Unlucky charms [PRS]

Av någon outgrundlig anledning kunde Tsukiya inte undgå att känna sig skyldig till den smärtan Renji nu tvingades genomgå. För utan personer som sjuttonåringen själv hade det som hänt inte hänt. Det hade liksom inte funnits någon som kunnat attackera den äldre och därmed hade han inte behövt kastas in i denna nya värld fylld med smärta och ännu mer smärta. Helt ärligt var det lite jobbigt att tänka på. Väldigt jobbigt att tänka på, rättare sagt.
”Hur snabbt? Menar du dina nya tänder eller gamla?” Undrade han efter en lång stunds tystnad och torkade bort blodet från mungipan. Nu förväntade han sig inte direkt att få något svar från artonåringen, men det var lika bra att försöka svara på allting innan det var försent. ”De nya tänderna kommer så snart det finns mer plats i din mun och dina mänskliga..tja, de kommer tillbaka när du förvandlas tillbaka”, fortsatte han och kved därefter till. Kroppen ville verkligen inte vara med längre och synen försvann mer och mer för varje sekund som passerade. Sedan smärtade det till något alldeles förskräckligt i dem och med ett isande skrik föll globerna ner mot marken. Duns, duns. Händerna höll krampaktigt över hålorna, där två andra ögon snart kikade fram. Bärnstensfärgade med gula nyanser. Huden över ryggen började slitas isär och när händerna slog ner i marken letade klorna sig ut från knogarna. Ett gnyende läte rymde Tsukiya när resterande tänder föll ut och huden runt munnen också började brista när nosen började ta form. Vid det laget hade han hört Renji skrika, även om det verkade lite som om han försökt att inte göra det. Nu kunde han däremot inte urskilja någonting, men det berodde nog mest på att han ylade halva livet ur sig av smärtan.
Öronen lossnade och nya pressade sig ut uppe på hjässan istället, på samma sätt som huden gled av och avslöjade den mörka, silkeslena pälsen därunder. Sjuttonåringen ruskade på sig och skakade bort alla rester av blod och hud. Äckligt, riktigt äckligt. Svansen svajade bakom honom när han försökte återfå balansen och tänderna skavde mot det ömma tandköttet. Det smakade fortfarande blod, däremot blev det bättre och bättre allt eftersom tiden passerade. Andas in, andas ut, greppa verkligheten.

Att diskutera om när och hur tänderna kommer, eller kommer tillbaka just där och då, ja det är inte någon bra idé direkt. De bägge två är i uppenbar smärta, och kan knappast prata medan all blod rinner från munnen på dem. Jösses, de kommer nog inte kunna glömma varandra om deras vänskap rinner ner i sanden den här gången.. allt blod, huden som sakta men säkert börjar lossna. När skriken dryper ut ur Tsukiyas mun rinner kalla kårar längs ryggraden på den ett år äldre. Han kan inte kolla på barndomsvännen, särskilt inte när skikten blir allt mer isande, och ögonen på något konstigt sätt poppar ut ur sina hålor. Det tar inte lång tid för Renjis skiftande att börjar sätta fart, tänderna lossnar en efter en.. sen är det ögonens tur, det får skriken att bli högre, nästintill en ton som endast stackars hundar kan urskilja. Kroppen skakar likt ett asplöv, och kroppen, som sakta men säkert brister, sjunker ner på marken. Kanske det här är en stund som kommer föra dem två närmre varandra, kanske det lägger en konstig grund för den.. men kanske det åtminstone är en ny grund. Hur som helst är inte det något som artonåringen ligger och tänker på. Öronen tillsammans med huden börjar lossna, bränner sönder resten av honom bara för att putta ut annat till ytan. Nya öron, tjock, mörk päls. Men han kan ändå inte röra på sig. Trots att skiftningen verkar vara slut för närvarande, så har kroppen slutat fungerat helt och hållet. Allt dundrar, gör ont och värker. Ingen positiv start direkt, men mer än så hade han faktiskt inte tänkt sig.

Det var inte direkt så att Tsukiya förväntat sig att Renji skulle orka göra speciellt mycket efter att förvandlingen passerat, men stackarn verkade ju helt slut! Alltså helt slut, bokstavligen. Efter sjuttonåringens egen ”första förvandling” hade kroppen förvisso varit utmattad och värkt som satan, däremot inte riktigt i samma utsträckning som hos den äldre. De konstiga instinkterna hade tagit över på direkten och han hade inte haft sinne nog att oroa sig över hur han själv mådde. Nu var det annorlunda. Kanske för att artonåringens kropp var så pass skör som den var? Kanske för att han klarat sig igenom det hela med nöd och näppe?
Några långa sekunder passerade medan tankarna strövade förbi där bakom pannbenet. Det gick inte direkt fort, vilket å andra sidan inte var speciellt konstigt. Hjärnan fungerade helt enkelt inte som den brukade, men lyckligtvis fanns i alla fall alla minnen och värderingar kvar - allting som gjorde Tsukiya till Tsukiya. De bärnstensfärgade ögonen var fästa på Renji samtidigt som nosen arbetade intensivt med att lokalisera lukten av människor. Antigen var han för seg eller så låg vindarna väldigt bra för tillfället, men han kunde som tur var inte känna av deras närvaro överhuvudtaget. Allting han förmådde notera var doften av gran och tall, löv, jord och fukt. Typ det som brukade finnas i skogarna, med andra ord.
Efter ytterligare en tid slog han sig ner rakt framför nosen på Renji och placerade sig i ögonhöjd med den totalt utmattade lilla filluren. Och sedan låg han mest där och stirrade halvt förundrat, försökte se om det fanns något spår kvar av en viss artonåring bakom den nya fasaden. Det kändes så otroligt konstigt att dela något sådant med den andre. Nästan så pass konstigt att han inte riktigt kunde greppa det. Förmodligen skulle det ta ett tag innan han gjorde det, men det var egentligen inget negativt med det. Bara mänskligt, ironiskt nog.

Att ligga där och inte göra någonting alls, är kanske inte den bästa planen. Men vad ska lurvbollen annars göra? Luktsinnet är starkare, och den stackars nosen tar illvilligt upp ny information, vad som rör sig i närheten. Stackarn har ingen aning om varför kroppen gör så ont, varför varje liten tass, varje litet hårstrå gör så hemskt ont. Med ett gällt gnällande sträcker Renji ut sin kropp, rullar långsamt ner på rygg, innan han rullar tillbaka till magen. Varje rörelse skriker av smärta, men trots det försöker han ett flertal gånger att sträcka ut sina ben, ryggen och halsen. När någonting plötsligt damper ner bredvid honom, mitt framför nosen som tar upp alla intryck, rycker han tillbaka. Helt förvirrad, helt borta. Först börjar självförsvarsinstinkten att kicka in, han skjuts upp på de ostadiga benen och börjar morra. Tänderna släpps fram, vassa som istappar. Men de stora ögonen stryker sig självständigt över fluffmolnet som dykt upp från ingenstans. Den där rädslan ersätts med säkerhet. Endast för att den andre inte verkar vara någon fara han behöver bekymra sig om, och rätt lik sig själv. Plus är doften lite exalterande, nytt som han behöver undersöka. Vilket han börjar göra, nosar i ansiktet på den ett år yngre, tryne mot tryne. Nu har kroppen fallit tillbaka till marken, benen hade förlorat balansen och kunde knappt hålla sig uppe i en sekund.

Tsukiya kunde inte riktigt bestämma sig för om han skulle besvara det där nyfikna beteendet eller helt enkelt låta den äldre vara. Av någon anledning var det ett svårt val, troligen eftersom hjärnan var så pass seg som den var. Däremot kunde han inte riktigt hålla sig från att frusta till när Renji tappade balansen och satte sig pladask på den barriga marken. Han himlade lite med ögonen för sig själv och rätade på sig. Kanske det bara var bra att de skiftat ungefär samtidigt, annars hade den andre kanske attackerat honom. Vargar var ju rent generellt flockdjur, vilket helt klart var ett faktum som kunde hjälpa sjuttonåringen på traven när det kom till vännens resa mot kontroll. Troligen var det därför artonåringen inte attackerat Tsukiya heller, eftersom de redan var som en liten flock vid det laget.
Hursomhelst började den yngre av de två snart gräva en djup grop genom att borra ner de stora tassarna i jorden. De kunde inte lämna en hel hög med mänskliga kroppsdelar efter sig. Tänk vad som skulle hända om någon stackare snubblade över ett så makabert fynd. Usch. Då och då var han dock tvungen att kasta små blickar bort mot klumpedunsen och hans instabila tillvaro. Det hade nog ändå gått bättre än vad Tsukiya själv förväntat sig. Han hade inte räknat med att Ren skulle vara så lugn och sansad som han nu verkade vara. Lite omedveten om vem han egentligen var kanske, men inte värre än så. I alla fall inte aggressiv och det var något positivt. Att morra en gång kunde väl ändå inte räknas till den kategorin? Nja, inte enligt sjuttonåringen, som kvickt borstade ner röran av blod och äckelpäckel i gropen.

Hade Renji varit lite framfusig? Kanske, men det var bättre att handla säkert. Om han skulle hamna i slagsmål med filuren framför honom skulle han definitivt förlora. I det skick som kroppen nu är i skulle det inte bli någon som helst match mellan de två. Aningen tafatt ruskar han ut sin päls, alldeles len och mjuk, lurvig. Nästintill all smuts försvinner från den stackars pälsen, men inte alltihop. Nu han vill få bort allt, kanske för att han alltid varit prydlig och hatat all skrot, men även för att inte många djur älskar ha sin päls smutsig. Hålla koncentrationen går inte riktigt så bra, utan han gnager och slickar bort varje litet fel han kan finna, innan ögonen glider tillbaka till Tsukiya. Han blir lite rädd för varje rörelse som varelsen strax framför honom gör.
Gräva. Han analyserar nyfiket, och stoppar ner nosen i den nygrävda jorden. Irriterande? Mycket möjligt. Men det är inte som att han själv kan kontrollera det för närvarande. Smärtan bränner i varje kroppsdel när han rör sig, men det hindrar honom inte. Nosen sticker han strax in i ansiktet på den andre, ryggar tillbaka lite för att inte bli slagen.. jodå, han hade en känsla att han skulle bli det, men en så trycker han bort de funderingarna och trycker in ansiktet igen. Mysigt.

Åh, det började verkligen bli svårt för Tsukiya att hålla humöret i styr. Han försökte verkligen sitt bästa, men tillslut brast det. Efter att ha täckt för gropen som Renji nyss haft nosen i spände han blicken i den äldre och utstötte ett ytterst missnöjt morrande. Visst kunde han inte direkt klaga på att artonåringen verkade relativt kontrollerad och på något vis även sig själv, men självfallet gjorde han det ändå. För även om den yngre av de två ungdomarna brukade hålla sig ganska samlad och lugn, fanns det en gräns. Och den gränsen hade tyvärr nåtts.
Sjuttonåringens öron strök sig bakåt över hjässan och tänderna blottades. Någon måtta fick det fan vara. Med smala ögon knuffade han bryskt till Renji, mer än väl medveten om den andres ytterst värdelösa balans för stunden. Sedan förstod han naturligtvis även att den stackars kraken hade ont i bokstavligen hela kroppen, däremot hade Tsukiyas skumma instinkter tagit över. Därefter lade han sig platt över den äldre och sträckte på sig, ytterst nöjd med resultatet. Åh jo, nu var det hans egen tur att gosa och hålla på.
Nosen strök sig över den mjuka pälsen och drog in doften. Det skumma var ju att Ren inte längre luktade vår hund, och detta trots all päls. Jävligt underligt faktiskt, men han klagade inte. Klagade inte över vad? Att vara nära den äldre och låtsas som ingenting? Jo, det stämde nog.

Vad hade hänt nu då? Renji kan verkligen inte förstå sig på vad det är han gjort fel, han är nyfiken och tvingas att agera därefter, svårare än så är det inte. Ena sekunden står han med nosen nere i hålet, och andra ligger han pladask nere på marken efter en hård knuff. Det leder till att hela kroppen dunkar något förskräckligt, varje liten led bränner till något förskräckligt, och det gör uppenbarligen ingenting av det hela lättare. Filuren framför honom är förvisso större, plus mycket friskare och mer tålig, men han kan inte undgå att bli måttligt irriterad. Trots att benen gör förskräckligt ont, så slänger han ändå iväg en tass mot huvudet på Tsukiya. Inte någonting hårt, men tillräckligt för att få fram sin irritation. Han tänker inte direkt låta drummeln slå ner honom på marken utan bestraffning, inte alls. Däremot vet han tillräckligt mycket för att inte ge sig på honom, det skulle bara sluta i ännu mer smärta för sig själv. Och Renji har för närvarande lite väl mycket smärta i både sin kropp och psykiskt, så det skippar han gärna.
Det blir inte mycket bättre när klumpedunsen lägger sig över honom, likt en pannkaka. Musklerna klarar inte av den extra vikten, och plus gör det honom bara ännu mer irriterad. Än en gång finner tassen toppen av Tsukiyas huvud, med ett morrande läte. Att bara bli nerslängd och sedan gömd under någon annans päls, inte acceptabelt på långa vägar.

Jodå, Tsukiya kunde inte låta bli att erkänna att han halvt om halvt njöt av det hela. Det var själviskt och elakt, men samtidigt så roande. Även om Renjis tass slog till honom på hjässan hela två gånger gjorde det ingen större skada. Även om artonåringen var mindre än den yngre ungdomarna, hade det inte spelat någon större roll om han haft ork att bråka. Att morra och slå löst på sin motståndare var inte direkt någonting som fick sjuttonåringen att känna sig hotad. Nej, nej, tvärtom faktiskt. I hans ögon var det gulligt och allmänt bedårande. Och nej, det gick väl helt enkelt inte att hålla de tankarna borta trots allt. Visst hade han förvandlats i sällskap med andra innan, men det här var annorlunda. Han hade känt Ren i hela sitt liv och till råga på allt haft ganska så starka känslor för honom - känslor som började väckas från flera år av dvala. Dock intalade han sig själv att det var helt normalt att tvångsgulla med vännen, helt normalt och oberoende på de där känslorna han fortfarande förnekade.
Efter det där andra slaget gled Tsukiya däremot åt sidan och frigjorde därmed Renji från sin vikt. Men att sluta vara irriterande? Nope, knappast. Det var ju faktiskt den andre som dragit igång det hela så han fick fan skylla sig själv. Och med det resonemanget borrade sjuttonåringen ner nosen i den mjuka pälsen med en förnöjd liten suck. Han visste hur otroligt jobbig han var och det inte alls var rättvist, men men. Han hade inte hjärna nog att orka fundera mer över det där.

Hade han gjort något roligt? Man behöver inte vara en människa för att en drös med ansiktsuttryck ska kicka in. Trots att de är i lurviga formar för närvarande kan Renji på något konstigt sätt utgöra den där roade blicken. Kanske det är en instinkt, någonting är det iallafall som avslöjar honom. Road, det är rätt förnedrande inser han. Att trots hans små slag inte tas på allvar. Nu finns det en anledning till att de varit svaga, hans kropp var i princip nära på att förstöras helt och hållet.. men det gör det inte mindre förnedrande, han hade verkligen hoppats på att han kunnat ge den andre en rejäl smäll, så att det inte skulle bli något tjafs, men men. Kanske hans kropp kan bli lite starkare så småningom, och då kan han passa på att slå barndomsvännen hårt.
När kroppen sedan glider bort från honom, lämnar honom ensam, ja då börjar Renjis egna att sprattla till. En kort stund får han känna av friheten, utan att bli irriterad. Denna korta stund är som sagt inte lång, inte lång alls, för sen får han en nos uppkörd i pälsen på honom. Nu hade han förvisso gjort detsamma innan, men det hade varit annorlunda. Spelar ingen roll, han försöker illvilligt att slappna av, och vänja sig vid närheten av en ett år yngre. Det var inte rättvist, men med den ömma kroppen och utmattning slickar han försiktigt toppen av Tsukiyas hjässa. Därefter gömmer han ansiktet i den tjocka pälsen, och gäspar stort.