Gröna Grodor [prs]

"Wait are you telling me you are leaving? Alone? To go on this fucking stupid mission!" Sirius mer eller mindre skrek på Remus som stod rakryggad utan att säga något. "Och du är okej med det här?"
"Så okej jag kan bli. Jag hade föredragit om han inte åkte, men det är hans val och jag stöttar honom," sa Aloy tålmodigt, även om hon förstod Sirius. Mannen hade redan förlorat James och Lily, och han var livrädd att förlora Remus också, hon delade samma rädsla, men hon var inte tillräckligt emot det för att förbjuda Remus.
"Hur kan du?"
"Vad vill du att jag skall göra, låsa in honom?" Sa hon och Sirius blängde på dem båda.
"Jag förbjuder dig ifrån att åka!"

"Sirius..." började Remus men blev snart avbruten.
"Du får inte åka! Vad som helst kan hända där ute och det är inte så att andra varulvar är direkt kind!"
"Sirius..."
"Du har två söner for fuck sake! Vad skall de göra om det händer dig något?"
"Sirius..."
"Nej! Jag vill inte höra det!" Fräste han och lämnade rummet. Remus vände sig emot henne och hon gav honom ett svagt leende.
"Låt mig tala med honom."

Aloy fann snart Sirius i Regelus rum och hon gick försiktigt in och satte sig bredvid honom.
"Jag förstår hur du känner!"
"Det gör du inte alls! Jag förlorade min bästa vän, efter att en annan av mina vännner förrådde honom!" Sirius mer eller mindre snäste åt henne och hon höjde ett ögonbryn.
"Och Lily och jag var bara ytligt bekanta eller vad? Och det hela är inte alls Snapes fel?" Sirius tystnade av hennes ord och hon tog hans hand. "Jag förstår verkligen hur du känner, både över rädslan att förlora någon man håller kär och över hur idiotiskt det här uppdraget är, men det här är något Remus måste göra."
"För att Dumbledore bad honom?"
"Ja, men också för sig själv. Du hade inte tvekat att rusa in i samma situation om det var du, och det betydde att du kunde skydda de du älskar," sa hon och Sirius muttrade något väl medveten om att hon var rätt. "Så nu när jag talat vett i dig, gå och prata med Remus, han vill inte att du skall vara arg på honom innan han åker."
"Du?"
"Jag stannar här en stund," sa hon och såg sin vän gå tillbaka till sin man.

Yaxley visar henne runt och presenterar henne för olika viktiga ministeriemedlemmar då de passerar dem. Det var ganska lustigt att bli presenterad för Kingsley som om de inte för några dagar sedan spelat knallkort med varandra på Grimaldeplan. Men det var inget som Yaxley visste något om och så skulle det förbli. De kommer in på avdelningen för magisk lag och ordning och Yaxley visar henne till hennes skrivbord som är vid hans. Framför dem står en rad med små skrivbord där andra anställda jobbar för fullt och pm flyger in och ut mellan dem.
Det syntes verkligen vilken upphöjd possession hon fått och särskilt då Yaxley presenterade henne för dem som hans vice chef för magisk lag och ordning. Hilde kunde tänka på att hade hennes far och mor sett henne nu skulle de varit mycket nöjda med henne. Detta var vad de ville med sina barn, högt anställda ministerieanställda. Men hon och Hans hade alltid varit en besvikelse fast de försökt att vara föräldrarna till lags.
Hon hade inte hört från Hans på länge, men hon visste att han befann sig här i landet med sin pojkvän. Nog för att deras föräldrar inte godkände hans val av partner gjorde tack och lov samhället det mer idag. Men han hade dock samma åkomma som Remus och det var inte lätt att få jobb trotts att han kom från en god familj.
Men hon skulle höra av sig till dem, om de skulle flytta ihop samt att Hans säkerligen ville gå med i orden igen.

Dagen gick bra utan något särskilt, det var trots allt första dagen och det skulle ta en tid att lära sig allt. Men Yaxley verkade nöjd med hennes jobb och det var huvudsaken, att få hans förtroende.
I slutet av dagen tackade hon, packade ihop och begav sig sedan hemåt med ett brev från hennes far i handen. Han hade ordnat en mindre herrgård åt henne, så nu skulle hon bege sig till Aloy för att få hjälp med det hela.

Aloy stod och stirrade ut genom fönstret och såg människorna röra sig på gatan nedanför. Det kändes konstigt att stå i Sirius rum och hade någon sagt åt henne att hon skulle göra det i framtiden när hon gått på Hogwarts hade hon skrattat. Allt kändes som om det var en livstids sedan, hur hon, Lily och Severus hade varit ett litet gäng, ett gäng som hatade marodörerna. Hur de tre hade varit tillsammans nästan jämt. Hon hade trott att det alltid skulle förbli så, att de skulle växa upp tillsammans, ha sina egna familjer och att deras barn skulle vara bästa vänner, men så hade det inte blivit.
Lily var död, och förvisso levde Harry, men hon kände inte honom, och hennes barn var inte vän med honom. Snape var ensam, inte för att han inte förtjänade det, men en del av henne var fortfarande ledsen över det. Snape hade förtjänat någon, och när hon varit ung hade hon hoppats att han skulle finna någon. Ibland kändes det som om hon misslyckats totalt, Snape hade blivit dödsätare, trotts allt hon gjort för att han skulle känna sig välkommen och älskad hade han känt att han inte passat in någonstans förutom på den onda sidan. Han och Lily hade blivit osams, Lily hade valt James och även om hon själv försökt vara vän med dem båda så hade det inte gått. Severus hade tillslut valt att skjuta undan henne och bara försvinna. Hon hade varit så förstörd. Lily var redan över Snape då och det hade nästan gjort ännu mer ont, och hon hade inte vetat vad hon skulle göra. Utan Remus hade hon gått under.
Han hade varit där för henne i så många år nu, och hon kunde inte låta bli att oroa sig över det här uppdraget. She swore that if he died she would kill Dumbledore! She couldn't lose anyone else, especially not now when she had Hilde back!
Allt med Hilde gjorde också ont, och Sirius. Allt hade verkligen fallit samman efter Hogwarts, och allt smärtade så att tänka på, och när hon tänkte på det så ville hon bara skrika! Hon knöt nävarna för att hindra sig själv ifrån att förstöra Sirius rum, innan hon vände sig om och gick ut till köket där de två vännerna befann sig. Hon stannade i dörröppningen och betraktade dem där de båda skrattade.
Hon log svagt, fortfarande förvånad över hur annorlunda hennes liv blivit, men hon ångrade det inte, även om hon önskade at vissa saker inte skett.
"Hello love," Sa Remus när han såg henne och sken upp och Aloy gick bort till honom och slog sig ner bredvid honom, samtidigt som hon lutade sig emot honom och han la en arm runt henne, medan han och Sirius fortsatte prata.

Hilde transfererade sig till Grimaldiplace och gick in genom dörren till den mörka hallen och vidare till köket där hon hörde killarnas glada röster. Hon log och slog sig ner bredvid Sirius samtidigt som hon sparkade av sig de högklackade skorna och andades ut, det hade känts som om hennes fötter varit döda av smärtan.
Sirius la en arm om henne och trollade fram en kopp te.
"Så? Hur var första dagen.?" frågar han och Hilde ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, gick väl bra. Yaxley verkade vara nöjd. Kändes som om jag förvandlats till den dotter mina föräldrar vill ha." hon log snett och suckade. Vad mer skulle hon säga? Egentligen hade inget hänt, inte ännu. Men hon visste att platsen på ministeriet skulle få henne att göra saker hon inte ville. Saker som Dumbledore ville, för att gå under cover hos Voldemorts närmaste. Visst var hon rädd, hon fann det obehagligt och allt fick henne att känna att hon åter var hemma. Hemma ville hon inte vara, hon hade flytt därifrån.
"Ni då? Vad har hänt?" frågar hon och studerar de andra två. Något stod inte rätt till.

"Se det som at du spelar ditt livsroll i en film! Du är den coola, mystiska, fantastiska spionen som ingen misstänker för att hon är så bra," sa Aloy med ett leende mot sin vän. Hon förstod att Hilde var allt ifrån glad att göra vad hon gjorde, och Aloy förstod henne, hon hade inte heller varit nöjd. Men hon visste också att Hilde skulle ha en av de viktigaste rollerna den här gången. Det fanns andra där ute också, så som Kingsley, men Hilde var på en helt annan nivå. Nej Aloy var inte avundsjuk. Visst fanns det stunder då hon önskade att hon kunde göra mer än att åka runt och samla information medan hon hade turné, men hon visste också att hon aldrig skulle vilja göra vad Hilde gjorde, eller vad Remus kommer göra. Aloy slängde en blick på sin man och suckade nästan, och Remus märkte med en gång att hon blev orolig.
"Jag lovar att..." började Remus men hon avbröt honom!
"Säg inte att du lovar att komma tillbaka till mig, eller att du lovar att allt kommer gå bra! Jag vill inte höra några löften du inte kan garantera! Du kan säga jag kom tillbaka och allt gick bra när du kommer tillbaka," sa hon och såg på honom, och han tog hennes hand.
"Remus har sagt till Dumbledore att han skall gå ut och leta upp de andra varulvarna och spionera på dem," muttrade Sirius och blängde på sin vän. "Jag och Aloy tycker det är dumt!"
"Sirius försökte förbjuda honom, och sedan guilt tripa mig till att hindra honom från att åka," flinade Aloy mest för att försöka bli lite gladare. "Det funkade inte!"
"Nej för att du är fucking immune against my charms," muttrade Sirius igen och Aloy flinade.
"Någon måste ju vara det! Och Remus är vuxen och kan göra som han vill, och oavsett hur orolig jag än är så stöttar jag honom!"
Sirius muttrade något ohörbart och Remus log emot honom men sa inget när han reste sig upp och började koka tea.
"Så det är vad som hänt här," sa Aloy.

Hilde himlade med ögonen åt Aloy och log snett. Hon visste att Aloy bara försökte muntra upp henne, men att hon visste vad Hilde verkligen kände. Men samtidigt hade de gått med i ordern och det innebar sådana saker, saker som man inte ville och som kunde bli farliga och livshotande.
Hilde lyssnar och nickar. Vad skulle hon säga? Att hon inte gillade det, för det gjorde hon inte. Men Remus hade gått med i ordern likt henne och ville hjälpa till. Men nu hade han två barn med, det hade inte hon.
"Håll dig undan från Fenrir bara, han är verkligen." hon tvekade på orden för att hon kom inte på något som kunde beskriva hur vidrig han var. Och hon visste att det var han som hade bitit Remus.
"Otrevlig" avslutade hon lamt.
"Jag mötte honom idag, verkligen vidrig typ även när han inte är förvandlad. Han älskar sitt kall, att döda och förvandla. De verkar samla någon arme. Men jag vet inte. Du får säkert reda på mer." sa hon och tystnade. Hon ville inte detta. Tänk om detta blev som förra gången att alla bara dog.
Hon stirrade oseende in i väggen innan hon kom på brevet.
"Min far har ordnat med en herrgård till mig. Jag måste ju leva ståndsmässigt nu och det väcker misstankar om jag kommer hit." sa Hilde och nickade åt hela huset.
"Men jag behöver hjälp med formler till att förhindra ovälkomna gäster. Om ni kan hjälpa mig?" frågar hon och ser på dem alla.
"Jag vill att Sirius ska kunna bo där, och min bror och hans kille med." säger hon och ler snett. Så slapp de alla leva gömda, eller kunde leva gömda tillsammans.

När Hilde nämnde Fenrir bleknade Remus och Aloy tog genast hans hand, samtidigt som hon såg fruktansvärt arg ut, medan Remus såg olycklig ut. De båda hatade den mannen, men av helt olika anledningar! Aloy hade aldrig träffat honom, något hon var tacksam för. Hon behövde inte ha honom i sitt liv på något sätt, and she was pretty sure she would try to kill him if she ever saw him. Remus hatade honom för vad han gjort emot honom.
"Hilda," började Sirius som om han var osäker på hur han skulle berätta det för henne, eller om han ens skulle, men när verken Aloy eller Remus hindrade honom så fortsatte han. "Fenrir was the one who bit Remus as a kid."
Remus sa inget utan bara slöt ögonen, han hade kommit till terms with it, och han hade aldrig anklagat sin far för det hela, trotts att det var hans ord som gjorde att Fenrir bet honom. Men det hade tagit många år för Remus att ens acceptera vad han var. De hade haft sådana bråk om det i början, han hade till och med vägrat att inleda ett förhållande med henne, att hon skulle bli indragen i det hela. Hon hade inte alls förstått till början, men sedan när hon vetat så hade hon vara blivit arg! Han kunde inte fatta det beslutet åt henne! Och dessutom så tyckte hon inte om honom mindre för det! Bråken hade fortsatt fram och tillbaka tills Lily och James dog, då var det som om det inte var någon mening längre. Remus förstod hur enkelt allt kunde ta slut och eftersom hon accepterade vem han var så vägrade han att vara borta ifrån henne. Nu för tiden så drack han sin dryck och la sitt huvud i hennes knä och somnade. Allt var så mycket enklare nu, men hon ångrade aldrig att de fått gå igenom allt det svåra när de var yngre. Aloy kysste Remus hand och han log mot henne innan Aloy vände sig mot Hilde.
"Oh klart den coola spionen skall ha en herrgård," she teased her friend. "En där hon dessutom kan bryta mot reglerna. Du får skaffa ett par solglasögon som du kan sätta på dig för att se extra cool ut i sådana här situationer."
Hon flinade mot Hilde och Aloy märkte att Remus slappnade av när fokuset inte var riktat mot honom.
"Men klart vi hjälper dig med att ordna allt du behöver. Vill du göra det med en gång?"

Hilde såg på dem, kände att det var olyckligt att hon drog upp namnet. Men hon ville bara varna honom, hon var genuint orolig för honom.
"Jo, jag vet." svarade Hilde Sirius och han höjde frågande på ögonbrynen. Hilde rykte på axlarna som svar.
"Ni glömmer att min familj har många kontakter. Jag fick reda på det för flera år sedan." hon tystnade. Varför hade hon dragit upp det? Hon ville inte såra honom, inte alls.
"Jag menade inte att såra dig Remus. Jag är bara orolig för dig. Du ligger inte på den bra sidan som varulv enligt Fenrir. Jag ville bara att du skulle veta." hon suckade och skrattar sedan till åt Aloy.
"Men visst måste jag ha en herrgård, bara det bästa är gott nog. Hittar jag en drake så skulle det bli toppen som trädgårdsdekoration." flinar hon tillbaka och tar tag i deras händer.
"Om ni är redo så transfererar jag oss dit nu, har själv inte sett stället." ler hon.

"I appreciate it Hilde," sa Remus och gav henne en trött blick. "Och jag är fullt medveten om risken jag tar, men det är farligare att låta dem vara, och det är knappast så att någon annan kan joina dem."
Aloy önskade att det fanns någon annan, men varulvar var ovanliga, och de flesta hade hållit sig utanför förra gången, men det verkade som de inte vågade nu. Hon bara undrade hur svårt det skulle bli för Remus, och om han ens skulle komma tillbaka.
"We can run to his rescue together," flinade Sirius och Aloy såg på honom och kunde inte låta bli att le hon också. Det fanns stunder hon fortfarande hade svårt med Sirius och allt som hänt under deras skoltid, hade varit samma med James, men det fanns också stunder hon uppskattade mannen.
"With you? We are both going to die. I will take Hilde with me," Sirius spelade sårad medan de stod upp för att bege sig hem till Hilde.
"Pfft they could have given you a castle if they wanted to give you the best! Why not Buckingham Palace if they waned to brag. Och Du kan säkert få tillstånd ifrån någon på ministeriet flr en drake," sa Aloy innan de transfererade sig hem till Hilde för första gången.

"Jag vill inte ha en drake, jag vill ha tomtenissar." skrattar Hilde och tar deras hand, transfererar dem till någonstans mitt i ingenting. Eller det var vad det kändes som. Det var omgiven av en stor skog. Men innanför stora guldstaket och en förgylld grind fanns en stor vit herrgård omgiven av en gigantisk trädgård.
"Åh, det kanske finns nissar här." ler Hilde och går genom grindarna med de andra. Ja, skulle hon vara den renblodiga kvinna som följde i Voldemorts spår så skulle hon. Denna herrgård var lik hennes där hemma. Men hon gillade den och den låg avlägset.
Hon vände sig mot de andra.
"Innan vi går in vill jag ha hjälp med att säkra grindar och staket med all säkerhet ni kan komma på. Jag kan förbannelser men jag är säker på att ni kan fler och bättre förtrållningar än vad jag kan. Detta ställe ska vara säkert och även för er alla om ni vill komma." hon log mot Aloy och Remus. Men framförallt för Sirius och för sin bror som båda levde gömda.