Racing roll wolfy & Emma07

Matthew log lite snabbt mot henne, han gillade att ha med sig personer när han körde, mest bara för att på något vis få visa dem det han älskade. Han suckade lite.
"Jag vill lita på dig, och tror - och hoppas - att jag kan det", sade han ärligt med blicken på henne, hur galet det än var då de ju träffats igår.
"Jag har inte riktigt vågat berätta för nån, i rädsla för vad han skulle göra om han fick reda på det. Men du gissade rätt tidigare, med att han blir våldsam mot mig", sade han, man märkte nog tydligt på rösten att han var lite osäker med att prata om allt det här. Det var saker som satt djupt, och bara det att hon fått honom att vilja berätta var för honom obegripligt.

Sienna stannade upp och vände sig mot honom. Hennes blick fylldes av besvikelse och medlidsamhet. Det var fruktansvärt att höra att hon hade gissat rätt tidigare om att hans pappa betedde sig våldsamt. Det hördes tydligt på rösten att det var ett känsligt ämne, hon ville inte pressa honom att berätta mer utan han behövde själv känna efter hur mycket han ville dela med sig av åt gången.
"Du träffar honom väl inte längre?" frågade hon tyst, hoppades för hans skull att han höll avstånd till sin pappa. "Du har väl polisanmält honom?"

Matthew stannade då hon gjorde det, det här ämnet var för hans del pressat av många års ångest och skräck kring papan vilket syntes i ögonen när han talade om det. Samtidigt var det mer lättande än han trott att prata om det.
"Nej, sålänge jag inte måste det undviker jag honom", sade han ärligt, ibland hade han inget val eller så. Han skakade lätt på huvudet åt hennes andra fråga.
"Nej, jag vågar inte. Jag är för rädd för vad han skulle göra isåfall, särskilt efter allting med mamma", sade han.

"Du kan inte låta honom gå fri." Det var ju inte hennes ensak att tala om för Matthew vad han skulle och inte skulle göra, men hans pappa förtjänade inte att gå omkring och vara fri. Inte efter det han utsatt Matthew för. Inte bara fysisk misshandel utan också psykisk smärta och sår som förmodligen aldrig skulle läka helt.

Matthew suckade och skakade lite lätt på huvudet.
"Jag vågar inte anmäla honom", sade han ärligt, slog ner blicken - som var fylld av smärta - i marken lite. Han var tvungen att erkänna att han var livrädd vad pappan skulle ta sig till då.
"Mamma lyckades ta reda på att han misshandlade mig när jag var elva. Hon skulle anmäla honom, och lät mig inte träffa honom under tiden. Men två veckor senare var vi ute och körde, och jag kommer inte ihåg mer än att bilen helt plötsligt var i diket och jag kunde inte få liv i mamma. Det tog nån timme innan någon till sist hittade oss där, men senare hittade dem att någon verkade ha mixtrat med bilen. Jag tror det var farsan som fixade det", sade han ärligt, han kunde nästan fortfarande ha mardrömmar om timmarna där, när han var fast i bilen utan att kunna få liv i mamman.

Det kändes som om hennes hjärta var på god väg att brista. Hon kunde inte ens föreställa sig den smärta som Matthew kände, och hade känt under en lång period. Att hans pappa dessutom låg bakom bilolyckan, att han högst antagligen var personen som mixtrat med bilen och hade orsakat sin frus död. Sienna visste inte riktigt vad hon skulle säga så hon la istället armarna om honom i en kram. Ibland räckte ord helt enkelt inte till. Men kanske kramen skulle ge honom ens en gnutta tröst. Men hon trodde att det han behövde mest var trygghet, samt känslan av att veta att någon brydde sig.

Matthew blev förvånad över kramen, men det värmde hjärtat något enormt att hon verkligen verkade bry sig om honom. Det var antagligen idiotiskt av honom att ens berätta allt det här för henne, och bara det att hon inte blev avskräckt av hans bakgrund gjorde honom alldeles varm. Han kramade genast om henne tillbaks, och fladdret i magen stegrades igen. Den härliga doften från hennes hår var himmelsk, och han hade kunnat stå där hur länge som helst.

Efter en stund släppte hon taget om honom. Hon lossade blomman från sitt hår för att istället fästa den i hans.
"Du behöver den mer än vad jag gör." Tur i sig förde blomman kanske inte med sig, men trodde man på att något bra skulle hända så kunde man bli positivt överraskad. Sienna log prövande mot honom, önskade att det fanns något hon kunde säga eller göra för honom. Hon kände sig ganska hjälplös.

Matthew släppte henne försiktigt, blev minst sagt rätt förvånad av hennes gest med blomman. Han log genast
"Tack", sade han med ett leende, tog emot den lilla blomman. Han kunde inte riktigt fatta själv hur han kunde haft en sådan tur att ha fått träffa en sådan fantastisk kvinna, han var alldeles galet kär i henne vid det här laget. Utan vidare tanke på saken lade han en försiktig hand emot hennes korsrygg och kysste henne igen, kanske mer vågat denna gång av den enkla anledning att han helt enkelt lät känslorna spela mer fritt denna gång.

Leendet som växte fram på hans läppar fick hennes hjärta att slå ett extra slag av ren glädje. Matthew förtjänade enbart lycka efter allt som han hade gått igenom. Hon hoppades att hon åtminstone kunde ge honom några anledningar till att vara glad. Om han ville fortsätta umgås med henne och ge henne en chans till det vill säga. Hon blev lite till sig då han utan förvarning kysste henne igen men hon stod inte länge där som ett fån utan besvarade snart kyssen, efter att ha lagt armarna tillrätta om hans nacke.