Eredhel PRS Emma07 & wolfy

Candra hade svårt att slappna av trots att de var uppe i luften och i säkerhet. Hon tog ett djupt andetag och lutade sin kind mot hans rygg, märkte först då att allt inte stod rätt till med honom. Det var som om han gled iväg, som om han inte riktigt var vid medvetande eller kvar i den här världen. Hon förde sina händer över hans kropp i jakt på ett sår, svor till då hon kände varmt blod mot sina händer.
"Amethyst?" andades hon fram, hoppades innerligt att draken skulle lyssna till henne, "vi måste landa." Hon behövde bara några minuter på sig för att samla ihop material hon kunde använda till hans sår.

Amethyst hade väl också hon börjat märka av att Ailred inte var helt okej, för strax efter att Candra sagt det så började hon närma sig marken igen. Ailred själv försökte kämpa för att hålla sig vid medvetande, även om han vid det här laget hade prickar dansandes framför ögonen och knappt ens hörde vad Candra sade. Såret i sig gjorde visserligen ont, men det värsta var snarare den totala utmattningen som kommit över honom. I samma stund som Amethyst landade igen så klarade han inte av att hålla sig uppe längre, utan gled i princip av henne ner på marken.

Candra svor till igen då Ailred dunsade ner på marken så gott som genast då de landat. Hon sökte genast med blicken efter naturens egna material som hon kunde använda som medicin och plåster. Det skulle helt enkelt få duga tills de fick tillgång till sjukvård och ordentlig medicin. Då hon rengjort såret så gott hon kunde, tryckte hon mossa mot det innan hon med sin lediga hand rev loss en tygremsa av sin klänning för att kunna binda fast mossbiten mot hans hud. Därefter ruskade hon om honom i hopp om att han skulle vakna till, kämpade med att få upp honom på drakens rygg innan hon själv hoppade upp.

Amethyst var först ytterst tveksam till att låta Candra komma nära Ailred, men eftersom Ailred litade på henne gjorde också hon det. Efter att de båda var på hennes rygg lyfte hon igen, flög nu något mer försiktigt med tanke på Ailred. Som han misstänkt var det egentligen också själva ansträngningen efter att ha blivit sårad som gjort mycket, för efter en stund började han åtminstone kvickna till mer igen och bli mer och mer medveten om vad som egentligen hände runt omkring honom.

Då de senare landade hade det redan börjat skymma. Candra hade ingen aning om hur lång tid de hade spenderat uppe i luften, men skönt skulle det bli att få sätta fötterna på stadig mark igen. Inte för att hon hade något emot att flyga men det räckte helt klart för idag. Hon hade under hela flygturen pratat med Ailred för att hålla honom vaken och vid medvetande, visste inte hur illa hans skada var och ville inte ta några risker.

Ailred var minst sagt tacksam för att han hade Candra där, visserligen kände han sig allt bättre men hon fick honom ändå att ha något att tänka på. När de väl landade var han ändå rätt trött, trots att de egentligen suttit still den senaste tiden medans de flugit. Vid denna landning var han betydligt bättre - och inte minst tog han sig ner mycket smidigare än gången innan - men det skulle ändå bli skönt att sova sen. Om han nu lyckades sova, vill säga. Dalen de var i var ganska gömd, men han visste med sig att han ändå skulle vara oroad för att någon skulle hitta den. Men det var väl också en oro han alltid skulle få stå ut med, med tanke på att han och Amethyst med största sannolikhet alltid skulle bli jagade. Han såg på Candra igen.
"Tack", sade han, visste att han inte behövde förklara vad han tackade för.

Då de landade andades hon långsamt ut, men slappnade fortfarande inte av. De var förmodligen i säkerhet nu men man kunde aldrig vara helt säker. Hon kände inte att det ens var möjligt att slappna av förrän hon var säker på att allt var bra med Ailred. Med andra ord skulle de behöva uppsöka någon med kunskap inom läkemedel som kunde genomföra en granskning, och försäkra sig om att hans sår inte avr infekterat eller liknande. Candra skakade smått avfärdade på huvudet då han tackade henne. Istället krockade hon arm med honom innan hon började gå, talade bestämt om att det fortfarande inte var dags att vila.

Ailred kunde inte låta bli att sucka lite då hon påstod att de ändå inte kunde ta det lugnt än. En del av honom förstod henne väl, men en del av honom var också ganska trött. Han såg sig lite om, mycket riktigt var dalen ganska så skyddad.
"Borde vi inte vara ganska skyddade här för kvällen? Det är ju nästan mörkt nu", sade han, visserligen var han alltid rätt lätt att övertala när hon försökte men han kunde ändå inte låta bli att fråga om det.

Candra gav honom en undrande blick.
"Du måste få hjälp," påpekade hon och gjorde en gest mot hans sår. Det borde han väl själv begripa utan att hon behövde tala om det för honom. Men behövde hon tvinga honom till hjälp så fick hon göra det. Hon kunde vara väldigt envis då hon satte den sidan till.

Ailred såg på henne och suckade lite, han hade hoppats att det inte skulle vara nödvändigt.
"Så farligt är det väl inte?", envisades han, han hade trott att det bara varit ansträngningen som fått honom så pass dålig innan och nu efter en stund kände han sig definitivt bättre än innan.