tippest & yehet prs

”Okej”, svarar Rom. Hur ska det ens komma på tal igen? Nej, det kommer det nog inte att göra. Och ska Roman bara... prata med Elijah? Det låter så mycket enklare än vad det är. Ja, faktiskt. Roman är otroligt feg för att vara en Gryffindorare. Jajajaja, gå nu.
Och det gör han. Går, alltså. Blickar tillbaka på Elijah två gånger - det vill säga två gånger för mycket - men han tvingar benen att fortsätta rörelsen. Stanna inte, vänd inte om, du ska gå till Stora Salen. Nu. Fortsätt gå. Och så tvingar han sig att inte titta bakåt fler gånger.
Ner för trapporna. Steg steg steg. Och till slut är han äntligen framme i den Stora Salen. Slår sig ner vid Gryffindor-bordet, bredvid sina vänne från elevhemmets quidditchlag.

Ögonen följer ryggtavlan, och när han sedan försvinner bakom en vägg till en annan korridor känns det med ens mycket.. Tja, tommare? Det är det första ord som dyker upp i Elijahs huvud. Bröstkorgen känns tung, den andres sällskap hade varit så fridfull, lugn. Inte som den varit den där morgonen. Han drar ett djupt andetag innan han börjar röra på benen mot stora salen själv, han förstod nämligen att Roman inte skulle vilja bli sedd med honom. Därför hade han inte föreslagit att de skulle gå tillsammans. Elijah drömmer honom inte, långt ifrån faktiskt.
"Gud vad lång tid det tog för dig! Trodde du försvunnit." Säger Astrid med putande underläpp när han kommer dit

”Mår du bättre nu eller?” frågar Kyle, en av vännerna, när Roman slagit sig ner. Rom, som inte alla är på de tankarna, tittar först med rynkad panna på sin vän. Huvudet är fyllt av en viss jämnårig prefekt. Elijah fucking Fuller. Åh snälla huvudet, sluta tänk på honom. Snälla snälla snälla. Impulskontrollen hos Rom är ju långt ifrån den bästa.
”Japp”, svarar han efter att han kopplat. Hyfsat snabbt, som tur är. Annars skulle han kanske bli genomskådad och då skulle han få hitta på något att söga. För att berätta om brevet, det är han inte riktigt sugen på.
Konversationerna bland vännerna drar igång och Roman vänder blicken. Möter, på både gott och ont, Elijah med blicken.

Mason lägger en hand på hans lår och klämmer försiktigt till, får Elijah att rycka till rejält. Dumt blinkar han upp mot sin jämnårige vän, som roat skakar på huvudet.
"Du är väldigt borta, har något hänt?" frågar han och höjer handen för att dricka lite av sin pumpajuice. Elijah rynkar på ögonbrynen och petar lite i maten framför honom. Maten i skolan har alltid varit topnotch, men enda sedan han blivit vegetarian har det blivit väldigt mycket mindre utbud på rätter.
"Nejdå, ingenting från det normala, iallafall." lögn. Att bli uppknuffad mot väggen eller bli hotad är normalt, däremot är det som hänt med Roman långt ifrån normalt. Ja, han gläds av att den jämnårige berättat för honom, funnit tillit till det. Däremot hade det känts minst sagt konstigt.
"Hmh.." påbörjar vännen med höjda ögonbryn och stoppar en kycklingklubba i munnen. "Om jag inte tar fel så har du kanske någon liten crush på G.." Elijah kan inte göra mycket annat än att himla med ögonen åt orden, för att sedan låta ögonen glida över storasalen. Blicken fastnar på Roman, möter hans blick.

Elijah tittar tillbaka. Nu då? Är det normalt att fortsätta att titta eller är det skumt? Förmodligen skumt. Men det spelar egentligen ingen roll för det är omöjligt att dra undan blicken. Sorry, Elijah, men Rom kan inte hjälpa det. Om du känner sig obekväm får du... Dra. Okej, det där låter otroligt fel. Hela poängen är i alla fall att Rom inte kan slita blicken från prefekten. Så, done.
Tur att hans vänner gillar att prata lika mycket som han själv. Varför? Jo, för när man pratar är man så fokuserad på sig själv, sin röst, sin berättelse, att man inte har tid till att lägga märke till att Roman sitter där och glor åt ett helt annat håll.

Efter allt underligt som hänt under dagen så är faktumet att Roman håller kvar ögonkontakten ingenting i jämförelse. Nej, verkligen inte. Dock betyder inte det att det är lätt för Elijah. Han hade inte förväntat sig att han skulle hålla kvar ögonkontakten. Den jämnårige har varit relativt noga med att inte bli sedd med Elijah tidigare, men nu, nu spelar det ingen roll att glo på honom sådär? Elijah blinkar ett par gånger, osäker på hur han ska bete sig då än en gång Roman framkallar en rodnad över hans kinder. Även om han försöker att lyssna på sina vänner som diskuterar deras nästa besök i Hogsmead så är det nästan omöjligt när han har en sådan brinnande ögonkontakt med den andre gryffindoreleven.

”När är det uttagningsdags?” hör Roman i bakgrunden. Inte som att han reagerar på det, dock. Nej. Fokuset ligger kvar på Elijah och hans underbara, delikata ansikte. Inte för att han smakat det. Men utseenden kan vara delikata för ögat. Och dessutom är de där läpparna nog extremt jävla delikata. Okej, vad fan Rom? Nu är ditt huvud helt åt helvete.
”Babcock? Roman?” Någon knuffar till honom i sidan och han blir tvungen att vända sina blåa ögon till sina kamrater. Kanske är det bra. Ja, Elijah blev kanske jätteobekväm av stirrandet. Vem blir inte det, liksom?
”Uttagningarna?” vännen upprepar sin fråga med en halvt irriterad röst och rynkad panna.
”Vi... Vänta va? Vi ska inte-”, han avbryter sig själv. Jo, visst ja! Uttagningen. En elevhemskamrat har ju hopat av laget. Uttagning. Ja, just det. Hur är det möjligt att Elijah ens kan ta så mycket fokus så att Rom glömmer bort cirka allt som är viktigt i hans liv?
”Imorgon, vid denna tiden, typ.”

Roman hade på något underligt sätt snott åt sig all prefektens uppmärksamhet under den korta tid de konverserar med varandra. Det är inte så att Elijah klagar, men det kan vara lite jobbigt. Att sitta så uppslukad av hans vackra ögon, varje rörelse han gör. Plus är det svårt att hålla kvar koncentrationen, dör helt plötsligt ställer sig vännerna upp från matbordet och Henry slår svagt till sin vän på huvudet.
"Jösses, fick du någon sömn alls inatt eller?" Frågar han och drar upp den lilla gryffindoreleven från bänken. Elijah putar gulligt med underläppen, försöker att inte visa sin besvikelse av att ha brutit kontakten med Roman.

Middagen går vidare. Snabbt. Och Rom tillåter inte sig själv att ens titta åt Elijahs håll. Inte en endaste gång. Nej, då skulle han bara fastna med blicken igen och det vågar han inte riskera. Dels för att någon annan kan lägga märket till stirrandet, dels för att Elijah förmodligen tycker att det är obehagligt som fan.
Till slut så är middagen över. Det är bra. Riktigt bra. För Roman hänger inte riktigt med i samtalen bland vännerna och det är jävligt jobbigt. Huvudet blir liksom överbelastat när man försöker hålla igång en konversation samtidigt som det egentligen är fyllt av en viss Elijah Fuller. Åh.

Under någon timme eller två håller Elijah sig kvar med sina vänner i sällskapsrummet. De flesta av eleverna är fortfarande och äter, så det ger dem lite andrum. Sällskapsrummet är mysigt, men tyvärr inte så värst stort i jämförelse med mängden elever. Tyvärr. Därför vill de ta vara på tiden de kan sitta ihopkrupna intill varandra och stirra in i brasan. Astrid har sitt huvud lutad mot sin väns knä, slutna ögon medan Elijah ger henne en välförtjänt hårmassage. Och han finner en oväntad tanke slingra sig in i hjärnan på honom. Att han hellre velat ha Roman där, som de suttit under morgonen vid brasan. Dock är det bara önsketänkande.
"Okej, okej, vem är jag nu då.." Mason börjar göra ett tappert försök i att låta som professor Snape, och Henry, som är förvånansvärt korkad, rycker upp sig och låter blicken glida över hela rummet. I förväntan att se en viss lärare i trolldryckskonst. Elijah kan inte undgå att skratta till medan han stoppar in en Bertie Bott böna. Hans uppmärksamhet fångas dock upp när två bekanta ansikten dyker upp vid dörröppningen. Levi och Thomas, två ut av rumskamraterna stiger in och skuttar fram till prefekten.
"Kom, vi spelar något uppe i sovrummet istället, om någon minut kommer det här stället vara proppfullt."