Winter is coming

Åh, tänk om Earendil bara kunnat hålla tyst, sätta ett rep runt munnen när något helt fel vill röra sig ur hans mun. Han borde tänka igenom det mer, varenda ord. Varje tanke. Visst är det svårt, men det är mycket bättre än att göra Aidan, eller andra besvikna. Eller få falska förhoppningar. Alven själv vet ju hur det kan kännas, och han vill verkligen inte vara den person som får andra att känna samma olycka. Dock känner han sig tacksam över att tjugotvååringen fortsätter på konversationen, och inte tar upp det lilla missförståndet ytterligare. Det hade bara gjort det jobbigare för dem bägge två.
"Bra," säger han med ett genuint, svagt leende på de fylliga läpparna. Att gå över bäckarna, slänga sig ner från gungorna ner i havet, eller klättra högt upp i träden med Aidan har han faktiskt saknat. Nu är de bägge två äldre än vad de varit vid det laget, men för Earendil spelar det ingen roll. Han vill uppleva det igen, och kanske han skulle kunna förstå sig på sina tankar lite mer.

De gnistrande ögonen bevakar den andre, ser hur hans blick är alldeles frånvarande där de ligger. Earendil bestämmer sig för att inte påpeka det, och duttar trasan med det svalkande vattnet mot hans panna, kinder och nacke. Bara för att försöka hålla den höga febern i kontroll.
"Jo, det förstås.." Aidan kommer inte kunna stanna lika länge som alven i faktum kommer behöva. Nej, han får åka tillbaka på egen fot när han vill, Earendil själv blir däremot fast där med största sannolikhet resten av sitt liv. Typiskt? Ja. Det finns många människor han aldrig skulle vilja sära sig ifrån. Men som sagt, de där själviska tankarna får han försöka att ignorera."Du förstår dock att du antagligen kommer behöva åkta hem, tillbaka till Rivendell själv va?

”Så när?” Frågade Aidan och fuktade läpparna. ”Du vet, än så länge har jag ju faktiskt ett jobb att sköta”, fortsatte han med ett frustande läte och himlade med ögonen. Jobb? Han fick ju ingen lön direkt, så det var mer som en vardaglig syssla. Vakna, klä på sig, äta frukost, ta hand om boskapen, äta lunch, fixa i trädgården, servera gäster, städa och sedan krypa till kojs. Det var ungefär så alla tjugotvååringens dagar såg ut, förutom under dagar som dessa när han låg till sängs. Kallsvetten hindrades gång på gång att börja rinna nerför den bleka pannan tack vare trasan som Earendil drog över huden på honom.
”Bara så att du vet får du gå precis när du vill”, påpekade den yngre och studerade alven med trötta ögon. ”Det måste vara förfärligt tråkigt att bara sitta här när du egentligen har en massa annat att ta ta i.” Kanske det inte bara var tråkigt utan till och med frustrerande? Aidan ville verkligen inte att den äldre skulle känna sig tvungen till att stanna bara för att febern stod i lågor. Den brukade ju vara ungefär såhär hög efter tortyrnätterna, så någonting ovanligt var det verkligen inte. Och som sagt, Earendil hade säkerligen en massa andra saker att ägna sig åt! Förbereda sig inför resan, spendera extra mycket tid med nära och kära? Varför i all världens namn prioriterade han den lilla sjuklingen över allt det - det som egentligen spelade mycket mer roll och var betydligt viktigare.

Under tystnadens gång gled tankarna automatiskt vidare mot resan. Tjugotvååringen tvivlade på att han skulle våga återvända utan sin kamrat, speciellt då färden var så lång och trasslig. Faktumet om det där med godkännande från både Earendils far och Aidans egna föräldrar kvarstod ju även. De borde kanske inte borde ens tänka på saken innan de visste om det skulle bli av? Den idén var ju inte helt konstig inte.
”Äh, vi vet ju inte ens om jag kommer få följa med eller inte”, muttrade han och putade med underläppen. ”Borde vi inte prata om när vi ska träffas nästa gång istället?”, fortsatte han med ett smalt leende och slöt ögonlocken. Fan, tänk vad skönt det hade varit att få den här lilla behandlingen efter varje natt i smärta? Det hade varit alldeles underbart. Plus att alven i fråga var en riktig ögonsten. Men nej Aidan! Fy skäms på dig.

Med huvudet på sniskan börjar hjärna att knåda upp de olika möjligheterna, orsakar att en liten rynka stryker sig över pannan i fundersamhet. Earendils magra fingrar pillar med tyget på lakanet över täcket medan han låter kroppen vända lite på sig. Att ligga på rygg i dessa fall är mycket mer bekvämt än att ligga på sidan. Ja.. så när? Aidan har sysslor att göra dag in och dag ut, hjälpa familjeverksamheten. Earendil själv har visst inte riktigt något jobb, eller arbete att göra. Träningen av soldater arbetar en av deras mannar med istället för han. Packandet är väl det som kräver hans tid och uppmärksamhet, men det orkar han inte ens tänka på. Den kommande, fria tiden kommer han nog spendera antingen med att träna med pilarna och svärdet, eller umgås med sina syskon. Så han själv har inte värst begränsad med tid, eller någon specifik tidpunkt som passar bäst, vilket gör hela valet mycket svårare. Tyvärr.
"Det är nog du som får bestämma när det passar dig, men innan nästa skiftning?" frågar han och höjer blicken mot det familjära ansiktet. Åh vad han saknat att se på Aidan ibland. Nu är han i o för sig sjuk, med oroligt hög feber, men han har fortfarande verkligen saknat det. Ögonen fäster sig där ett bra tag, sjunker ner i tystnaden innan hjärnan påminner honom om att han faktiskt behöver svara.
"Men jag vill vara här, se till så att allt är okej." Hmh, kanske lite konstigt med tanke på att de nyss träffade varandra igen dagen innan. Aja. "Sen får ju du säga till om du vill att jag ska gå, det kan nog vara rätt svårt att konversera när man mår så dåligt.."

Nej, det är väl ändå onödigt och korkat att sitta och fundera på det, när de inte ens vet om det är möjligt. Att tänka på hemresan behöver de knappt göra när de inte ens vet om de kommer fara iväg från första början. Men Earendil gillar att ha allt planerat. Även om bortgiftandet är långt ifrån det han planerat eller önskat.
"Jag antar det," påbörjar han kluvet. Earendil är över tvåtusen alviska år, så varför behöver han lyda sin far så mycket? Aidan borde kunna följa med om han så väl, även om fadern kanske anser det som dumdristigt. Den fullvuxna alven är inte direkt ett litet barn längre, men det kanske mannen har lätt att glömma bort. Vem vet. "Du har rätt, när passar det dig?"

Men jag vill vara här. Aidan knep ihop ögonlocken samtidigt som hjärnan började skrika av förvirring. Varför vill du vara här? Varför? Förklara det för mig! Nu var det väl så att han överreagerade, men det förhindrade inte tankarna från att tränga sig på. De verkade komma och gå precis som de ville, varesig ägaren själv ville detta eller ej. Han placerade händerna över öronen och korkade ihop sig, föll över på sidan med ett plågat ansiktsuttryck. Snacka om att vara torterad av sina inre demoner, huh?
”Jag vill inte att du ska gå”, viskade tjugotvååringen, utan att lämna sin lilla foterställningsposition. ”Jag vill bara att du ska hålla om mig tills all den här förbaskade smärtan försvinner”, gnällde han därefter och öppnade ögonlocken en aning, så att han kunde snegla på Earendil. Feber, smärta, efterskalv? Jajamensan. Det fanns defintivt ingen brist på sådana inte. Men trots att Aidan inte riktigt betedde sig som en normal person, ville han inte att alven skulle gå. Helst av allt ville han bara gräva ner sig intill den andre och dra in den underbara, lugnande doften. Kanske det skulle hjälpa en aning i alla fall? Bara kanske.

Med samma smärtsamma uttryck strykandes över ansiktet, blev den yngre plötsligt grubblande. När skulle det egentligen passa bäst? Två av månfaserna som påverkade Aidan var fortfarande kvar, men efter det skulle han ha nästan två hela veckor av frihet.
”Det är fullmåne om lite mindre än en vecka”, sade han tyst, genom tänderna som inte verkade vilja sära på sig. ”..jag vet inte Earendil, det känns dumdristigt att umgås med någon alls när den börjar närma sig”, förklarade han fortsättningsvis och ruskade på huvudet. Nej, tjugotvååringen var helt klart alldeles för feg för att våga sig på någonting sådant. Redan två dagar innan det stora, runda klotet höjde sig på natthimlen, höll han till nere i källaren och hackade tänder. Och dagarna innan det var han tvungen att arbeta extra hårt, vilket betydde att han skulle ha betydligt mindre fritid.
”Förlåt..det kanske låter mesigt, men jag vill inte råka göra illa varken dig eller någon annan..så kanske om två veckor? Fullmånar är inte att leka med förstår du.”

Det verkar som att Earendils plötsliga ord får Aidan att än en gång bli förvirrad.. han påminner sig själv om att den yngre kan tyda och tolka hans ord helt annorlunda från honom själv. Earendil vill verkligen vara där med den andre, se till så att allt är okej. Dock betyder det inte att han har starka, romantiska känslor för honom. Tyvärr. Nu vet ju inte den fullvuxna alven helt säkert på vad det är han känner, men än en gång påminner han sig själv om att tänka noga på sina ord. Aidan kryper ihop, skakar likt förbannat medan tänderna hackar. Och det är Earendil som åstadkommit det. Han som tvingat fram det.
"Om det är det du vill är det det jag tänker göra," viskar han med ett försäkrande leende, som att det kommer göra något bättre överhuvudtaget. Armarna slingrar sig om den darrande kroppen, stryker fingrarna över hans rygg med kinden lutande mot Aidans hjässa. Att lugna ner folk är en av Earendils skickliga egenskaper. Efter att ha varit i så många krig, och så många bedrövande situationer så lär man sig ett och annat. Ibland behöver folk prata, bolla idéer, ha någon som endast lyssnar eller någon som bara håller om en. Den fullvuxna alven är öppen för allt.

"Aidan det är inte det minsta mesigt, det är ju bara ädelt av dig att tänka på det viset." Han sluter ögonlocken, tar in närheten och värmen som stryker sig över ryggraden på honom. Aidan är uppenbarligen långt ifrån mesig, han är inget annat än omtänksam och modig, vilket Earendil verkligen värdesätter och uppskattar. Men två veckor? Kommer han vara kvar så länge? "Två veckor blir jättebra. Men om du vill kan jag komma förbi även under skiftningen, eller efter. Göra det lite mindre vedervärdigt. "

Att ha Earendil sådär nära intill sig var mer än lugnande och rogivande. Inom bara några få sekunder hade Aidans lilla panikattack lugnat ner sig och både hjärtrytmnen och andningen återgick till det normala. Var det hör något slags tecken? Ett tecken på att de typ hörde ihop? Herrejösses, kan du inte bara ta och lägga av någon gång? Förstår du inte att Earendil inte alls är intresserad av dig på det sättet? Tjugotvååringen knep ännu en gång ihop ögonlocken och skakade på huvudet åt sig själv. Han var verkligen patetisk till det yttersta. Snart skulle väl all den där pinsamheten som omgav honom rinna över, spilla ner över golvet och avslöja honom för den han egentligen var - den där varulven som gått och förälskat sig i sin barndomsvän. Fan, den titeln ville han ju verkligen ha hängandes över sig för all framtid. Inte.
”Tack”, viskade han ynkligt och grävde ner sig ytterligare i den äldres famn, trots att han var mycket större än alven. Men i den stunden sket han i det, då han kände sig som en liten skitunge och ville bli omfamnad som en. Alla kan bli barnsliga då och då, även om detta passade lite för väl in på mannen i fråga. Det hände ju ganska ofta att han blev tvär och började bete sig som en femåring. Däremot var det här ju ändå lite annorlunda, eller hur? Nu var han ju åtminstone inte tvär.

När tystnaden lagt sig mellan de två vännerna igen, bestämde Aidan sig för att svara på det Earendil sagt. Ädel? Skulle det där vara någon form av skämt eller? Om det var någon som var äldel så var det väl ändå alven själv! Han var ju typ bokstavligen definitionen på ädelhet och mod. Att komma och säga att tjugotvååringen var ädel var därefter ungefär samma sak som att slänga en massa smuts på ordet i sig.
”Jag är inte ädel”, protesterade den yngre med ett bittert litet skratt, som bara resulterade i en onödig hostning följd av ett lätt kvävt läte. ”Och vadå komma förbi under skiftningen? Ä-är du på riktigt dum eller? Det kommer säkert bara sluta med att jag r-råkar döda dig eller något..” fortsatte han bistert och klamrade sig fast vid kamraten med en fast bestämdhet.

Det hela måste se lite komiskt ut för andra, när Aidan rullar ihop sig tätt intill Earendil i fosterställning. Tjugotvååringen är trots allt väldigt mycket längre, och mer välbyggd än den nätta alven. Men Earendil kan inte bry sig mindre om det, ibland behöver även de starkaste människorna bli omfamnade, känna sig säkra och liten. Även de äldsta. Den fullvuxna alven har nämligen också det behovet ibland, även om han vill tränga bort det. Ignorera det. Som sagt har han en önskan att bli en person han aldrig kommer kunna nå, någon osjälvisk, orädd och självständig. Earendil ligger visserligen rätt högt upp på skalan till alla tre punkter, men det betyder inte att han är nöjd med det. Det finns mycket han vill ändra med sig själv, och uppenbarligen har Aidan det också. Även om han är så nära perfekt. Istället för att svara på tackandet hummar han endast, det finns inte riktigt något han kan svara på det. Ena handens fingrar gör små mönster över den muskulösa ryggen, medan den andra stryker Aidan över de mörka, vårdade lockarna.

Ögonlocken slås långsamt upp medan ett leende stryker sig över läpparna. Skrattet som den yngre släpper ifrån sig må vara bittert, men det är fortfarande ett skratt. Vilket Earendil glatt välkomnar.
"Kanske du inte är ädel," svarar Earendil långsamt, även om han menar det han sagt tidigare. Det hade inte bara varit något som han slängt ut sig mitt från ingenstans, utan han tycker att det var ädelt av Aidan att tänka på det viset. Att hålla sig från upptäcktsfärden för att se till att inte göra någon annan medmänniska illa, ja det är långt ifrån själviskt. Även om den person som faktiskt tänkt annorlunda skulle ses som en idiot i den fullvuxna alvens ögon. "Men ditt agerande var det, så det så." lägger han efter en stunds tystnad till. Än en gång faller han i tystnad, låter hjärnan vrida och knåda alla tankar som flyter omkring där inne. Kanske det inte är en jättesmart idé, men helt dumdristig är den ju inte. "Jag tänker att du kanske vill ha sällskap? Sa du inte att du brukar låsa fast dig själv?"

Hur lyckades egentligen Earendil med att få den yngre att känna sig så rofylld? För bara någon sekund sedan hade andningen varit ansträngd och tänderna hade hackat lågt alldeles förfärligt, men nu var all panik som bortblåst. Han kände sig säker i den andres famn, säker och alldeles för komfortabel. Varför hade de inte hållit på såhär förr i tiden? Tänk vad många underbara minnen som dessa de hade kunnat skapa utöver alla andra. Äventyr var en sak, men att mysa stod nästan högre upp på listan. Aidan var en ganska mesig person när allt kom omkring och han gillade att känna sig beskyddad, trots att det inte var nödvändigt.
Med ett litet gnällande läte, gosade han ner sig till det yttersta hos alven och fäste armarna bestämt runt den slanka kroppen. Det doftade gott, det kändes hemvant och trevligt. Tänk om allting varit annorlunda? Då hade tjugotvååringens vilda önskningar kanske faktiskt gått i uppfyllelse. Nåväl, bara om Earendil faktiskt hade liknande känslor för sin yngre kamrat. Tyvärr verkade han inte ha några sådana, men drömma kan man ändå göra. Och drömma om just det, det kunde Aidan inte ge fan i för fem öre. Just de tankarna kom och gick precis som de själva ville, när och varsomhelst.

”Till skillnad från dig så är jag ju däremot inte ädel..du går med på att giftas bort med en okänd kvinna bara för att i slutändan kunna bidra till en mer fredlig värld medan jag stryker omkring och Tae livet av en massa oskyldigt folk. Sluta försöka intala dig själv att jag är någonting annat än en rutten best”, knorrade han tyst, utan att dra sig bort. Efter de orden ville han snarare gräva ner sig ännu djupare hos den andre, trots att det inte ens var möjligt. Som sagt, Earendil var tydligen den perfekta personen att gosa med och i stunder som dessa var det omöjligt att hålla tassarna borta. Egentligen ville de där tassarna göra bra mycket mer än de redan gjorde, men då skulle väl alven ge honom en stor, fet käftsmäll och aldrig återvända.
”Jo..men det är äckligt och vem vet hur bra de där kedjorna egentligen håller efter alla år”, påpekade Aidan med rynkade ögonbryn och slog upp ögonlocken, bara för att stirra rakt in i den äldres bröstkorg. ”Du vill se det lika lite som jag vill se dig lämna Rivendell.”

Earendil blir nästan förvånad över hur snabbt det går att lugna Aidan en hel del. Några sekunder tidigare hade han varit alldeles uppskakad, som om en panikattack varit påväg att förstöra honom. Det verkar som att universum inte vill låta den yngre vara, febern, alla muskler som gör ont borde vara tillräckligt.. men nejdå, ge honom en panikattack också. Stackarn. Med slutna, spända ögonlock rör han fingrarna i mönster över ryggtavlan medan han försiktigt börjar humma på en liten låt. En låt modern alltid nynnat på när hon sjöng sina barn till sömns. Kanske det är lite löjligt, men Earendil har den fortfarande iprintad i skallen på honom, men han har ingenting emot det. Att lugna ner Aidan är en prioritering, mer än han redan gjort. Förhoppningsvis lyckas han, han vill kunna hjälpa den yngre. Hålla om honom så att han känner sig säker. Den andre verkar på något sätt kura ner sig ännu närmare, vilket han varmt välkomnar. Därefter låter han de livliga öronen, som gulligt vickar på sig, att lyssna på Aidans nu mer jämna hjärtslag.
"Känner du dig lite bättre?" frågar den fullvuxna alven i en viskande liten ton, innan han slår upp ögonlocken igen.

Ögonen försvinner in i den mörkbruna ytan, precis som de gjort många gånger innan. Earendil kan inte vänja sig vid det, de där bruna ögonen är ju vackra. Precis som alla andra ögon, påminner han sig själv om.
"Jag är inte heller ädel, men ädla saker.. tja, det kan jag göra. Precis som du." försäkrar han och rufsar försiktigt till de tjocka, livliga lockarna på Aidans lilla huvud. Dock stryker sig en rynka över de redan bekymmersamma ögonbrynen, och han kan inte undgå att tystna till. Tar livet av massa oskyldigt liv? Tankarna börjar bubbla igen, de har trots allt inte pratat om det än. Hur många har han tagit livet av, vart finns de? Earendil påminner sig dock att det är en dålig tid att fråga något liknande. Det får helt enkelt vänta, även om både Fearenduil och deras pappa kommer vilja ge honom en käftsmäll eller två. "Så du vill inte ge det ett försök?"

Nu var det ju faktiskt så att Aidan kände sig en hel del mer till ro, men tyvärr så fick hjärtat för sig att börja fladdra i vilket fall. Earendil låg så pass tätt intill den yngre att denne inte visste vad han skulle ta sig till. Tankarna sköt omkring likt pilar i skallen på honom och kinderna brände, vilket han tvärt bestämde sig för att ignorera. Sådana fånigheter kunde han ju inte fundera över nu när han låg intrasslad i den andres famn.
Närheten var ju inte det enda heller, utan den vackra sången var ytterligare något som fick tjugotvååringen att bokstavligen smälta inombords. Han lyckades däremot tillslut pressa fram ett svagt leende och nicka mot alvens bröstkorg. Fan, den var verkligen alldeles för bekväm, eller hur?
”Jo, är du säker på att du inte är magisk eller något? Alltså jag menar utöver det faktum att du är av alvsläktet”, undrade han med glittrande ögon och lät munnen falla lätt på glänt. ”Jag menar, hur annars kunde du få mig att varva ner så pass snabbt?” Fortsatte han undrandes och skrattade till, även om skrattet var svagt. Krafterna var definitivt inte helt hämtade. Förmodligen skulle han väl känna sig kass hela veckan? Härligt.

Aidan stirrade rakt förbi Earendil med sorgsna ögon. Shit vad allting blivit jobbigt helt plötsligt, med den kommande månfasen och den andres resa bort över havet. Fan, han hoppades verkligen att han fick följa med i slutändan. Det skulle göra allting så sjukt mycket bättre, om ringen nu blev färdig i tid det ville säga. Annars var ju allting så gott som kört, som sagt.
Ett litet, dystert skratt klämde sig fram när den äldre rufsade till de ljusbruna lockarna.
”Men hallå! Låt mitt hår vara”, gnällde han och ruskade på huvudet, med sina egna händer nergrävda i den tjocka, täta kalufsen. ”Och sluta protestera, du är visst ädel, Earendil. Modig och ädel och älskvärd..” Tjugotvååringen blev genast tyst och vek undan med blicken, både på grund av sina egna ord och den andres.
Ge det ett försök? Vadå? Att inte råka döda alven? Fast det kanske var annorlunda, med tanke på att han var just det - en alv. De var ju inte människor när allt kom omkring, även om de såg ut som sådana.
”Så du vill alltså se på när jag slutar av min egen hud, bokstavligen slits isär och tvingas äta upp alla rester bara för att kunna skifta tillbaka? Även om jag gärna skulle slippa vara ensam så tror jag inte att du vill se det”, konstaterade Aidan, innan han gömde ansiktet i kudden för att gömma undan de brännande kinderna.