Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip skyndade emot huset, oron i magen växte för varje steg. Tänk om det hänt nåt? Oron för henne var mycket större än han hade väntat sig. Sen när hade han börjat bry sig om henne så mycket? Han visste inte ens själv. Då han till sist kom fram till huset efter vad som kändes som en evighet så lät han undslippa en lång ramsa svordomar - huset stod i lågor. Utan att tveka sprang han genast in på jakt efter henne, måste få ut henne därifrån. Han lyckades snart komma till det rum hon var i och fick se henne och demonen. Hade hon verkligen gett sig på stordemonen själv? Modig var hon iallafall. Han gav sig utan att tveka in i striden för att hjälpa henne, han stod verkligen inte ut med tanken att hon skulle skadas.

Till hennes stora förvåning så dök Philip upp från ingenstans. Hur hade han hittat dit? Hur visste han att hon var där? Hade han förföljt henne? Frågorna fick vänta till senare, att skicka tillbaka demonen dit den hörde hemma var deras största prioritet nu. Aubrey kravlade sig upp på benen och höjde svärdet för att köra det genom demonens mellangärde. Därefter hoppade hon åt sidan då en liten bit av taket rasade ner. Hoppsan. Hon utbytte en blick med Philip innan hon vände sig mot ytterdörren. Nu var det bråttom ut.

Philip sade inget utan koncentrerade sig på demonen. Han hoppades innerligt att Aubrey inte var skadad, men hon såg iallafall inte ut att vara allvarligt sårad. Han ryckte till och kväve ett rop av takraset, direkt efteråt såg han på Aubrey innan han tog hennes hand för att dra med henne därifrån så snabbt som möjligt. Röken märktes tydligt nu med.

Väl ute på gården andades hon skakigt ut. Hon hade inte med sig sin stele så hon kunde inte hela sig själv. Men det var inte frågan om några allvarliga sår heller. Aubrey lyfte blicken till Philip, undrade om han var arg över att hon gett sig av eller inte. Men hon var redo att försvara sig även om hon nu insåg att hon gjort fel.

Philip hade blivit mer uppskrämd än han vågade erkänna av att hitta henne där, tanken att kunna förlora henne skrämde slag på honom. När de väl var mer i säkerhet utanför huset förvånade han sig själv också lite med att dra in henne i en stor kram. Han kunde väl kanske skylla på att röken gjort honom konstig i huvudet eller något, men det skulle ju inte vara något annat än en ren lögn - han började själv förstå nu varför han var så rädd för att förlora henne.
"Är du okej?", frågade han till sist.

En utskällning hade hon räknat med att få men istället drog Philip till sig henne i en stor kram. Det dröjde några sekunder innan den värsta chocken lagt sig, och då la hon armarna om honom för att besvara kramen. Det var ju väldigt mysigt att kramas trots att hon hade lite svårt med att förstå varför han reagerat på det här viset. Hade upplevelsen skrämt honom? Aubrey nöjde sig med att bara nicka lite till svar.
"Är du okej?"

Philip granskade henne, fortfarande oroad vilket han misstänkte nog syntes i blicken med. Hans ögon hade alltid varit hans största förrädare - de lös alltid tydligt av hans känslor. Han nickade lite, han hade nog fått i sig lite rök men det var så pass lite att det inte skulle vara någon fara möjligtvis förutom lite hosta. Han drog sig lite lätt undan, men bara så att han kunde se på henne med fortfarande den ena armen om henne. Den andra lyfte han till hennes kind istället, rädslan hade gjort att han lät känslorna spela lite mer fritt.
"Men skräms aldrig sådär igen", bad han.

Hon sneglade mot hans hand som vilade mot hennes kind, vågade knappt andas. Hon visste inte riktigt vad det var som pågick, hennes undermedvetna jublade över att han rörde vid henne på det här sättet medan hennes förstånd undrade om allt faktiskt var okej med honom. Det fanns inte ett spår av hans vanliga retsamma sida utan istället var han omtänksam på ett sätt som han aldrig varit förut. Inte mot henne i alla fall. Det här var en helt ny sida av honom han visade för henne.

Philips hela insida kändes som om den bara bubblade eller nåt, och det berodde inte på röken utan helt på henne. Det var först nu han var mer medveten om hur nära varandra de egentligen fortfarande stod, det var nästan svindlande. Hon hade skrämt upp honom ordentligt, men det hade också fått honom att inse ett och annat. Och fick honom att våga visa sig mer såhär för henne, mer våga visa sig snäll och omtänksam. Det var sidor han oftast dolde, han visste egentligen inte riktigt varför. Det var väl på något konstigt vis för att skydda sig han hade varit så, och inte vågat låta någon komma nära. Men hon lyckades ta sig igenom alla hans försvar.
"Jag klarar inte av att förlora nån jag gillar så", sade han ärligt, fullt medveten om att han avslöjade en hel del om vad han kände för henne med dem orden.

En rynka uppstod sakta men säkert mellan hennes ögonbryn då hon försökte tolka hans ord. Vad försökte han egentligen säga henne? Gillade han henne? Betydde det att hon äntligen tagit sig genom hans försvar och kunde kalla sig för hans vän? Eller var det frågan om betydligt starkare känslor än så? Aubrey fuktade läpparna och slöt ögonen för ett par sekunder innan hon tittade upp på hans vackra ansikte igen.
"Kanske du borde förtydliga vad du menar.. Så jag inte misstolkar igen." Det var menat på ett skämtsamt sätt trots att visst allvar också låg bakom.