle han alltså till Vietnam? Han ville inte ens tro det.
"Nej, du kan inte åka dit", utbrast han direkt. Olämpligt - fick Aaron bestämme skulle han aldrig åka, hur lämpligt eller olämpligt det än var. Det innebar ju att hans älskling åkte ner till kriget, till faran och han kunde inte förlora honom.

Karl-Fredrik såg på honom, kände oron från honom.
"Det är ett sätt att hjälpa. Jag är trött på att bara demonstrera, att det inte hjälper. Här kan jag...." han avbröts av Magnus som kom in och nappade åt sig brevet och likt Aaron bara stirrade på det.
"Du är inte klok, det är ett självmordsuppdrag, du kan dö." sa mannen med ett helt annat uttryck än vad han brukade ha. Magnus var en av Karl-Fredriks äldsta vänner och de hade även varit ett par innan Aaron.
"Men..." protesterade Karl-Fredrik och visste själv att de hade rätt. Men samtidigt, han hade fått en chans att göra något.
"Vi ska inte delta i själva striderna, bara hjälpa flyktingar, barn, familjer."

Aaron var faktiskt lättad att Magnus kom dit och lade sig in, och dessutom tog Aarons sida i det här. Han fick bara inte resa dit ner, han kunde inte förlora honom. Bara oron det skulle innebära att han var där nere och varje dag riskerade att bli skadad eller värre skulle vara otroligt svårt.
"Lyssna på honom. Du kan inte åka dit. Jag förstår att du vill hjälpa till, men även om du bara försöker hjälpa så kommer du ändå vara mitt i faran. Dem tar ingen hänsyn till ifall du är soldat eller bara är där för att hjälpa till." protesterade han genast.

Karl-Fredrik såg på dem och kände argumenten försvinna, vilket gjorde honom arg. Han var oftast ganska samlad och bråkade sällan med dem i kollektivet, men nu.
"Fan ta er, ska ni inte stötta mig i detta?" svor han och knuffade sig förbi dem, tog med sig jackan och gick ut.
Det hela var ju redan bestämt, men det kunde han ju inte säga till dem nu. Då skulle de bara anklaga honom att han inte sagt något. Men han visste hur de skulle reagera och han visste att deras argument var rimliga.
Det var mörkt och slaskigt ute, men en föraning om att våren snart skulle komma, men kvällen var fortfarande kylig.
Karl-Fredrik gick längst vägen, behövde lugna sig och vara ifred innan han återvände. Han trodde någon av dem skulle förstå, at hjälpa dem på plats var så mycket mer än protester på gatan.

Aaron kände sig sårad, arg, orolig och allt i en salig blandning. Att Karl-Fredrik reagerade så sårade ju ännu lite ytterligare, för det var väl verkligen inte särskilt konstigt att Aaron oroade sig och inte ville att han skulle åka iväg och utsätta sig för sån fara? Han kände sig på otroligt mycket sämre humör än tidigare nu, och att han inte ens gått att prata med hade både förvånat och sårat. Aaron brukade oftast hålla sig lugn och jagade sällan egentligen upp sig eller blev arg, men det här hade ändå lyckats trycka på rätt knappar.
Han försökte fortsätta fixa och packa upp lite saker i förhoppningen om att kunna skingra tankarna, men det var helt lönlöst. Dessutom blossade en våg av illamående upp och han fick rusa iväg till toaletten - sådana illamåendesattacker hade han börjat få ändå relativt ofta, han hade försökt inbilla sig att han bara ätit något dåligt men samtidigt stämde det inte alls överens med att det blossade upp helt plötsligt från ingenstans.

Ett sakta regn började falla, vilket fick Karl-Fredrik att återvända hem. Nyheten av vad han gjort hade spridit sig i kollektivet och de verkade alla stå på Aarons sida.
Karl-Fredrik undvek dock dem och gick och duscha för att bli varm och torr från regnet. Han drar om sig handduken och går in i deras rum för att mötas av Aaron som håller på att packa.
Karl-Fredrik säger inte mycket utan sätter sig och torkar igenom det nu utväxta långa håret.
"Jag åker imorgon." sa han tyst och vände bort ansiktet, för att inte visa tårar som sakta föll längst hans kind. Han avskydde att bråka med Aaron, men de stod på olika sidor i denna fråga.
Men så mycket hade att göra med hans far med, att han kanske skulle kunna bli stolt över honom. Hoppet fanns ännu kvar i Karl-Fredrik även om han låtsades att han glömt allt som hade med familjen att göra.

Alla de känslorna som snurrade runt inom honom var svåra att beskriva. Men mest kände han sig kanske sviken, sviken av att Karl-Fredrik gjorde såhär utan att ens ha pratat med honom innan. Han skulle alltså åka redan imorgon? Det gjorde allting värre - han måste alltså ha vetat det mycket längre än såhär. Ändå hade han inte sagt något förräns nu. De hade varit ihop i två år, och ändå berättade han inte ens en sådan sak för honom förräns dagen innan. Han hade faktiskt trott betydligt mycket mer om honom än så, trott att de betydde mycket mer för varandra än så. men tydligen hade han haft fel, det här fick honom att tvivla på så mycket som han trodde han visste om Karl-Fredriks känslor för honom.
"Okej." sade han tyst, klarade inte av att säga mycket mer än så för att vara ärlig - inte utan att få något slags utbrott eller ifall han ens skulle lyckas hålla sig någorlunda lugn. Han tvingade händerna att fortsätta med vad de höll på med, trots att de haft sina duster tidigare var det onekligen första gången Aaron reagerade eller iallafall visade sin reaktion såhär tydligt - han brukade annars ha relativt lätt att försöka prata och reda ut det, försöka sig på att förstå den andres argument.

"Jag visste inte att det skulle ske nu, såhär tidigt." avslutade Karl-Fredrik då Aaron knappt svarade på det hela. Karl-Fredrik visste att det var hans eget fel och egentligen ville han inte mer än att krama om honom och be om förlåtelse samt begå vapenvägran. Men det var inget han kunde, så tyst kröp han ner i sängen med ryggen vänd mot Aaron och blundade. Han försökte sova, vilket inte alls gick.

Följande dag gick han upp och packade ner det sista i väskan och snart var det dags att ge sig av. Magnus hade motvilligt gått med på att köra honom till tåget.
De stod alla i hallen och stämningen var mer än tryckt mellan dem alla. Det hela blev inte bättra av att det plingade på dörren och en storvuxen man stod där, Karl-Fredriks far. Fadern som inte visat sig sedan han kastat ut sin son då han var 16.
"Jag hörde att du åker till Vietnam. Bra gjort." sa han och gav sonen en stel kram som Karl-Fredrik inte besvarade. Det hela var bara fruktansvärt och fadern sa att han skulle skjutsa honom till tåget.
Karl-Fredrik kunde inte säga nej, eller hej då till de andra. Det syntes tydligt vilket stort inflytande fadern fortfarande hade. Sa fadern något lydde man annars kunde det smälla till.
Utan han visste hur det gick till satt han på tåget och hade inte ens chansen att ta adjö till dem andra och hans far hade sänt honom till döden.

Det kändes som om Karl-Fredrik lämnade honom på så många fler sätt än bara genom att åka iväg. Det kändes som om han lämnade honom för sin far istället, någon som Aaron faktiskt trott han betytt mer än. Men att han gav sig av med sådan liten förvarning och inte ens sade adjö, sade inte det tillräckligt om var hans prioriteringar låg? Aaron hade trott så mycket mer, men han hade haft väldigt fel om mycket visade det sig. Han hade vetat att han skulle iväg, men ändå inte sagt något. Det var väldigt tufft - det kändes som om hans liv än en gång började spricka, som om grunden han stod på började försvinna igen. För plötsligt visste han inte ens längre vart han hade Karl-Fredrik, om han ens var hans längre efter allt det här. Allt hade varit så bra, men nu hade han istället själv fått flytta till lägenheten och ifrån kollektivet - vilket han på ett vis saknade. Dem där hade ju blivit hans nya familj, och dem kände han sig för tillfället betydligt mer säker på än Fred. Vilken han visserligen skickat brev och ringt till under de tio månader som gått, men inte verkligen pratat med. De hade fortfarande inte rett ut allt det här emellan dem, och Aaron hade ingen aning om vad han skulle vänta då han kom tillbaka. Om han gjorde det, oron fanns ständigt där - för hur besviken han än blivit var det fortfarande den man han älskade som åkt dit.
Men han hade också blivit väldigt mycket sämre under den här tiden. Han hade helt rasat i vikt, och var allmänt mer krass än han varit då Karl-Fredrik åkt - främst väldigt orkeslös. Tidigare hade han varit väldigt igång, tränat och allting, men nu orkade han knappt någonting och blev trött av vad som kändes som ingenting. För att inte tala om yrseln som blivit sämre också, det var egentligen efter att han svimmat när han var iväg som han hade kollat upp det hos läkaren. Som egentligen inte hade en aning om vad det var - men inte lät alldeles för hoppfull. Eftersom dem inte visste vad det var visste dem inte heller hur dem skulle kunna ens försöka rädda honom.
Han hade blivit hembjuden till kollektivet på middag, vilket han såg fram emot - han hade varit där en hel del det sista, åtminstone det han orkat den sista tiden. Han hade en aning om att dem kunde ha en baktanke med det hela - men kanske det var bra. Kanske kunde han behöva en knuff för att berätta för dem, vilket dem förtjänade efter att alltid hjälpt honom.