PRS Kkaebsong & JustAFriend

När Zhìyuan sneglade bak mot den lilla gruppen med tjejer igen, var de som bortblåsta hela bunten. Så hans hot hade alltså haft någon slags inverkan, underbart. Med en liten suck plockade han upp böckerna och satte sig sedan på högen med packning. Max var verkligen klumpig, eller hur? Först hade han vägrat att bli hjälpt med sina väskor och sedan hade någon självklart slagit upp en dörr mitt framför näsan på honom. Stackarn. Sjuttonåringen började nästan tycka lite synd om den jämnårige - någonting som var extremt ovanligt för att vara honom. De svarta ögonen riktades upp mot taket och han skakade försiktigt på huvudet så att det svarta håret studsade omkring. Det var ju för fan minst lika synd om klumpiga lilla Max som det var om tärda lilla Zhìyuan. Fan vad livet måste vara svårt när man är så pass mesig och feg.

Hur skulle han torka bort allt? Innan någon han se? Ughhh. Frustrerat ställde han ner all packning och Kiwi på golvet. Inte helt oväntat störtade lurvbollen iväg igen. Åt andra hållet den här gången. Max började springa efter, men saktade in när han sår att hon sprungit till sin nyfunna vän. Zhìyuan. Och hon skulle med största sannolikhet följa efter eller hoppa upp på dennes packning så det var lugnt.
Max torkade raskt av det mesta av päls- och tårsörjan med ärmen innan han gick tillbaks till packningen med fler tårar slingrande nedför kinderna. Herregud. Alla jobbiga känslor på samma gång. Och snart skulle tåget sakta in och ughhh. Ta dig samman Max.

”Jaså, här kommer du skuttandes”, muttrade Zhìyuan och fiskade upp Kiwi i sin famn. ”Varför tycker du ens om mig? Du borde verkligen inte tycka om mig..” påpekade han därefter och gled med fingrarna genom den fluffiga pälsen. Efter ett litet slag började han se sig omkring efter Max. Det var ju trots allt den jämnåriges katt och inte tvärtom. Sjuttonåringen kisade lätt med ögonen och stirrade bort genom korridoren. Jaha, där borta höll han tydligen hus. Vad fan höll han på med? Merlin. Försiktigt föste han upp Kiwi på sin axel och plockade sedan upp både böckerna och sin egen packning, innan han började leta sig fram genom den smala gången.
”Vad fan håller du på med? Trodde att du skulle gå och leta efter Kiwi, men så kommer hon helt plötsligt tillbaka utan di-” Slytherineleven tystnade med ens och sänkte genast blicken vid åsynen av Max lätt rödflammiga ansikte. ”Har du gråtit?”

Kontroll kontroll kontroll. Ta kontroll Max. Ingen anledning till panik. Det är lugnt.
Inget av det där var speciellt övertygande men han försökte ändå lugna ner andningen. Börja hyperventilera var ju typ det sista han ville just då. Inte riktigt läge. När det nu var läge på just det. Typ aldrig.
Max fick en mindre hjärtattack när Zhìyuans röst trängde sig igenom hans lilla deppiga bubbla. Han torkade återigen frustrerat bort några tårar med ärmen.
"Hon stack igen", mumlade han tyst tyst som svar, med blicken fäst på Kiwi. Rädd att rösten skulle brista om han höjde rösten och pratade som vanligt. Han ignorerade den sista frågan. Orkade inte med någon mer kommentar om hur mesig han var. Det hade liksom redan gått in.

Försiktigt plockade Zhìyuan ner Kiwi från sin axel och placerade henne istället på en av Max axlar istället. Det kändes som om han behövde hennes betryggande närvaro mer än slytherineleven.
”Varför gråter du ens?” Undrade sjuttonåringen och ställde ner både sin egen packning och böckerna på golvet. Sedan rätade han på sig och ställde sig rakt framför den jämnåriga. Bestämt strök han bort tårarna från kinderna samtidigt som han skakade på huvudet.
”Snälla gråt inte, okej? Du har inte gjort någoting fel, så varför gråter du?” Muttrade Zhìyuan för sig själv och bet sig löst i underläppen. Helt ärligt så hade han väldigt svårt för folk som grät. Av någon dum anledning fick det honom att också vilja brista ut i gråt, även om det inte var logiskt på någon som helst nivå. Kanske det var dumt att vidröra Max kinder? Det var ju faktiskt väldigt närgånget..äsch, det var nog ingen fara.

Tänk om bröderna varit där...De hade alltid hjälpt honom när det blev sådär. När paniken och alla känslor kröp sig på. Fast allt hade ju blivit värre sedan de försvann. Med tanke på hur länge sedan det var så borde han väl ha vant sig vid det här laget, men nej. Det skulle nog aldrig gå in helt att de var borta. Minnena gick dessvärre inte att sudda ut.
Max försökte lugna ner andningen som börjat leva sitt egna lilla liv, utom dennes kontroll. Och nu hade Zhìyuan sett allt och ughhhh. Helt plötsligt var den jämnåriges fingrar där med. Herregud, han kände sig verkligen som ett litet litet barn. Skämdes så ofantligt mycket. Han blickade ner i marken och bet sig i läppen. Det var inte riktigt någon idé att försöka gömma sig eller vända sig om. Det gick ändå inte att dölja och det skulle nog bara uppfattas som ännu konstigare och ugh blä.
Kiwi hjälpte till på sitt egna lilla sett. Slickade bort tårarna som för tillfället verkade fyllas på hela tiden. Ja, fortfarande väldigt oklart om hon verkligen var en katt.
"Förlåt", viskade han.

”Äsch då, be inte om ursäkt för en sådan fånig liten sak”, mumlade Zhìyuan med ett blekt leende och böjde sig ner en aning, så att han kunde se Max i ögonen. ”Om det hjälper så tror jag att jag halvt on halvt skrämde livet ur tjejen som slog upp dörren rakt framför dig”, sade han med ett litet skratt och strök ännu en gång tummarna över den kortares kinder. Jodå, sjuttonåringen kunde allt vara klok och snäll om han så ville. Däremot var det någonting som skedde ytterst sällan, då han nästan aldrig kände något behov till att vara vänlig. Men nu, nu kunde han verkligen inte behålla sin strama mask längre, utan det var helt enkelt dags att ge den jämnårige en liten glimt av vad som gömde sig därunder.
”Men du, nu får du allt ta och torka de där tårarna för snart kommer bi att bli mosade av alla andra elever, vilket jag helt ärligt helst vill undvika”, konstaterade Zhìyuan efter några långsamma sekunder och släppte Max.

Var den jämnårige..snäll? Va? Okej, Zhìyuan var helt klart den person han träffat som skapade mest oreda i Max hjärna. Men han kunde väl inte direkt klaga, nu när den andre faktiskt inte verkade vilja honom något illa. Eller så kunde det vara någon form av skämt eller så. Att han blev lurad så att han skulle börja lita på den andre för att sedan...äh, tänk inte så. Han vill dig inget illa. Typ.
Skrämde livet ur henne? Om ca vem annan som helst yttrat de orden så skulle Max tänkt att de överdrev, men Zhìyuans blickar... Han var ganska mästerlig på att se skrämmande ut.
Max nickade och torkade, de förhoppningsvis sista, tårarna. Tåget hade börjat sakta ner och mycket riktigt började en väldans massa elever strömma ut ur kupéerna.

Utan att säga någonting mer, plockade Zhìyuan upp sin packning från golvet och vände sig sedan mot Max.
”Vill du att jag ska bära dig ut från tåget eller? För det kommer jag tyvärr inte att göra”, muttrade han och böjde sig ner för att fiska upp en del av den jämnåriges packning. Han hade ju uppenbarligen inte varit kapabel till att bära allting själv, så det var ingen idé att ens fråga om han ville ha någon hjälp.
”Kan hjälpa dig med allt det här om du lovar, på heder och samvete, att sluta gråta”, fortsatte slytherineleven och rätade på sig med en grimas. Nej, egentligen orkade han inte kånka runt på allting och ännu mindre vistas i den lilla trångs korridoren tillsammans md resten av skolan. Men det var som det var. Om Max vägrade att flytta på sig någon längre tid svor sjuttonåringen på att han skulle bära ut den jämnårige. Svårare än så var det inte.

Återigen följde Max Zhìyuans exempel. Han plockade upp (det mesta av) packningen, fortfande med den nästintill gigantiska katten på axeln.
"Tack, jag försöker", mumlade han till svar medans han försökte blinka bort några envisa tårar. Visst ville han egentligen bära att själv. Visa att han visst klarade det. Fast uppenbarligen var så inte fallet och det kändes verkligen inte läge att börja diskutera det där, närmast dörren, i en proppfull korridor.
När tåget småningom stod helt stilla klev Max av. Antog att Zhìyuan kom bakom. Han såg lite bättre men tja, förhoppningsvis gick han inte in i någon förstaårselev eller liknande för sikten var minst sagt begränsad.