[PRS] Rollspelargärna och Countess

Killian stannade till och strök undan en mörk hårslinga som fallit ner över Leahs ögon. Han granskade hennes ansikte noggrant. Hans huvud visste att det var fel, att allt de gjorde var strängt förbjudet. Men ändå kunde han inte hålla sig borta från Leah. Hon hade fångat honom i ett järngrepp. Då de stod tätt intill varandra kunde han känna hennes hjärtslag.
”Det känns som om ditt hjärta snart kommer hoppa ut ur bröstkorgen på dig.”, sa han med ett leende. Lät ena handen leta sig under hennes tröja och upp på den bara ryggen. Hon var len som siden.

Leah granskade honom och rodnade svagt när han kommenterade hennes hjärta.
- det är bara det att jag har aldrig varit såhär nära en kille förr och att det sen är du, som i princip varenda tjej på skolan vill ha, som alla trodde hade en enormt vacker flickvän, någon som kan få varje flickas hjärta att smälta sa hon tyst och kollade på honom med ett litet leende. Hon hade aldrig varit särskilt intresserad av allt med kärlek och sånt även om hon innerst inne visste att ganska många killar i olika elevhem tyckte hon såg bra ut och gärna hade gått på en dejt med henne till hogsmeade, men hon hade försökt stöta bort det för allt skolarbete som hennes mamma tyckte var viktigare.

Killian kunde inte hindra ett litet ljudlöst skratt.
”En enormt vacker flickvän?.. Någon som kan få varje flickas hjärta att smälta?”, upprepade han och lekte lätt med hårslingan som han precis flyttat från Leahs ansikte.
”Jo, jag har jag träffat några genom åren, men det har aldrig varit något seriöst. Sanningen är att de flesta var rädda för mig när jag gick på Hogwarts. De var övertygade på att jag var lika vrickad som min faster. Om inte värre. Hon uppfostrade mig trots allt och lärde mig allt hon kunde. Inklusive svartkonster”. Killian drog lätt på munnen. Visserligen hade han vilie-gener som gjorde att människor drogs till hans utseende. Ramona hade alltid sagt att han kunde få vem han än ville – och göra vad han än ville – med de där ljusblå ögonen. Men trots det hade Killian aldrig tidigare varit intresserad av kärlek eller att starta en relation med någon.

Hon kollade på honom med ett litet leende.
- då gick de verkligen miste om mycket sa hon mjukt innan hon tvekade, skulle hon våga fråga? Hon skulle säkert bli enormt besviken på svaret men hon var tvungen.
- och hur ser du på det här mellan oss? Jag förstår ju själv att du inte ser mig som flickvänsmaterial, jag menar du borde vara inteligentare än att tro att jag skulle kunna bli en bra partner när du kan få vem du vill men ser du det som något ganska seriöst eller bara någon engångsgrej som du kommer tröttna på efter några dagar? sa hon tyst och kollade ner i marken, hon var nästan säker på svaret, såklart han inte gillade henne på riktigt, hur skulle han kunna göra det?
Leah hade alltid haft dåligt självförtroende och ansett att allt folk tyckte om henne för var hur bra hon var på att plugga och att hon kunde hjälpa till med läxor.

Killian var inte beredd på den frågan, men hade vetat att den förr eller senare skulle komma upp. Han såg hur Leah tittade ner i marken med en osäkert blick. Som om hon väntade sig att han skulle dumpa henne där och då. Han log och tog ett lätt grepp om hennes haka för att kunna se in i hennes vackra ögon igen.
”Leah. Tror du verkligen att jag skulle riskera hela min karriär för en engångsgrej?”, svarade han och gav henne en lätt kyss mot pannan.
”Hörde du inte vad jag sa tidigare? Det är något speciellt med dig. Det har jag vetat sen första gången jag såg dig i det här klassrummet. Jag vet inte hur det kommer sluta, allt jag vet är att jag inte vill släppa taget om dig. Det tog kål på mig att inte veta om jag hade förlorat dig efter allt som jag berättade igår”.

Hon såg på honom och kunde inte låta bli att le svagt åt hans ord. De förvånade henne men hon blev så varm i hjärtat av vad han sa att hon slappnade av, han kände faktiskt något för henne vilket var allt hon ville.
Hennes blick föll på sin stav som låg en bit bort på marken, hon visste fortfarande inte vad hon skulle göra åt de problemen, hon hade ju ingen större lust att möta mörkrets herre och ha en privat liten pratstund med honom.
- kanske jag borde åka hem och försöka prata med mina bröder? De kanske har ändrat sig sen mamma blev plågad och kan kanske ge mig lite information? Jag menar de är ändå mina bröder eller hur? sa hon och kollade på honom.

Killian tittade på henne med ett ansiktsuttryck som avslöjade vad han tyckte om att Leah ville söka upp sina bröder. Skulle Andrew och Philip ha ändrat sig? Knappast. De skulle aldrig gå bakom ryggen på Voldemort. Inte ens för sin egen familj, och särskilt inte för någon med mugglarblod i ådrorna. Han tittade ner på staven som hade rullat iväg en bit på golvet.
”Jag kanske kan prata med dem? Jag är trots allt en av dem..”, sa han tyst. Han släppte Leah och pillade lätt på slutet av sin vänstra ärm. Där under fanns fortfarande en dödskalle, med en orm som ringlar sig ur dess mun. Någonting han skulle få leva med i resten av sitt liv. En gång dödsätare, alltid dödsätare. Hade man en gång svurit sin lojalitet till Voldemort så var det i princip omöjligt att ta sig ur. Som Dödsätare förväntades du tjäna honom livet ut, annars väntade en säker död.
”Men jag kommer behöva din hjälp att hitta dem..”, han tittade upp mot Leah igen. Han visste redan att hon skulle envisa sig om att följa med.

Leah såg hans ansiktsuttryck som visade exakt det hon hade förväntat sig att det skulle göra, han tyckte inte om hennes förslag. Hon tog tag i hans händer och kollade honom i ögonen.
- du är inte en av dem, ja du har hans märke och ja du har en gång varit lojal mot honom men du har ändå precis stått och kysst en mugglarfödd, jag tror inte du hade gjort det om du var lojal mot honom ellerhur? sa hon mjukt. Hon lyssnade på vad han sa och nickade.
- ja för jag tänker följa med vare sig du vill det eller inte sa hon med ett litet leende.

Killian log svagt och tittade ner på hennes händer som nu låg ovanpå hans. De var nätta och vackra.
”Sant. Men dina bröder tror att jag är en av dem”, sa han och tittade upp på henne igen. Leendet blev bredare. Han lyfte hennes händer och kysste dem snabbt innan han hukade sig ner för att plocka upp trollstaven från golvet. En överväldigande känsla sköljde över honom i samma stund som han tog upp den. Som om staven hade en förförisk makt. Han föreställde sig vilka storartade saker man skulle kunna åstadkomma med den. Hemska. Men mäktiga. Och det var med viss tvekan som han räckte över den till sin rätta ägare igen.
”Du borde hålla ett extra öga på den där. Vi vill inte att den hamnar i fel händer..". Han mindes vad Mr. Ollivander hade sagt när han själv köpte sin allra första trollstav inne på Ollivanders. Att staven väljer trollkarlen, inte tvärt om. Men varför skulle en stav som denna välja någon så godhjärtad som Leah till sin ägare och inte någon som skulle använda den för det den var menad för?

Leah kollade på honom och nickade sakta.
- men vi bör göra det så snabbt som möjligt innan allt blir värre sa hon tyst och kollade på honom. Hon tog sin trollstav och stoppade den innanför klädnaden, hon förstod inte varför hon fått just den staven men den tillhörde ju henne eftersom den valt henne så det måste ju vara ett tecken på att hon skulle ha den. Hon kollade ner på deras händer och log mjukt, de passade så bra ihop och hon var så lycklig över att han hade valt henne.
- ~~
- Ska vi spola till de ska prata med hennes bröder och få ut information?