PRS Rebellion Emma07 och Wolfy

Nathaniel stirrade tillbaks, det var en av de största misstankar han haft om henne, att det bara varit som en lek hela tiden för henne. Att han aldrig betytt något för henne. Hans ögon blev dock stora när hennes blev blåvita, han förstod rätt snabbt vad det måste betyda. Kunde hon verkligen ha sån magi? Han hade verkligen inte trott det. Han hade fått lära sig mycket om magin som ung, hans pappa hade lärt honom hur han kunde använda sin och kontrollera den. Dock hade han av alla stormande känslor förlorat kontrollen över en tid efter föräldrarnas död. Han hade dock en stor fördel av sina krafter i smedjan - han hade inte alls ont av värmen utan tvärtom, var ofta rätt varm av sig, och kunde faktiskt inte heller bränna sig.
"Ta djupa andetag Caelia. Försök lugna ner dig", sade han lugnt, fick försöka hjälpa henne med det då det inte verkade särskilt kontrollerat.

Caelia hörde knappt Nathaniels röst. Hennes kropp blev bara kallare och kallare för varje sekund, kylan var så stark att det gjorde ont. Förbannat ont. Det hade bildats frost på hennes ögonfransar, fingrarna var stela och hon kunde inte röra på dem ens en centimeter. Men ändå lyckades hon skapa en blå låga som snabbt gick upp i rök, lämnade bara ett spår av blått glitter efter sig. Hela hennes kropp började skaka av kylan och hon föll ner på knä. Skulle hon inte få värme snart skulle hon antagligen frysa ihjäl av kyla. Det var så det kändes som i alla fall.

Nathaniel svor tyst för sig själv, tydligen verkade magin inte fungera på samma sätt för henne som den gjorde för honom. Själv hade han aldrig blivit skadad av elden, men han visste inte ifall han kunde bli det ifall han blev riktigt, riktigt varm nån gång. Men hon verkade som om hon kunde det. Deras tidigare bråk var som bortblåst nu, han måste få henne varm. Utan ett ord gick han fram till henne och lade en hand på varje kind, koncentrerade sig lätt för att få värme från sina händer över till henne. Dock fick han vara noga med att det inte var för mycket, han visste med sig att han kunde ha lite dålig koll då han själv inte riktigt kände av värmen på samma sätt. Han visste med sig att hans ögon glöd på samma vis som de alltid gjorde när han använde sin magi.

Då hon kände hans varma händer mot sina kinder lyfte hon långsamt blicken från golvet. Hennes isblå ögon mötte hans glödande och hon vek inte undan med blicken. Då värmen fyllde hennes kropp och föste iväg kylan sjönk hon utmattat ner på golvet. Det kändes som om hon på bara några minuter gjort sig av med all energi. Vilket hon ju också gjort trots att hon inte hade en aning om vad som nyss egentligen hänt. Caelia låg i fosterställning på golvet en stund innan hon rätade på sig.

Nathaniel släppte taget om henne då hon var varm nog, innan han egentligen bara väntade på att hon skulle räta upp sig. Han visste att hans far pratat på att man kunde ge energi till andra, men han hade aldrig hunnit lära sig hur och ville inte göra fel så vågade inte försöka. Det var bättre att han höll sig till det han kunde.
"Visste du om att du hade magi?", frågade han till sist, av hennes reaktion att döma så misstänkte han att hon inte vetat om det.

Frågan var skrattretande. Långsamt skakade hon på huvudet, hade inte ork att prata än. Det var väl uppenbart att hon inte varit medveten om att hon hade magi, annars skulle hon väl ha magin åtminstone under viss kontroll. Jösses. Det här var något hennes far aldrig kunde få veta om. Han gav order om att döda alla som kunde magi, trots att hon var hans dotter skulle hon inte vara ett undantag. Nu skulle hon behöva lära sig kontrollera sin magi så den inte bröt ut som den gjort nu. Det värsta tänkbara var att hennes pappa skulle vittna hennes magi.

Nathaniel hade misstänkt det. Hon verkade rätt chockad, men han misstänkte också att hon tagit ut ganska mycket av sina krafter med att kyla ner sig så mycket.
"Jag hjälper dig. Men inte nu. Kom, så får vi dig till ett rum så du får vila. Jag förklarar mer imorgon", sade han mjukt, hjälpte henne försiktigt upp med en stadig arm om henne så att hon inte skulle ramla.

Caelia skakade på huvudet och höll upp ett finger i luften. Hon kunde inte visa sig så här för vakterna. De skulle utan tvekan rapportera om det här till hennes far, och det skulle inte sluta väl. Åtminstone inte för Nathaniel. Hon tog ett djupt andetag innan hon reste sig upp på vingliga ben, samlade sig tillräckligt mycket för att lämna salen som om ingenting hänt.
"Vi övernattar här. Vi har kommit fram till att vi har mycket att diskutera." Hon såg på vakterna i tur och ordning. De verkade inte misstänksamma vilket var tur, men hon gav dem heller ingen anlededning att ifrågasätta hennes val.
"Ni kan gå ut och njuta av det vackra vädret eller någonting," fortsatte hon sedan mjukt, "jag klarar mig. Vi ses vid middagen."

Nathaniel släppte henne motvilligt, han ville stötta henne då han var orolig. Men samtidigt lite lättat också, att hålla om henne igen - även om det bara var med en arm - väckte för mycket känlsor till liv igen. Förbjudna känslor. Han följde tyst efter ut och pratade snabbt med sina vakter, insåg att han var rätt sen till ett annat möte och svor till. Han behövde nog verkligen jobba på det här med att prata som en kung. Men man måste väl ändå få svära då och då? Fast han kanske gjorde det lite väl ofta ibland.
"Jag måste vidare. Vi diskuterar vidare senare", sade han, han ville inte lämna henne men var tvungen. Han lovade dock sig själv att besöka henne senare för att prata med henne och förklara lite.

Caelia vände blicken till Nathaniel då han förklarade att han hade annat för sig. Hon rynkade lite på pannan och blicken fylldes av besvikelse. Hon visste att hon inte hade rättighet att förvänta sig, eller ens hoppas på att han skulle stanna där med henne, men ändå var hon självisk nog att göra det. Istället för att säga något nickade hon lite, rädd över att hennes röst skulle brytas - både av utmattning men också sorgsenhet - innan hon pressade fram ett påtvingat leende. Vart någonstans hon skulle ta vägen under tiden visste hon inte, i värsta fall fick hon gå ut på slottsgården och låta vakterna hålla henne sällskap.