Supernatural cirkus PRS wolfy och Emma07

Jeremiah såg på henne, tvekade lätt innan han gick intill henne. Att hon verkade bli lite generad av berömmet var ju riktigt gulligt.
"När jag mötte dig var det första jag tänkte hur fantastiskt vacker du var. Men jag släppte det, för jag vet att ingen kommer kunna gilla mig som jag ser ut", sade han med en axelryckning, sade det bara helt neutralt som nåt vardagligt. Och han hade rätt snabbt efter olyckan konstaterat det för sig själv att ingen skulle kunna gilla honom på grund av just olyckan. Han såg på henne och log lite.
"En sak med ert land är att alla är ganska ytliga. Men nåt av det första du sade när jag träffade dig var att det inte borde spela någon roll hur jag såg ut. Och det är värt otroligt mycket, för det är mycket mer än vad de flesta här tycker", sade han mjukt, det märktes att han verkligen blivit glad och närapå rörd av det innan.

Hon blev väldigt tagen av hans ord. Det var både berörande men också en besvikelse att höra honom prata så, speciellt om sig själv. Jeremiah var väldigt stilig. Hans brännskador gjorde inte honom till en mindre värd person eller mindre vacker.
"Dina brännskador gör dig unik. Det är vad som gör dig till dig." Rhode såg på honom med en fundersam min. Han hade rätt i att folk var väldigt ytliga. Precis som om utseendet spelade mer roll än personligheten och hur en människa såg på insidan.
"Vi lever i en väldigt ytlig värld. Men det finns hopp. Det finns folk som är genuina. Du är inte mindre vacker trots dina skador. Också de saker vi är mindre stolta över när det kommer till vårt utseende är vackra."

Jeremiah fick erkänna att han blev ganska rörd utav hennes ord. Hon var så väldigt snäll och omtänksam, och det faktum att hon pratade så om honom fick hans hjärta att smälta.
"Hemma i Italien är man överlag bättre på det än här, men det är ändå sällan man hittar så pass omtänksamma människor som dig", sade han ärligt, såg på henne. Han lyckades inte dölja sina känslor särskilt bra längre, utan var rätt säker på att det tydligt lös igenom. Han lade försiktigt handen mot hennes kind.
"Dansa med mig igen", bad han mjukt. Han vågade än inte säga så mycket om sina känslor även om de stod skrivna i hans ansikte, men han ville så gärna dansa med henne ännu en gång.

Rhode sneglade mot hans hand som vilade mot hennes kind, övervägde hans förslag under några sekunder innan hon långsamt nickade. Med tanke på hur de dansat tidigare så tvivlade hon på att de skulle behöva någon musik. Under de få minuterna som de då dansat, så hade hon inte hört eller sett något eller någon annan än Jeremiah. Hon sträckte sig efter hans händer för att placera de vid hennes höfter innan hon lutade sig bakåt och lät sina fingertoppar nudda vid marken.

Jeremiah log mjukt mot henne då hon nickade, glad över svaret. Han började dansa med henne och det var som om de flög runt i gläntan i snurrar, lyft och allting. Hon var fantastisk att dansa med, och han släppte henne inte med blicken en enda gång utan denna gången var det som om där bara fanns dem två och ingen annan i hela världen. Deras dans tidigare på dagen hade varit bra, men han kunde inte komma på nåt annat ord för att beskriva denna än magisk.

Stunden de delade med varandra var magisk. Rhode njöt av att känna hur vinden lekte med hennes hår varje gång han lyfte upp henne i sin famn för att snurra runt några varv, njöt lika mycket av sättet den sköna kvällsbrisen smekte hennes ansikte. Hon släppte honom inte med blicken en enda gång, hans ögon var fängslande vackra och hon kände sig nästan förlorad i dem.

Jeremiah hade kunnat stanna där och dansa med henne hela natten lång utan minsta problem. Han var som helt fängslad av henne och hur fantastiskt vacker hon var, han ville aldrig släppa henne med blicken. När han till sist stannade efter att ha snurrat runt henne var det tätt intill henne - de var bara någon enstaka centimeter ifrån varandra - och fortfarande med armarna om henne. Vid det här laget märktes det att det började bli sent, det hade inte börjat mörkna än men var inte riktigt lika ljust som tidigare. Trots att han stannat var han fortfarande lika fast vid henne och släppte henne inte med blicken.

Ögonblicket de delade med varandra gick inte med ord att beskriva. Hon hade aldrig upplevt något liknande med någon. Det var som ett osynligt band knutits mellan dem, som om de var ett eller åtminstone menade att vara tillsammans. Rhode mötte hans blick och kom helt av sig för en stund. Hans ögon var så vackra. Så mycket speglades i dem och det kändes som om de hade flera historier att dela med sig av, vilket fick hennes undermedvetna att ge ifrån sig en drömmande suck. Tillslut vek hon undan med blicken och backade ett steg. Även om hon ville så kunde de inte stå där hur länge som helst.

Hennes blick var fantastisk. Han ville aldrig släppa henne med blicken, men slog ner den då hon till sist backade undan lite.
"Öhm. Jo. Vi borde nog börja gå tillbaks", sade han, återigen sådär nästan nervös runt henne - det var alla de där känslorna som hade väckts för henne som strulade. Hon var otrolig - hon var vacker som bara den, smart, kunde verkligen dansa och verkade ha hjärtat på rätt ställe.

Hon gav ifrån sig ett litet skratt då han konstaterade att de borde börja röra sig tillbaka mot cirkusen och deras vagn.
"Ja," nickade hon instämmande. Rhode såg på honom en stund, precis som om det var första gången hon verkligen såg hela honom och allt han gick för.
"Tack för att du tog med mig hit," sa hon uppriktigt. Det betydde mycket för henne, mer än vad han kanske kunde förstå. Därefter började hon långsamt gå.