Gatans barn (Privat)

Utan att tänka på det lägger sig Sam bredvid dem. Vad hade hänt? Hon som alltid låg själv. Men det kändes så naturligt på något vis och det kändes skönt. Hon drog fram sin slitna filt ur ryggsäcken och la huvudet på ryggsäcken, ett bra sätt att ha allt nära till hands. Sedan lägger hon filten över sig, sluter ögonen och försöker att somna vilket bar svårt. Revbenet gör ont så fort hon rör sig och mycket som hänt idag far genom hennes huvud. Snart kommer ladan till ro, sovandes människors ljud hörs och hon hör även Axels hackande. Utan att reflektera lägger hon sig lite närmare men ändå så det är mellanrum, sedan vänder hon på filten så den blir längre och lägger ens delen över honom. Sen lägger hon sig igen, sluter ögonen, försöker mots bort smärtan och sova.

Även om det varit en varm, ljus sommardag under förmiddagen så har kylan dragit sig in över Londons gator. Det är jobbigt det där, Axel kan aldrig riktigt tyda väderprognosen och därför är det svårt att välja när han ska sova i ladan, eller leta efter ett motell att bryta sig in i. Han önska han hade valt det sistnämnda den här dagen, för att hålla upp temperaturen och slippa bli sjuk. Den darrande, kalla kroppen gör det även svårare att somna.. därför känner sjuttonåringen sig oändligt tacksam när han känner hur en del tyg läggs över honom. Axel slår upp de tröttna ögonen, ser omkring sig innan ögonen landar på Sam. Sam som lagt sig bredvid honom, och bestämt sig för att dela med sig av sin filt. De smärtstillande tabletterna fungerar fortfarande hyfsat, så han vänder på sig för att kunna se på henne, le. Han mimar ett litet tack med de bleka läpparna innan han sluter ögonlocken och lägger sig lite närmre. Han ser dock till att vara noga med att inte ligga för nära, skrämma Sam, eller göra henne obekväm vill han verkligen inte.

Sam var en hyfsat varm person av sig, frös inte så lätt. Men ju längre natten gick desto närmare kröp hon den andre. Hon sov, så det var omedvetandes. Eller var det kroppen som ville det? Det blev enklare att dela filt och då ingen av dem rörde sig kunde Sams revben vila fritt så ingen kom pt den.
Hon hade vart glad att de kommit hit då det redan var mörkt, ville inte att folk skulle fråga och låssas bry sig, för det var väl så folk gjorde?
Men här och nu kände hon sig faktiskt lugn och trygg sovandes vid de andra och än hade hon inte upptäkt hur nära hon låg honom.

Axel smaskar tyst i sömnen, någonting som alltid händer per automatik precis innan kroppen vaknar till, vilket Ava verkar se till att den gör.
"Dags att vakna din lilla sömntuta.." Påpekar hon i tyst stämma medan fingrarna försiktigt petar till Axels smala arm. Ena ögonlocket öppnar sig segt, människor börjar röra sig ut ur ladan en efter en. Ja, det är väl dags att tjäna pengar.. Även om Axel för närvarandet har gott om det. Axel gäspar tyst, låter blicken glida över rummet innan ögonen fastnar på Sam. Sam som nu kommit väldigt, väldigt mycket närmre. Vem hade flyttat närmre i sömnen?

Sam vaknar till och sätter sig upp med ett ryck och panik i ögonen då hon var så nära Axel. Sam skriker till av smärta då den hastiga rörelsen gjorde revbenet påmind.
Ava tittar upp och granskar henne.
”Vad har hänt med dig?” frågar hon och studerar hennes ansikte som det mest syntes på.
”Fulla poliser.” mumlar Sam till svar, likblek i ansiktet då hon åter försökte behärska smärtan och lugna sig. Det hade inte hänt något, bara hon som överrreagerat som vanligt. Hon la sig tungt ner, försökte andas Lungt för att inte göra något värre.

Det verkar som att närheten gjort Sam rätt förvånad själv också, så antagligen hade väl någon ut av dem rört på sig i sömnen oönskat.
"Kom, vi tar och rör oss mot Mary," säger Axel med ett svagt leende och tvingar upp kroppen från marken, för att hålla fram sina händer mo den andre. De smärtstillande verkar ha slutat verka, för dem bägge två. Så det är väl bäst att få det gjort. "Tror du att du kan ställa dig upp.. Ren kanske kan bära dig annars.." Axel är alldeles för svag för att klara det själv, musklerna gör ont och han är väldigt mager av sig, så musklerna klarar ändå inte av någonting även om han inte haft ont. Men nu gillar ju inte Sam att bli rörd av män, så det kan bli lite krångligt.

”Bära mig?” Sam vet inte om hon borde vara förfärad eller skratta. Skulle hon bli buren? Inte försen hon ska till sin egen grav och inte ens då skulle väl någon göra det.
”Nej, jag klarar mig.” sa hon och bara skakade på huvudet. Hon gav honom hennes händer så han kunde få henne på fötter.
”Tack” log hon med en grimas då hon böjde sig efter kryckan och ryggsäcken. Sedan väntade hon in dem så de kunde börja gå. När de kommit en bra bit från ladan börjar hon tala.
”Mary kanske kan hjälpa dig med om du vill.” sa hon och log svagt, visste inte hur allvarligt det var med honom.

Kanske det är lite förnedrande för Sam att bli buren över gatorna, få ett par ögonbryn höjda på vägen. Det finns väl olika sätt att se det på, antingen alldeles förnedrad och generad, eller skräckslagen för Rens händer. En blandning av de två delarna är inte heller det minsta bra.
"Är det säkert?" Frågar Axel trevandes och tar upp både väskan och kryckan åt den andre, så att hon inte behöver anstränga sig alldeles för mycket. Däremot försvinner färgen en aning från ansiktet när Sam tar upp Mary.
"Jag vet inte.. Kanske det." Axel är kluven, kroppen är fylld med sår, blåmärken, och ärren på ryggen. "Det är ingen trevlig syn dock."

”När folk ska få bära mig är vid min begravning.” skrattade Sam till men tillade.
”Men inte ens då för ingen kommer begrava en odöpt oäkting till gatupojke.” hon log, men det syntes att det bekymrade henne. För hon skulle hamna i helvettet och vad händer med en då. Var detta guds straff på henne nu? Så mycket hon inte visste.
Hon ser på Axel och rynkar på pannan.
”Du gör som du vill, men det hade nog varit bra. Jag kan gå ut då om du vill.” erbjuder hon sig om han skulle ha problem med det med.
Snart anlände de till Marys bostad och gick upp för trappen och knackade på.
Mary öppnade och såg förskräckt upp på Sams uppenbarelse.
”Kära barn kom in, kom in.” sa hon med oro i rösten och släppte in den båda.

När det kommer till livlösa kroppar så är det inte många gatubarn som faktiskt blir begravda, tyvärr. Kanske om man har en familj, eller vänner som bryr sig om en. Då kommer det hållas en tyst minut, ett litet sorgligt firande för den personen. Men om man är ensam, som Sam verkar vara, så blir det svårt. Så förbaskat sorgligt.
"Klart du kommer bli, om ingen annan så tänker jag se till så att du får en vacker, och snäll begravning." säger Axel med ett svagt leende, det är ett väldigt deprimerande samtalsämne. Det verkar som att Axel och Sam kan hjälpa varandra en hel del, prata om allt från himmel eller jord som andra är rädda för.
"Det kanske är bäst att ta lite hjälp nu när du erbjuder det.." han är verkligen tacksam, om det inte inträffat hade nog Axel legat i ett dyke av utmattning. "Tack," lägger sjuttonåringen till Sam, innan han ler glatt mot Mary som kommit och öppnat dörren. Kvinnan är väldigt trevlig, omtänksam, precis som Ms Carew.