Lover Revealed PRS wolfy & Emma07

"Du kallade hit mig för att provsmaka?" ifrågasatte Sophie Thomas då han gjorde henne sällskap i rummet. Han sjönk ner i en av fåtöljerna likt en säck, gav henne en svårtydd blick.
"Var inte det onödigt? Du hade kunnat göra det själv." Med en suck vinkade han henne till sig. Utan att röra en min gjorde hon som han ville, motstod lusten att grimasera då han greppade tag om hennes haka. Trots att han inte hade långa naglar så var de vassa då de borrade sig in i hennes hud.
"Du gör som jag säger, utan att ifrågasätta. Det är sista gången jag påminner dig om den saken." Han släppte taget och himlade med ögonen innan han avfärdande viftade med handen åt henne, ville att hon skulle försvinna ur hans åsyn.

Det hade inte gått särskilt lång stund där förräns William blev ivägskickad, typiskt honom att få vara antingen springpojke eller slagpåse. Det som passade bäst för stunden helt enkelt, någon man kunde avvara. För tillfället var det att störa Thomas lite, vilket nog kunde räknas till både springpojke och slagpåse. Det berodde nog mest på vilket humör han var på. Han knackade lite på dörren och stack in huvudet.
"Dem där ungarna farsan snackade om igår har dykt upp", sade han, det hade varit några ungar i tonåren som verkade ha ägnat sig åt lite såna här dumheter tidigare och nu velat köpa utav dem och dykt upp här.

Sophie slank förbi William och styrde stegen mot ytterdörren. Hon behövdes inte där längre. Dock kände hon nästan för att utbyta några ord med retstickan, men samtidigt var hon inte övertygad om att hon skulle orka med hans humor. Thomas hade lyckats dra ner hennes humör en bra bit och trots att hon inte borde ge honom sen glädjen, så kände hon sig nedstämd. Inte minst för att det här var ett farligt uppdrag, hon hade stor press och tung vikt på axlarna.

William hade faktiskt tänkt ta tillfället i akt och få utbyta några ord med Sophie men den chansen försvann snabbt medans hon verkade gå emot dörren. Han suckade lätt, varför höll kvinnor alltid på på det här viset? Strula och ha sig. Det var väl mycket lättare att inte hålla på och vela tyckte han, säga vad man tyckte rent ut. Det brukade han göra, men sen brukade väl inte det heller alltid vara särskilt uppskattat. Han gick snart efter, dels för att gå efter henne och dels för att han skulle sätta sig igen vid bordet bredvid dörren.
"Varför så bråttom?", frågade han henne.

"Jag vill inte stanna. Thomas.. går mig på nerverna idag. Mer än vanligt alltså." Sophie vände sig långsamt om mot honom och fuktade läpparna. Hon ville inte gå in mer på detalj än så, tvivlade starkt på att William skulle bry sig ändå. Kvinnor, och män också för den delen, råkade ut för betydligt värre än den varningen hon nyss fått av Thomas. Det fanns ingen man kunde lita på och ingen brydde sig om någon annan än sig själv heller.

William höll blicken på henne, ryckte lite lätt på axlarna och stoppade ner händerna i byxfickorna.
"Han verkar ha som mål att varje dag överträffa sig själv med det där", sade han uppriktigt men med ett av sina typiska små flin. Ändå verkade han inte helt som kvällen innan, mer återhållsam idag. Helt enkelt för att både pappan och Thomas var där och båda var män som han hade ordentlig respekt för och var betydligt mer dämpad i deras sällskap.
"Jag tror han skulle snacka med dem där ungarna, så du kan ju alltid vara här och hålla mig sällskap?", föreslog han.

"Jag sa att jag inte vill stanna," upprepade hon och vände sig om för att se på William, öppnade därefter bildörren för att sätta sig bakom ratten. Mobilen fiskade hon fram från mobilen och skickade iväg ett sms för att uppdatera hennes kollega och partner in crime om vad som hände. Därefter startade hon motorn innan hon tog sig tid att hitta en radiokanal som spelade musik hon ville lyssna till, funderade därefter på vad hon ville hitta på nu när hon slapp Thomas.

William hade utan tvekan uppskattat lite annat sällskap än Fredricho, som inte brukade vara vidare pratsam av sig. Det brukade prata lite först, men när han tyckte han pratat nog - eller att William pratat för mycket, han tyckte alltid det var oklart vilket - så brukade han mestadels bara grymta till svar. Men med det humör han var på idag skulle han inte heller försöka övertala henne något mer, såg istället tyst på henne innan han ryckte lätt på axlarna.
"Säger du nu det så", sade han, följde henne lätt med blicken när hon gick in i bilen innan han vände för att återigen gå in i huset. Det verkade ju som om han ändå skulle få nöja sig med Fredrichos grymtande svar en stund till.