Efter Plugget

"Okej, men pommes, bea och gurka till går bra va?" frågar hon och grabbar tag i den nu rena stekpannan för att hon ska steka sin köttbit i. Hon stoppar sedan pommes i ugnen och lägger sin köttskiva i stekpannan.
Idun ler mot honom och nickar.
"Men självfallet, jag är helt säker på det, jag lovar. Jag har agerat blodpåse till en vampyr, så detta är ju inte alls lika korkat som det eller hur?" ler hon och börjar duka på det nu renplockade och torkade bordet. Hon tar fram vinglas, men gör iordning bara citronvatten.
"Hoppas du står ut utan alkohol? Jag försöker undvika det så gott jag kan även om det inte alltid går." förklarar hon och ställer in drickan i kylskåpet för att den skulle kylas medans maten görs iordning.
"Så är det något jag bör veta när du förvandlas, under tiden förvandlingen varar och efter? Något särskilt du önskar eller vill ha?" frågar hon, lutar sig mot bordet och ser på honom. Hon ser att det redan börjar påverka honom, stackarn. Det skulle inte bli kul för honom. Hon hoppades att hennes närvaro kunde hjälpa lite åtminstone.

”I vanliga fall ja, men det beror väl på om vi hinner äta innan eller efter förvandlingen”, erkänner Caleb och ruskar på sig, skakar på händerna i ett försök att göra sig av med det där obehagliga stickandet som kryper upp längsmed armarna. ”Men du får äta precis vad jag vill..jag brukar ju inte ens äta efter förvandlingarna så jag är nöjd med den sär köttbiten”, försäkrar han sedan och skrattar till. Nej, för det mesta brukade han hoppa upp på sängen och låtsas att han inte fanns, alternativt kedja fast sig själv vid väggen när elixiret inte fanns tillhands. Så kvällen skulle troligen bli bättre än de brukade vara, trots stt oron börjar vara rejält påtaglig.
”Inte direkt förutom att du mer än gärna får hålla avstånd. Jag skiter totalt i om du tittar eller inte, men det där ditt eget fel om du får mardrömmar”, knorrar Caleb och griper tag om bordsskivan när även han lutar sig mot bordet. Jodå, nu började huvudvärken också smyga sig på, som en attack bakifrån.
”Okej, nej. Vi kommer inte hinna äta före”, stöter han med nöd och näppe fram och slänger en hastig blick mot Iduns håll. ”Säker på att du inte vill gå?”

Idun nickar och ser att det börjar hända saker. Snabbt låter hon porslin och glas åka in i sina skåp, han kommer ändå inte ha en användning för det. Istället lägger hon fram köttbiten på en tallrik åt honom och låter sin egen mat göras klart själv.
Hon stirrar storögt på honom, men skakar på huvudet.
"Nej, jag överger dig inte." säger hon med bestämd röst och även om hon var lite skrämd över det hela visade hon inte det. För egentligen var det inget farligt. Det var bara att han bytte form inget annat. En mer läskig och klumpig form men ändå.
"Men du ska få förvandlas ifred, tänker att det känns enklare då. Jag går och fixar filmen i vardagsrummet. Kom när du känner dig redo." ler hon mot honom och lämnar köket.
Hon går lugnt till vardagsrummet och fixar TVn och sätter i VHSen för Sagan Om Ringen (Kom på att den gjordes 2001, men vi låtsas att den var gjord 1997, hahaha xD) .
Hon hör Caleb från köket, men låtsas inte om det och kryper upp i ena sidan av bäddsoffan och drar en filt om sig, samtidigt som hon krånglar av sig jeansen under filten. Det var oskönt med jeans och under filt kunde hon vara utan byxor.

Caleb kan klart och tydligt höra hur Idun försvinner in i vardagsrummet och slår sig ner på bäddsoffan. Vad hon började fiffla med efter det hade han ingen aning om och helt ärligt orkade han inte skapa några teorier heller. Han var bara en aning för upptagen med att krångla av sig sina egna kläder för att inte råka göra sönder dem. Hur många plagg hade han inte gått igenom bara för att tiden runnit iväg? Hur många gånger hade han inte stått där morgonen efter och sett ut som en total idiot? En gång för mycket, det var då ett som var säkert.
”Bra idé a-att ställa in sakerna i skåpet”, ropar han uppmuntrande efter henne innan kroppen handlöst sjunker ner mot golvet, där han slår emot ytan med en rejäl smäll. Aj. Det där skulle nog göra mer ont än hela förvanlingen i slutändan.
Benen uppe vid skulderbladen knakade olycksbådande och ryggraden sköt först upp och sedan ner, käken brakade till och fingrarna försvann som i ett slag. Allting gick som vanligt väldigt snabbt och smidigt - kroppen hade ju genomgått samma process hundratals gånger vid det laget. Och elixiret gjorde allting lite lättare, lite mer enkelt att hörda ut. Vilket han också gjorde. Precis som alla gånger innan. Men för någon som Caleb kändes det ändå bara otroligt fel, nästan smutsigt och avskyvärt.
Han stirrar stint ner mot golvet i några sekunder och fokuserar på att lugna ner den ansträngda andningen. Ut och in, ut och in. Först tänkte han hålla sig i köket tills vidare, stöda upp eventuellt damm från golvet, men det gick tydligen inte. Bara några sekunder senare hade han liksom per automatik tassat ut i vardagsrummet där han nu stod och glodde på Idun istället. Smidig som alltid.

Idun vänder sig om då hon hör honom komma och ler svagt åt hans uppenbarelse.
”Sådär, det gick ju bra.” ler hon uppmuntrande och klappar bredvid sig i soffan.
”Kom och sitt här så ska jag starta filmen.” ler hon dör att visa att det inte var någon fara. Visst var hon lite chockad över hur han såg ut, men när det väl lade sig var det ju ingen fara.
”Vill du ha filt?” frågar hon och drar fram en extra till honom.
”Hur känns det? Gör det mycket ont?” undrar hon, icke vetandes vad hon borde tala om egentligen.
Hon ville vara göra honom bekväm, visa att hon inte fann det konstigt eller äckligt eller något. Faktum var att hon var fascinerad över det hela,m. Hur kroppen kunde förvandlas så enormt.

Ont slapp han ju förvisso ha, men det betydde ju inte att han var hundra procent komfortabel direkt. Både stegen och uppsynen överhuvudtaget är vaksamma och han rör sig tveksamt bort mot bäddsoffan. Vad var egentligen en film och vad för slags uppgift uppfyllde den? Mugglare satt ju ofta och glodde på de där TV-apparaterna från morgon till kväll, men han hade fortfarande ingen aning om varför de gjorde det.
Caleb sneglar på filten som Idun dragit fram åt honom ett slag innan han skakar på huvudet. Nej, nu när han hade ett tjockt lager med päls kändes det ju inte sådär super nödvändigt med en filt också. Sedan skakade han även på huvudet vid frågan om han hade ont eller inte. För några minuter sedan, visst, men nu? Smärtan hade lyckligtvis redan hunnit passera.
Efter att ha tvekat vid fotändan på bäddsoffan ett ganska bra tag, tar han slutligen ett skutt upp på det mjuka underlaget. Vart skulle han sitta nu då? Nära henne? Långt ifrån henne? Merlin, allting var så komplicerat helt plötsligt.

Idun klappar åter vid sig och ler åt honom när han väl kommer upp i soffan. Han ser så tvekande ut.
”Det gör inte mig om du sätter dig vid mig. För mig är du Caleb ändå med bara lite annorlunda utseende.” säger hon uppmuntrande åt honom.
”Kan du tala?” frågar hon sen för den tanken hade hon inte alls tänkt på innan, hur de skulle kommunicera med varandra.
”Detta är en film.” säger hon slutligen.
”Man ser den för att det är kul. Denna är fantasy, alltså inte på riktigt utan från en bok. Det är min älsklingsfilm.” förklarar hon och sätter på Sagan Om Ringen. Hoppades på att han skulle gilla den och inre bojkotta den helt.

Tala? På riktigt? Caleb kan inte låta bli att frusta till när han rullar ihop sig intill henne och riktar blicken mot skärmen en bit bort. Om han hade kunnat göra det så hade han väl ändå redan gjort det? Eller hon kanske trodde att han var alldeles för blyg och stum för att våga sig på något sådant? Vem vet?
De mörka ögonen blickar dömande upp mot kvinnan bredvid, samtidigt som han skakar på huvudet. Det borde göra det tillräckligt klart för henne, eller hur? Fast filmen kunde han ju ändå kolla på och reaktionerna skulle nog komma att vara väldigt lätta att förstå sig på. Även vargar kan framhålla en massa olika uttryck, och för någon som Caleb är det extra lätt. Däremot kan han inte hålla ögonen riktade mot skärmen allt för länge åt gången, utan han liksom måste slita dem för att gång på gång snegla mot Idun. Hade hon sett ut sådär i skolan också? Med en irriterad suck, riktad mot sig själv, vänder han tillbaka blicken mot TV:n och placerar huvudet mellan tassarna. Nej, nu får du fan ta och lägga av. Du kan inte sitta och glo på henne sådär, då kommer hon bara bli obekväm och överge dig förr eller senare...precis som alla andra gjort hittills.

"Du behöver inte se ut sådär." säger hon surt till honom, då han blickar dömande mot henne.
"Hur hade du tänkt att jag skulle veta det? Jag umgås inte precis med många varulvar." muttrar hon och vänder åter blicken mot filmen, irriterande att hon inte tänkt på det.
Hon hör sedan timern pipa från köket och ställer sig upp.
"Jag går och hämtar maten." informerar hon och filten åker ner om hennes bara ben. Benen som är fulla av gamla ärr och några mer nya, några bara en vecka gamla. Nej, hon hade inte blivit av med självskadebeteendet helt, men det hade minskat.
"Förlåt." mumlar hon, han kanske inte var bekväm i att se halvnakna människor. Så hon går till badrummet där ett par pyjamasbyxor ligger som hon drar på sig. Hon passar även på att få av sig allt smink och sätter upp håret i en knut innan hon går till köket för att ordna med mat. Vad var det med henne? De var som om hans närvaro ändå var lugnade på henne så hon kunde ta av smink och sådant, sådant hon inte brukade visa sig utan.
Snart är hon tillbaka och ger honom en tallrik med två stora råa köttbitar på.
"Hoppas det ska smaka." ler hon snett och sätter dig ner med korslagda ben på bäddsoffan och äter av sin egen mat.
Hon hade märkt hans blickar och undrade vad han ville och tänkte på. Men det kunde han ju inte svara på, så istället riktar hon åter blicken mot TV.

Fast enligt Caleb själv så var han absolut tvungen att ge henne den där blicken. Hade hon någonsin sett en varg tala? För i så fall hade han blivit väldigt imponerad då han personligen knappt kunde få ut ett ljud. Eller jo, men han hade ingen som helst lust till att börja använda stämbanden.
När filten sedan gled av hennes ben för att avslöja ärren över benen, blev pupillerna en aning större. Men han vek kvickt undan med blicken och skruvade lätt på sig, som för att säga [/i]ingen fara[/i]. Egentligen ville han ju däremot greppa tag om hennes axlar och ruska till henne ordentligt. Inte för att det var rätt sätt att tackla problemet på, men för att få henne att förstå att ett sådant beteende inte skulle hjälpa henne. Och han hade ju även lyckats börja bry sig ganska så mycket om Idun, så det var viktigt att framföra på ett eller ett annat sätt. Nåväl, det fick han väl ta tag i under morgondagen, då orden som sagt inte riktigt kunde komma ut för tillfället.
Medan hon var borta stirrade Caleb blankt mot TV:n. Han förstod sig fortfarande inte på den ett endaste dugg, men men. Den där filmen var ju ganska intressant, typ som en rörlig bok. Att få en tallrik med kött dumpad framför sig gjorde ju ingenting direkt värre heller.
Tvekande sneglade han upp mot henne och försökte sig på ett leende, vilket mest framstod som läskigt och hotfullt. Äh, hon förstod bog vad han ville ha fram? Eller? Komplicerat, så sjukt jävla komplicerat och krångligt.