The elements

Om Celine haft samma förstånd som hon i vanliga fall har hade hon definitivt inte låtit Amari gå in i den där gränden. Spelar ingen roll om de lever eller ej. Dock är hon liksom förlamad där hon sitter på parkbänken och stirrar ut i luften medan sommarvinden försiktigt drar i hennes blonda lockar, hon kan inte uttala sig, det mindre protestera. De nästintill livlösa, alldeles förvirrade ögonen glider upp mot den bekanta ansiktet på nytt när hon kommer ut från gränden. En annan skillnad som sker nu när Celine är såpass förvirrad och helt och hållet borta är att hon inte riktigt kan utgöra vad som är okej att dela med sig, och till vem. I chocktillstånd kan hon inte direkt välja vad som pågår i hennes hjärna, och spärrarna verkar vara helt fel. Kommer syskonen att döma henne sen? Kommer Mr Cummings att skälla ut henne? Kommer Amari använda sig av det på något sätt, eller undrar hon genuint? Dessa tankegångarna brukar vara mycket lättare att hantera, Celine har nämligen en princip att inte dela med sig av något till någon som hon inte känner bra.. men ja, hon har långt ifrån lika koll som hon har i vanliga fall, och hur hon ska hantera det hela är något hon inte orkar fundera över.
"De tog med mig in, jag förlorade kontrollen..." hennes röst försvinner ett par gånger, tvingar henne att harkla sig ett par gånger för att få ihop alla orden. Vilka ord hör tillsammans för att skapa de meningar hon söker efter? Det går inte riktigt bra för henne att gå in mer invecklat på det, känslan och bilderna är visserligen inristade i hennes huvud och kommer traumatisera henne, men det funkar fortfarande inte att öppna munnen och tala om det. "Och jag har ingenting emot dig," lägger hon till svävande och drar upp sina ben intill sig för att sitta i fosterställning. Med kinden lutad mot sitt knä sluter hon ögonlocken ett kort tag. Klockan borde närma sig senare än midnatt och där sitter hon i väntan på att få tillbaka sitt lokalsinne och hitta vägen hem. Dock verkar det omöjligt vid det här laget. Erbjudandet låter därför mycket frestande för henne även om hon för närvarande helst vill vara ensam och lugna tankarna lite grann.
"Hittar du härifrån? Jag vet inte vart jag kom ifrån." nu kanske hon låter som en riktigt full krabat, men till hennes försvar funkar inte hjärnan som den ska och hon har bott i Paris i två dygn. Relativt bra ursäkter.

Vid Celines ord så kände Amari hur det vred sig i magen på henne och hon mådde plötsligt illa. Det var inte svårt för henne att ana vad den jämnåriga flickan inte lyckades få fram. Den sympati hon haft för de båda männen som låg lealösa och blodiga i gränden försvann och ersattes istället av ilskan som vällde upp inom henne. Hon hade ingen aning om hur långt det hade fortgått innan Celine tappat kontrollen på det sättet, men för hennes skull så hoppades hon innerligt att de inte hann göra särskilt mycket med henne. Även "mindre" saker kunde lämna starka spår hos en, något som Amari visste alltför väl. Det hela fick henne att tänka på en händelse som ägde rum för ett par år sedan, och hon var tvungen att blunda ett ögonblick för att tränga undan minnet av varma andetag i hennes öra och en lätt svettig hand uppkörd innanför hennes tröja. Det var det absolut sista hon ville tänka på just nu, eller någonsin egentligen. Minnet, som hastigt och oinbjudet hade dykt upp, och ilskan inom henne fick henne att känna sig minst lika darrig i kroppen som Celine, men hon tvivlade på att det ens syntes på henne. Det var mer en känsla än något som faktiskt hände rent fysiskt.
"Ah.. jag förstår" var allt hon fick fram efter en stunds tystnad. För det gjorde hon verkligen, även om situationen hade varit väldigt annorlunda för henne. "Dy behöver inte prata om det om du inte vill" tillade hon sen med mjuk röst. När Celine hävdade att hon inte hade något emot henne så log hon lite svagt åt henne.
"Det hade man inte kunnat tro" svarade hon. När det gällde att ta sig därifrån så bet hon sig fundersamt i läppen och lät blicken glida över området de befann sig i. Visserligen så var hennes lokalsinne uselt, men det var förmodligen lite bättre än Celines just nu. Chock gjorde en ju inte direkt mer klarsynt. Och hon hade ju ändå lyckats ta sig tillbaks en bra bit på vägen hon gått tidigare utan att det hade gått snett.
"Jag tror det.. jag kan nog hitta hem till mig i alla fall. Du behöver ju inte följa med dit, men du kanske hittar bättre till er lägenhet när vi börjar närma oss. Jag kan gå med dig om du.. om du vill slippa gå själv" svarade hon tankfullt, fortfarande med blicken svepandes över området. "Vill du förresten låna min kappa?" frågade hon sen och lät den mörka blicken landa på Celines bleka ansikte igen. Visst skulle man göra något sånt med folk som var i chocktillstånd? Typ lägga en filt över dem? Nu hade hon ju ingen filt, så kappan var väl det närmsta hon kunde komma. Dessutom så tänkte hon att Celine kanske ville dölja allt blod, eller kanske helt enkelt bara täcka sig. Amari mindes hur hon själv hade dragit kappan tätare omkring sig när hon passerat gruppen med högljudda män tidigare.

Som tidigare sagt har hela den här händelsen förvärrat Celines sinnen rejält, men hon kan fortfarande på något sätt tyda det där ansiktsuttrycket. Svaret hon letar efter kommer inte lika snabbt som det normalt skulle ha gjort, men hon snappar upp det efter en stunds med bevakande och tanketid. Ja, att Amari tvingas sluta ögonlocken och blir tystare under ett ögonblick avslöjar det hela. Antagligen har hon själv varit med i en liknande situation, mer eller mindre utnyttjad. Celine bestämmer sig för att inte ta upp det, minnena är säkerligen något den jämnåriga försöker tränga bort och sluta tänka på, hennes uppnosiga nyfikenhet skulle inte hjälpa det minsta. Istället för att ta upp det gör hon ett tappert försök i att glömma bort tankarna och försöka på sig ett litet leende. De där rispiga, mörka rösterna är inprintade, känslan av deras viskande som fick håret på nacken att resa sig upp och hela kroppen att rysa. Rysa på ett förskräckt sätt, inte ett upphetsat sätt.
"Får jag följa med dig dit?" frågar hon med hes röst efter en lång stund med tjock, hävande tystnad. Även om hon vanligtvis inte litar på Amari fullt ut, långt ifrån faktiskt, så skulle det kännas bättre än att röra sig hemåt till sina syskon.. de skulle förstå vad som hänt sekunden hon sätter foten i lägenheten, och det hela skulle bara kännas förskräckligt. Hon vill inte att de ska veta, inte för närvarande iallafall. Särskilt inte Jeremiah som redan har det förjävligt tufft som det är. Att följa med den jämnåriga utan några mer frågor känns som det optimala, slänga ifrån sig kläderna och gömma sig på bästa möjliga sätt. Hon har ingen aning om hur stort det är Amari bor, men hon kommer nog inte kunna sova i vilket fall som helst. När kappan erbjuds glider de mörka, stora ögonen än en gång ner mot hennes kropp. Behovet av att gömma den blir allt större, inte pågrund av blodet utan just för att andra inte ska kunna se på henne. Den korta kjolen, tajta tröjan, det är för mycket. Celine kan inte hindra sig själv från att nicka, även om hon vet att Amari antagligen kommer behöva frysa, alternativt känna obehag pågrund av brist på täckande kläder. "Är det säkert? Får jag det?" undrar den lilla flickan trevandes medan hon sträcker ut sina ben och ställer sig upp från bänken igen. De darrar fortfarande något förskräckligt, precis som resten av hennes kropp, men det fungerar.

Frågan gör henne förvånad, hon hade bara antagit att Celine skulle velat ta sig hem till sina syskon så snart som möjligt. Vid närmare eftertanke så insåg hon dock att det förmodligen skulle bli svårt för henne att få vara ifred hemma, och att få tusen frågor och undrande blickar var knappast något hon såg fram emot.
"Det är väldigt litet, bara så du vet, men visst" svarade hon samtidigt som hon långsamt nickade åt henne. Det enda som skulle kunna bli ett problem med det var nog hur de skulle sova. Även om de rent tekniskt kunde dela säng så skulle det nog bli en smula trångt, och Amari visste inte riktigt om hon ens ville dela säng med henne. Hela situationen skulle kännas konstig. Dessutom så var det nog antagligen inte riktigt aktuellt för Celine att ha någon så nära bredvid sig i sängen, Amari gissade på att hon nog helst bara ville vara ifred. Med en knappt hörbar suck så ställde hon in sig på att hon nog skulle få sova på golvet den här natten. Inte det mest bekväma, men just nu kände hon att det inte spelade så stor roll. En natt kunde hon stå ut.
"Absolut, här" sa hon vänligt och lät kappan glida av från hennes överkropp och räckte över den till Celine. En rysning gick igenom hennes kropp när den kände av den kalla nattluften, och hon kände hur håren reste sig på armarna medan huden knottrade sig. Det var i alla fall inte så illa som det hade kunnat vara, hon hade åtminstone tröja och byxor på sig, och det värmde en aning till skillnad mot vad den blonda flickans kläder förmodligen gjorde. Klädseln gjorde även att hon inte kände sig fullt så.. ja, blottad, som Celine måste göra för tillfället, även om det definitivt hade känts bättre med kappan på. Hon ångrade sig i alla fall inte, särskilt inte när hon såg på hur Celine ostadigt reste sig upp från bänken och fortfarande darrade fruktansvärt mycket. Det var tydligt att hon var i betydligt större behov av den än Amari. När hon såg hur hon stod där på darriga ben så var hennes första instinkt att gå fram och hålla henne stadig, se till att benen inte gav vika under henne, men hon lät bli. Om hon ville stödja sig så kunde hon ta tag i Amari under promenaden hem, men att få fler ovälkomna händer på sig från ingenstans var nog det sista hon ville just nu. Inte för att Amari på något sätt hade samma avsikt som männen, aldrig i livet, men i det här chocktillståndet så skulle det förmodligen bara få henne att minnas och tänka på händelsen igen. Så istället så gick hon bara något steg närmre henne och vek ut sin ena arm i en gest för att visa vilken väg de skulle gå. "Kom, vi går härifrån nu".

Det verkar som att Amari inte riktigt förväntat sig det svaret från den jämnåriga flickan, och med tanke på hur deras relation tidigare under de senaste dagarna sett ut är det ändå förståeligt. De hade kommit på lite bättre termer under dagens gång, men hela stämningen emellan dem hade förändrats av bara en knäpp med fingrarna. Celine kanske helt enkelt inte borde ha tackat ja till erbjudandet, att ta upp plats och vara en börda till Amari är långt ifrån rättvist.. om hon rör sig hemåt kanske hon kan smyga in, utan att få några ställda frågor, och de bägge två får varsin säng att sova i. Plus så slipper Amari att behöva ta hand om henne, något som Celine när hon kommer tillbaka till sitt vanliga jag kommer kunna se som förnedrande. Även om det inte finns någon lust att se sina syskon i ögonen alls, så kanske det är bäst för allihop.
"Tack," viskar hon medan fingrarna griper tag om den varma kappan och drar armarna igenom den. Värmen känns aningen beskyddande, och att den är alldeles förstor, - förmodligen har Amari ärvt den, - så känns det bättre så. Att gömma kroppen lyckas hon bra med med hjälp av kappan som slukar den darriga kroppen. Temperaturen är långt ifrån lika behaglig som den varit tidigare under kvällens gång, så hon känner lite skuld över att den jämnåriga flickan behöver gå runt utan sin jacka. Det är väldigt snällt av henne, även om det kanske skulle anses som det mest naturliga agerandet i en situation som denna. Tvekandes tar Celine försiktigt tag i Amaris armveck, osäker på om det är tillåtet eller inte. Kroppen behöver lite stöd, och förhoppningsvis kommer flickan att protestera om det får henne att känna sig obekväm, eller om den blonda är alldeles för på. Nu är det ioförsig bara fingrarna som håller i, men man vet aldrig. Folk kan känna obehag och ogilla många olika saker, så det är bäst att vara lite mer försiktig. Benen rör på sig per automatik, som att de har ett stort behov av att få kroppen i säkerhet även när både hjärtat och hjärnan känns i princip livlösa. Ögonen rör sig över området, viker undan med blicken så fort någon går förbi dem, men efter en stunds gående så börjar hennes undermedvetna att känna igen sig. Det hade varit väldigt bra av henne att memorera varje liten sväng och gata, för det verkar som att det fastnat bättre än hon trott. "Jag kan nog gå hem härifrån.. tack för hjälpen." Ja, Celine hade bestämt sig att det antagligen skulle vara bättre att lämna Amari ifred.

Kappan var visserligen lite för stor för Amari, men Celine verkade nästintill försvinna i den när hon tog på sig den. Det hade nästan varit lite gulligt om det inte hade varit för situationen de befann sig i just nu. Under tystnad så började de gå längs med de mörka, tysta gatorna, och Amari kastade en sista blick bort mot gränden där de två männen låg. Hon tyckte synd om den personen som skulle hitta dem liggandes där nästa dag. Plötsligt kände hon en kall, trevande hand vid armvecket på sin ena arm, och när hon kollade dit så var det självklart Celine. Amari log lite mot henne för att visa att det var okej för hennes del, försäkra henne om att det var lugnt. De fortsatte gå utan att säga något till varandra. Amari var nog ändå alldeles för koncentrerad på att minnas vilken väg de skulle gå och på att försöka känna igen olika riktmärken för att kunna ha något vettigt att säga ändå. Att gå vilse och leda dem båda helt fel var något hon verkligen ville undvika just nu, så hon gjorde sitt bästa. Vilket verkade fungera för en gångs skull, för tillslut kom de till en del av staden som hon definitivt kände igen, och hon kunde slappna av en aning. Även om kroppen blev spänd och på sin vakt för varje enstaka person som passerade dem på gatan så kände hon sig inte lika orolig längre. De skulle snart vara framme. Och det var tur, för nattens kyla hade börjat leta sig in innanför kläderna på henne under promenadens gång, och hon längtade efter att komma in i värmen.
Några minuter senare så bröt Celine tystnaden, de stannade till och Amari såg än en gång lite förvånat på henne.
"Är du säker?" frågade hon tveksamt och såg lite bekymrat på henne. Det kändes inte jättebra att bara låta Celine gå iväg ensam i mörkret. Tänk om hon hade fel och inte alls lyckades hitta hem? Eller om något annat hände? Det skulle inte förvåna Amari om hon svimmade eller något med tanke på hennes tillstånd. "Jag vet att det kan vara skönt att slippa ha massa folk omkring sig som undrar.. liksom, direkt efteråt och så." fortsatte hon, fortfarande lite tveksam. Om hon definitivt ville gå hemåt så kanske Amari åtminstone kunde följa henne dit så hon slapp gå helt ensam?

Det är väl nästan omöjligt att vara säker på någonting alls i såna här situationer, under dessa omständigheter. Celine hade varit säker under kvällskvisten att ingenting sånt här skulle hända, men hon hade haft fel, så vad kan hon egentligen svara på det där? Hon är definitivt inte säker på om hon vill gå själv hem den sista biten, eller om hon vill komma öga mot öga med sina syskon. Eller jo, hon är säker på att hon inte vill det, men resonemanget hennes ömma huvud övertalar henne om att det inte är rätt att tvinga Amari att hjälpa henne såpass mycket. Nu har hon ju erbjudit sin hjälp, men det känns ändå fel och lite läskigt. Orättvist. De mörka ögonen möter den andres blick och med en lätt axelryckning sväljer hon hårt. Det skulle definitivt vara skönt att slippa se syskonen i ögonen, men samtidigt skulle det kännas hemskt att tvinga Amari slänga bort sin bekvämlighet och tvingas gå igenom det här. Särskilt när det verkar som att hon varit med om något liknande själv innan.
"Det skulle vara skönt, de kan läsa av mig som en öppen bok.. men det känns inte helt rätt att följa med dig," försöker Celine att förklara medan rösten går fram och tillbaka, ibland försvinner den i en viskning, och ibland blir den hörbar. Lite som en ung pojke som precis nått målbrottet. Hon kommer däremot på att Amari kan ta det lite hur som helst, antingen att Celine är rädd för att följa med henne och inte riktigt trivs i hennes sällskap, eller att hon inte vill vara en börda. Om hon nu inte trivts hade hon ju definitivt inte behövt överväga sina alternativ. Hela situationen har uppenbarligen väckt upp en del oönskade minnen hos den jämnåriga, så i Celines ögon har hon gjort tillräckligt med dåliga saker för dagen. Att hon ens går igenom alla dessa alternativ i sitt huvud är nog lite chockerande, med tanke på att hon inte ens kan uttala orden helt rätt som hon brukar. "Du bodde inte särskilt stort, eller hur?"

Det verkade inte riktigt som att den mörkögda flickan framför henne var särskilt säker på något alls för tillfället. Men man kunde knappast döma henne för det med tanke på vad hon nyss varit med om. Även om hon inte verkade riktigt lika darrig som hon varit precis när Amari nästan gått in i henne tidigare så var hon fortfarande tydligt uppskakad, något som märktes på hennes röst när hon tillslut svarade på det Amari hade sagt. Det var som att hon inte riktigt mindes hur man pratade ordentligt, rösten svajade och var ibland knappt mer än en viskning. Amari förstod dock vad hon försökte få fram, och det hon hörde fick henne att rynka lite på de lätt kraftiga, välformade ögonbrynen. Visst, de var inte vänner, men var hon verkligen såpass.. ja, rädd för henne eller något att hon inte vågade lita på att hon skulle vara säker om hon följde med henne? Varför skulle hon isåfall ha frågat om hon kunde följa med tidigare? Kanske hade hon helt enkelt kommit på bättre tankar medan de gått. Det var inte så att hon kände sig förolämpad över att Celine inte ville följa med henne, för vad hade hon egentligen för anledning till att lita på henne från ingenstans, men lite förbryllad blev hon ändå.
"Alltså.. det är inte så att jag skulle typ, försöka mig på något om du följde med mig..?" började hon, lite osäker på hur hon skulle formulera sig. Hon tänkte först inflika att hon verkligen inte hade någon slags baktanke med det här, men lät bli då hon kände att det lät som något en person som definitivt hade baktankar skulle säga. Istället så höll hon tyst och lät sitt svar hänga i luften mellan dem. Åt det Celine sa härnäst så ryckte hon bara lätt på axlarna.
"Nej, exakt.. Det är rätt litet, men det är ju inte som att vi måste sova tillsammans eller så. En natt på golvet dör jag inte av, det är lugnt" svarade hon, tänkandes att Celine kanske kände sig obekväm av tanken på att vara så nära inpå henne. Att hon kanske kände att det skulle vara jobbigt för Amari själv att ha henne där hade hon inte ens kommit att tänka på. "Men eh, du behöver ju såklart inte. Jag menar inte att typ pressa dig" lade hon hastigt till.

Uppenbarligen har den jämnåriga flickan tagit det Celine sagt helt på bakfoten, vilket hon nästan trott skulle hända. Det hon sagt hade inte direkt varit så rakt på, hade inte varit så solklart. Men kanske det är bäst så? Att Amari tror att hon skrämmer henne, och håller sig borta? Dock känns det återigen inte direkt rättvist, att låta henne tro något sådant precis som det är orättvist att den blonda ska strosa in och bosätta sig i hennes lägenhet för natten. Hon känner sig kluven på vad som är rätt och fel, och vad som skulle vara bäst för bägge delarna. Jodå, hon kan vara väldigt angelägen om att folk ska ha det bra runt omkring henne, även om hon kan vara förjävligt dryg och uppnosig.
"Det var inte så jag menade," får hon tillslut ur sig, rösten lite säkrare den här gången. Om hon håller sig tyst och inte pratar likt hon menar det, ja då kanske det inte verkar lika trovärdigt. Trovärdighet i rösten är faktiskt en viktig del när man vill försäkra någon annan om något, och det känns mer än rätt att försäkra Amari om att det inte alls är något sådant hon är orolig över. Visst hade hon fixat te och något att äta åt både den jämnåriga flickan och Dominic tidigare, men just nu känner hon sig väldigt angelägen i att inte vara alldeles för irriterande.. hon är mer självmedveten, orolig. Hennes kontrollbehov mår inte bra av något av det som hänt, och allra minst att hon är så förbaskat tyst och klandrande på sig själv. Som att hon har en personlighetssplittring, en vill se till så att alla runt omkring henne mår bra, att hon inte överstiger en gräns, den andra delen vill skrika och göra det enda hon vill göra för nuläget. Ta ett bad, hata på sin kropp och aldrig sätta på sig åtsittande kläder igen. Hata på männen och inte på sig själv, men det är svårt. Celine ser ner på sin hand som fortfarande sitter fast där vid Amaris armveck innan blicken glider upp mot det bekanta ansiktet. Kanske hon borde förklara det mer. "Jag tror verkligen inte att du skulle försöka dig på något, inte alls. Men det känns inte så bra att du ska ligga på golvet, eller behöva ligga ihop trängd med mig. Om jag rör mig hemåt så får vi bägge två mer rum, och mer bekväm sömn eller hur?"

Med ens så kände sig Amari rätt dum. Gud, hon hade verkligen fattat det Celine hade sagt helt fel. Tanken om att Celine kände att hon inte ville tränga sig på eller göra det obekvämt för Amari hade aldrig ens slagit henne, hon hade varit helt inställd på att se till att Celine inte kände sig obekväm på något sätt. Sig själv hade hon inte tänkt på alls, det skulle trots allt bara vara för en natt även om det kanske skulle bli rätt obekvämt. Nu kändes det bara korkat att hon aldrig ens hade övervägt att flickan bredvid henne kanske skulle tycka att det kändes jobbigt att i princip komma och "ta över" hennes lägenhet och säng bara sådär.
"Åh, jaha" fick hon tillslut fram. Visserligen så hade hon faktiskt verkligen ingenting emot det som Celine verkade se som orättvist, hon kände mest bara ett starkt behov av att se till att den blonda flickan var okej efter det som hänt. Om hon kände sig mer bekväm hemma hos sina syskon än hos henne själv brydde hon sig inte så mycket om. Kanske hade hon även lyckats göra Celine obekväm genom att verka för på? Det hade inte varit hennes mening, och hon hoppades att det inte hade framstått så. Hon hade bara velat göra det tydligt att hon hade ett annat alternativ om hon nu inte ville gå hem och möta sina syskon riktigt än. Att situationen hade dragit upp hennes egna minnen av en lite liknande händelse, om än väldigt långt ifrån lika.. brutal som Celines verkade ha varit, bidrog dessutom en hel del till att hon var så mån om att liksom ta hand om henne. Även om de fortfarande knappt kände varandra, eller ens tyckte om varandra särskilt mycket.
Återigen så ryckte hon lätt på axlarna och såg på Celine.
"Om det är det du tror blir bäst för dig så.. Tror du att du klarar dig hem själv eller vill du ha sällskap?" frågade hon. Uppenbarligen så ville Celine inte följa med henne, så hon tänkte inte vara jobbig och försöka övertala henne. Det var ju ändå inte som att hon hade något brinnande behov av att få med sig henne hem till sig, hon ville bara att hon skulle känna sig okej för ikväll. Eller ja, så okej som man kunde känna sig efter något sånt här.