Chlodon/Chleric [PRS]

Frukost hade hon ätit hemma hos Brandon. Och nu skulle hon bjuda Eric på frukost? Det var som ett kedjemejl. Brandon-Chloe-Eric. Mm nej, tänk inte så.
”Mm”, svarade hon och drog med honom in i köket. Visserligen visste hon om att tonårskillar hade en hemsk aptit (Brandon kunde liksom enkelt häva i sig ett halvt kylskåp som ”midnight snack”), men det spelade ingen roll. Eric kunde inte gå hungrig, liksom. Dessutom var det väl bara bra att förbereda föräldrarna på Freds framtida aptit. Och om det nu skulle bli så att det inte fanns pengar till mat i slutet av månaden fick hon väl bara jobba något extra pass och fråga om hon kunde få betalt i förskott. Det skulle lösa sig. Eric skulle få mat.
”Vad vill du ha? Flingor, macka, gröt...?” frågade hon, förmodligen efter att Eric satt sig vid matbordet.

Tur att Chloe hade vett(eller ondska? heh) att inte berätta mer om frukosten. Brandon. Allt annat. Erics hjärta hade brustit då. Nu var han, likväl Brandon ”lyckligt” ovetandes. Sjuttonåringen lät sig bli ivägsläpad till köket. Slog sig ned på närmsta köksstol när de kom dit. Inte för att det varit en speciellt lång vandring dit. Typ fyra steg. Men äsch då.
Åh. ’Allt’, ville han säga. Mums. Vad mättade bäst?
”Gärna gröt, ska jag hjälpa till med något?”.

Gröt. Okej. Det hade varit okej om Eric hade svarat ”allt”, faktiskt. Men det var väl mer än grej som Brandon hade sagt och Eric var verkligen inte som Brandon. Tänk. Inte. På. Brandon. Nu. Chloe! Vad var problemet liksom? Varje gång hennes tankar riktades åt pojkvännens håll slogs hon till av skuldkänslor. Tankarna i huvudet skrek ”Vad fan gör du? Du är otrogen Chloe! Man gör inte såhär!”.
”Nej, det är lugnt”, svarade hon och var redan på gång med att plocka ut havregrynet ur skafferiet. Gröt tog inte lång tid att göra. Det var snabbt, smidigt och otroligt mättande. Och därutöver var det ganska billigt också.
Några få minuter därpå stod det en skål rykande het gröt framför Eric. Åh, Chloe kände sig jättemammig. Men hon tyckte om det. Att sköta om människor. Fixa och trixa.
”Vill du ha något till? Typ sylt eller mjölk...?”

Eric kände sig verkligen som en jättebebis. En roll som många män tycktes trivas i, men inte han. Dels var det väl kontrollbehovet som gjorde sig påmint men sen så var det här med att sitta still inte riktigt hans grej. Livet, som han ständigt försökte springa ifrån, kom liksom ikapp. Och det var jobbigt. Så pass att han reste sig upp från stolen efter bara någon minut. Vandrade runt i köket så diskret som möjligt. Blickade ut genom fönstret.
”Sylt kanske. Står den i kylen?”, frågade den äldre, med handen på handtaget.

Hon hade definitivt föredragit om Eric bara hade suttit kvar på stolen. Det kändes nästan, men bara nästan, jobbigt att ha någon som tassade runt i hennes kök. Trots att det kanske bara var för att titta ut genom fönstret. Det spelade liksom ingen roll - hennes hus, hennes kök, hennes område att röra sig fritt över, inte Erics. Men om hon hade sagt det där högt hade Eric nog tyckt att hon var dum i huvudet så hon höll tyst. Väl medveten om att hennes tänk nog egentligen liknade tänket som hanhundar har när de pissar överallt för att markera revir. Nåväl.
”Öh, ja det gör den”, svarade hon och snurrade runt. Inte beredd på att Eric själv skulle öppna kylskåpet. Det var också lite jobbigt. För det där kylskåpet var ganska tomt och såg lite fattigt ut vilket hon inte gillade att visa upp. Inte för att Eric hade mer själv, men ändå.

Att den yngre skulle tycka det var skämmigt att visa upp ett halvtomt kylskåp tänkte inte Eric på. Han brydde sig ju om Chloes känslor och så, men definitivt inte om hennes kylskåpsinnehåll. Själv hade ju Eric knappt något kylskåp! Nej, i den stunden låg det största fokuset på att hitta sylten. Och bristen på annat som skymde gjorde att det var en lätt uppgift. Smidigt! Han plockade upp burken, fick med viss ansträngning upp locket och ställde därefter burken på bordet, intill skålen med gröt. Vart fanns skedarna måntro? Han mötte den yngres blick.

Skedar, Chloe, snälla nån. Tänkte du att Eric skulle äta med händerna eller vadå? Hon mötte hans blick en kort sekund innan hon hastigt vände sig om för att gå fram till lådan med besticken. Drog fram två skedar och la fram dem på bordet.
”Hugg in”, sa hon därefter och slog sig ner mittemot den äldre, som förmodligen även han satte sig ner för att sleva i sig gröten.
Men det var inte länge de hann sitta där, bara de två, innan ytterdörren öppnades. Chloes hjärta slutade nästan slå innan det började banka i bröstkorgen. Hon kunde inte gömma Eric. Det gick inte. Var skulle man lyckas trycka in en sjuttonåring någonstans här? Helvete. Och bara några få sekunder senare steg mamma och Fred in i köket. Fullständig panik. Vad skulle hon säga? Hon skulle förmodligen inte komma undan med att kalla Eric för en vän. Eric såg inte ut som vän-material, alls.
”Vad tidigt ni är hemma”, pep hon fram och tittade upp på sin mamma och sin bror som stod vid ingången till köket.
”Hej på dig med”, svarade mamma Henderson och tittade kort på sin dotter, innan en frågande blick tog över när hon tittade vidare på Eric. Freds blick var nästan lika frågande. Ånej. Klump i magen. Jättestor klump.
”Det här är Eric”, sa hon efter ett par sekunder som kändes som en evighet. Krävdes det en längre introduktion? Med tanke på mammans fortfarande frågande blick behövdes det tydligen. ”Min, öh, pojk- nej? Eller... pojkvän?” Hon tittade frågande på Eric. Väntade på ett bekräftande. Nej, fy vad pinsamt om han inte alls ville vara hennes pojkvän.

Eric lydde ordern. Högg in, alltså. Åt. Det var ju bara dumt att vänta. Varm gröt var definitivt att föredra.
Dock kom han inte speciellt långt innan det trillade in nya människor i det lilla köket. Inga random personer direkt. De bodde ju där till skillnad från Eric. Herregud.
Pojkvän? Va?! Okej, nu var förvirringen total. Visst ville Eric bli tillsammans med Chloe, men såhär? Framför hennes mamma och bror? Det blev kortslutning och för ett par långa sekunder blickade han bara runt på personerna i rummet.
”Öh, pojkvän?...ja, precis. Hej. Eric”, fick han tillslut fram när han hade samlat sig något. Chloe och han kunde väl reda ut det hela senare. Han reste sig upp med ett litet leende och sträckte ut handen för att hälsa. Blev det för formellt? Kanske. Fast han satt ju trots allt och åt gröt i fru Hendersons kök. Det borde väl ändå jämna ut det hela?

Hade hon ens haft något annat alternativ än att kalla Eric för pojkvän? Vän hade ingen gått på, Chloe var inte typen som umgicks med killar bara som vänner, och... Tja, hej mamma och Fred, det här är en kille som jag håller på med lite planlöst!, kändes inte ultimat. Pojkvän kändes mer accepterat i mammans öron. Vad Eric tyckte var mycket mer oklart. Men vad han nu än tyckte spelade han i alla fall med, vilket Chloe var otroligt tacksam för.
Mamma tog emot hans hand och skakade den. Fortfarande med ett frågande ansiktsuttryck. Just det. Brandon. Chloe hade inte sagt något om Brandon. Ångest.
”Andrea. Och detta är Fred”, sa hon och nickade mot den lilla pojken innan hon drog tillbaka sin hand och vände blicken mot Chloe igen. ”...Vad har hänt med Brandon?” Okej. Där kom det. Nu skulle Chloe bli tvungen att ljuga för sin mamma och bror. (Vilket hon tekniskt sett redan gjort genom att kalla Eric för sin pojkvän, men de var ju typ ett par så...)
”Vi har gjort slut, mamma”, svarade Chloe med stel röst. Hjärtat sjönk i bröstet. Var det officiellt då? Att hon och Brandon hade gjort slut? Tja, så pass officiellt det kunde bli utan att Brandon fått reda på det.
”Åh. Vad synd”, svarade mamma. Tydligt besvärad. Hon hade ju gillar Brandon och trots att denna Eric verkade vara artig så var hon inte lika säker på honom. Hm, nåväl. ”Vi skulle bara lämna Freds väska innan vi skulle åka och handla, så öh, hejdå på er.”
Och en kort stund senare var Eric och Chloe ensamma i huset igen. Chloe med en stor klump i magen. Eric, vad kände han? Förmodligen bättre än Chloe.

Andrea, Andrea, Andrea. Kom ihåg det. Din eh...flickväns(?) mamma. Och Fred. Hmm.
Eric tog tillbaks handen och gick bort till Chloe när fokuset tycktes ha skiftat ifrån honom själv. Vilket var skönt. Det nya samtalsämnet var kanske inte det mest uppskattade dock. Chloes ex. Inte för att Eric hade mycket emot honom. Brandon, alltså. Han spelade i laget fast sällan på matcher. Eric och han delade nämligen position, men den äldre var lite mer erfaren. Sjuttonåringen lade i alla fall sina händer på vardera av Chloes axlar. Förhoppningsvis blev det inte för mycket.
Och snart så var de två ensamma igen. Blev det stelt? Kanske lite. Eric gick och satte sig vid sin grötskål igen. Blickade lite förvirrat på Chloe.
”Öh, var det bara en räddning eller ett lite speciellt sätt att fråga chans?”, frågade han med både spår av både förvirring och skämtsamhet i rösten.