[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae låter blicken vila på den äldre. Inte blicken han haft under mötena, när de varit mer professionella, utan med lite mer lugn. Det är så mycket som känns nytt för honom, han känner inget tvång att behöva hålla god ton. Vid såna här stunder är det inte nödvändigtvis någonting bra. Om han låter för mycket glida ur sin mun, så kommer han kunna förlora på det. Han börjar undra om han ska ta upp minnet som kommit till honom, men känner att det kanske är lite väl personligt. Ja, deras konversation har tagit en förvånansvärd ändring, han har pratat om saker han aldrig tänkt sig prata med andra ledare om, men minnet blir för mycket. Anser han.

"Då behöver du inte se mig som en ungdom, om du inte ser dig själv som det," säger han och lutar huvudet mot ryggstödet, innan han höjer ögonbrynen mot den äldre. Jae vill inte bli sedd som liten. "Det beror väl på, vissa sagor önskar jag man fortfarande kunde tro på," det är ett tyst svar, men sant. Om han trott på sagor skulle livet vara en hel del lättare för honom, om han kunde se det fina hos allt och alla, det kan han inte längre. Arbetet funkar dock inte om man är naiv, då skulle allting gå åt skogen, men livet i allmänhet skulle vara lättare att leva om man trodde på de oskyldiga sagorna hans mor berättat. Jae låter blicken sjunka ner till tekoppen och tar en liten klunk av den heta drycken.

Han låter sig själv le en aning när den andre skrattar. Själv hade han inte funnit det han sagt särskilt roande, men det är väl bra att någon gör det.
"Vilken ära, att du fortfarande vill prata med mig," säger han och lägger huvudet på sned när blicken gör sin väg upp mot den andra ledaren. Han är ändå en aning förvånad, över att den andra håller honom sällskap fortfarande. "Jag kanske hade rätt om att ha höga tankar om mig själv, om du nu kan sitta och dricka te med mig, skulle du mycket väl kunna följa efter mig," syftandes på det första han sagt till den andra ledaren under dagen.

Uta mötte blicken den andra mannen gav honom, en blick som var annorlunda, men han antog att hans egna också var annorlunda. Kanske var det för att det var en annorlunda situationen, eller för att han kände att han kunde slappna av i den andras närhet. Vilket egentligen inte borde vara fallet. Uta borde vara på vakt i den andras närhet, misstänka allt han gör och säger, men Uta kan inte med. Han ville nästan skratta åt sin egen dumhet. Att ens tänka i dessa banor var ett enkelt sätt att få sig själv dödad. Och endast för att mannen framför honom inte var ett hot i stunden, kunde det ändras fort. Men Uta var ändå inte på sin vanliga vakt.

"Jag kanske inte borde det. Du är trots allt inte som andra människor i vår ålder. Så jag tror jag kan göra ett undantag för dig" sa Uta med ett litet leende. För att vara ärlig såg han inte den andra mannen som en ungdom, även om han misstänkte att detta var till följd av vad mannen gjorde. Hade han mött någon annan i samma ålder, hade han sett dem som unga. Det var kanske inte en vidare hållbar logik, men det fanns ingen som direkt skulle ifrågasätta honom.
"Det kanske hade gjort livet lättare för stunden. Men att leva i en värld där man tror på sagor, well de människorna klarar dig inte länge" sa Uta. Det var nästan beklagligt över hur världen såg ut. Att man inte kunde tro på något gott, av risken för att gå under. "Men tomten hade varit en trevlig säga att ha som verkligheten"
Uta log skämtsamt mot den andra mannen. Uta kunde inte minnas ifall han någonsin trott på tomten, kanske hade han i likhet med de flesta andra barn gjort det. Nu för tiden firade han knappt jul, då han ansåg att jul var något man firade med sin familj, och då han hade brist på det, avstod han helst ifrån julen.

"Jag tolkar det som något bra, att du ser det som en ära" sa Uta enkelt men det ett litet leende. Han skulle nog aldrig använda det ordet om sig själv, men många gjorde ofta detta. Något han aldrig förstod varför, vad var så ärofyllt med att få prata med honom. Dock misstänkte Uta att det var ett skämt ifrån den andra. Men Uta said inget om det, utan följde den andra med blicken när han lägger huvudet på sned, något Uta finner en aning bedorande.
"Förvisso bör du ha höga tankar om dig själv" börjar Uta, som vill att den andra mannen uppskattar dig själv. Och åter igen förvånar Uta sig själv. "Dock skall vi inte överdriva. Tea är inget jag tackar nej till, ifall sällskapet är till belåtenhet. Men att följa efter någon? Jag skulle kunna bli sårad över hur lågt du tror jag skulle sjunka"
Uta lyfte sin teakopp igen, han borde prata mindre, för att bespara rösten, det vet han, men han vill inte hindra dig själv ifrån att tala med den andra mannen.

Det är uppenbart att den äldre inte ser sig själv som ungdomlig, och Jae måste hålla med. Ingen ut av de två ledarna har inte de där typiska dragen ungdomar, som Jae mött, haft. Dock tror han inte att han skulle se någon annat tjugofem åring som ungdomlig heller, mer åt ung vuxen hållet. Ungdom förknippar han med en sextonåring, till tjugoåring. Inget mer, inget mindre.
"Hur menar du att andra i vår ålder är?" frågar han, medan han försöker gömma sin nyfikenhet. Jae har aldrig umgåtts med folk i sin ålder förutom när han var väldigt liten. Även då ogillade han de olustiga barnen som inte verkade ha någon intelligens alls. Jae har en aning om vad det är den andra ledaren tänker på när han säger ungdomar, men han vill ändå höra det. "Jag tror ett kort liv, men mycket hopp och glädje är hel del bättre än ett långt liv utan något hopp. Men vad vet jag," Jae låter blicken glida över människorna som glatt sitter och diskuterar med varandra med låga röster. Deras rosiga kinder och glöden i deras ögon verkar vara immuna. När han sedan vänder blicken tillbaka till den äldre, kan han inte undgå att le. Visst var Jae aldrig särskilt förtjust i tomten, han var rädd för mannen i sina unga dagar. Mannen som sägs ska komma in genom ens skorsten med röd klädnad. "Varför tycker du det?" undrar han. "Andar låter mer frestande för mig." Att ha en ande som kan göra så att alla ens önskningar går i uppfyllelse låter som bara positivt, jobbet skulle bli lättare då.

"Det är något bra," svarar han den andre och låter sina fingrar trumma mot koppen med teet. I hans tankar är det både bra och dåligt, det där med ära. Men han ser det som positivt vid den här situationen, i o för sig är ära lite att ta i. Det är inte som att han känner sig stolt för att han kan sitta här och prata med den äldre, men han känner sig ändå tacksam över det. På ett eller ett annat sätt. Jae skakar enkelt på huvudet när han ser på mannen. "Att ha höga tankar om sig själv kan vara till viss del bra, men i slutändan är det oftast bara dåligt," säger han och låter blicken glida ut mot snön. Jae har i princip inga tankar om sig själv, det finns inte särskilt mycket att säga. Han är fylld med självhat, det vet han, men han har lärt sig att behärska det. Dock måste han erkänna att han blivit förvånad över den andres ord. Varför tycker han att han bör ha höga tankar om sig själv, är det ett skämt? "Bli inte sårad, jag tror att du är mån över hur lågt du skulle sjunka, det var ett simpelt skämt då vi träffats en hel del de senaste dagarna. Du har precis lika lite orsaker till att förfölja mig, som jag har att förfölja dig."

"Vad som annars normalt för vår ålder år oron över examen, tentaångest tror jag man refererar till det i daglig mun. Glädjen över första boendet, arbetsintervjuer med allt vad det innebär. Bilda familj brukar vara en milsten många i min ålder strävar efter, i din är det vanligt med motsatsen. Många är naivt inställda till framtiden, tror att allt kommer gå med lätthet. Utöver det innehåller mångas liv i den åldern sex och droger, men långt ifrån det sättet som det gör för oss. Detta är självklart en grov generalisering, utifrån vad de människor jag möter i arbetet säger. Dock kan den vara väldigt felaktig då jag sällan har kunder i min egen ålder" sa Uta och halv log. Det var få i hans egna ålder som hade råd med ens en natt. De flesta var betydligt äldre än han själv.
"Det kan självklart vara fallet, ett kort lyckligt naivt liv, är möjligen bättre än ett långt drägligt liv. Men dock kan inte hopp, glädje och lycka existerar utan sina motsatser. Du skulle aldrig vara medveten om vad glädje är utan sorg till exempel" sa Uta enkelt.

"Kan inte påstå att jag tycker det. Kan inte minnas huruvida Tomten har varit en del av mitt liv. Men är inte det vad alla barn hoppas på? Att tomten kommer? Och det hade förenklat julen, tomten hade löst allt vad klappar innebär, och mänskligheten hade kunna fokusera på annat" sa Uta enkelt men log sedan emot den andra mannen. "Andar kanske hade varit mer praktiskt. Men att få allt du vill ha? Det känns som en enkel lösning, och jag tror att människan skulle vara mer olycklig om hon hade allt hon ville ha" Uta föredrog för det mesta att arbeta för det han ville ha. Han hade aldrig uppskattat att bara få allt serverat, då fanns det ingen riktig mening bakom det.

Uta granskade sedan den unga mannen och skakade på huvudet, Uta började misstänka att den andra mannen inte hade den högsta självbilden.
"Det är sant att övermod kan bli ens fall, där av att för höga tankar om en själv aldrig är bra" sa Uta långsamt "Detta betyder dock inte att man inte skall ha höga tankar om sig själv. Varje människa bör uppskatta sig själv, på något plan."
Uta var långt ifrån en människovän och han såg ner på många, men han tyckte ändå att man bör uppskatta sig själv. oavsett situation finns det alltid något bra med en själv. Kanske tänkte han så för att överleva sin egen vardag, men han tvivlade på det.
Uta skrattade sedan lätt till åt den andra mannen.
"Jag var noga med att benämna att jag kunde bli sårad, inte att jag var det. Om något sådant skulle ha sårat mig, hade jag inte klarar mig länge inom min bransch" sa Uta och nickade sedan lite mer allvarligt. "Oh jag är väl medveten om hur lågt jag kan sjunka"
Uta visste vad han kunde göra, inte för att han själv såg det som något dåligt, inte alltid, men människor runt honom gjorde. Men sedan log han emot den andra mannen.
"Ja vi har nog träffats en del under de senaste dagarna, kanske försöker universum säga oss något" sa Uta roat och med skämtsam ton.

Jae tystnar när den äldre börjar förklara vad som gör ungdomar till ungdomar. Han hade inte trott att den andra skulle svara så långt, men ärligt talat så uppskattar han det. Jae har länge undrat hur det skulle vara att leva det där livet, åka utomlands och studera, finna vänner och oroa sig över saker som nu är normalt i samhället. Hans föräldrarna ville hålla hans val öppna, så att Jae skulle vara säker på vad det är han skulle vilja göra. När han var tretton ville han alltid studera medicin. Han har redan kunskaper som de inte lär ut på programmet, men han ville ändå utbilda sig själv till doktor. Fadern var noga med att ge sin son all den utbildning han ville, plus andra kurser ungdomar inte ens drömmer om. Redan som fjorton visste han hur han kunde göra en man förlamad med enkla fingerryck. Dock ändrades åsikterna när hans fader dog. Beslutsam att hämnas gjorde att hans kunskaper att leda blev allt bättre. Tillslut kom han dit han nu är. Tänk om han valt den andra vägen istället, då skulle mycket vara annorlunda.

Jae lutar sin kind mot handflatan, medan ögonen studerar ansiktet framför sig. Det verkar som att mannen glömt bort rätt mycket från sin barndom, inklusive om han träffat tomten eller inte.
"Hur kommer det sig att du inte minns det?" frågar han, fingrarna fortsätter att trumma mot skyddet över den heta drycken. "Om nu jag hade möjlighet till en ande som gjorde alla mina önskningar sanna, betyder det inte att jag skulle vilja få denne att göra allt mitt jobb. Helt enkelt de jag känner att jag själv inte klarar av för närvarandet, förstår du poängen?" Jae låter blicken än en gång se mot tatueringarna över den jämna hyn. Han undrar vad de alla ska föreställa, då han inte har en helbild.

Han förblir tyst ett tag, uppskatta sig själv. Tankarna brukar vara för tjocka och för många i hans huvud för att han ska hinna tänka något om sig själv. Jae tänker såklart hur han ska handla, hur han ska klä sig och annat. Men att uppskatta sig förekommer nästintill aldrig. Inte på väldigt, väldigt länge. Han undrar om det är lätt för andra att uppskatta sig själva.
"Uppskattar du dig själv?" frågar han tillslut, med sina mörka ögon fästa på mannen mittemot. "Jag sa inte heller att du blivit sårad," säger han och rycker lätt på de slanka axlarna. Jae kan inte tro att hans ord skulle såra den andre, för några dagar sedan verkade det som att den andra ledaren inte brydde sig om något ut av det som lämnade Jaes mun. Nu är han dock inte lika säker.
Det lilla skämtet får Jae att le till. Han vet att mannen antagligen är ironisk, men att minnet kommit tillbaka till honom samma tid som han börjat möta den äldre allt mer, det känns annorlunda. Uta Yakamoti alltså, han undrar hur den äldre skulle reagera om han berättade att han vet dennes riktiga namn. "Det kan mycket väl vara så."

Uta var nästan förvånad över hur den andra mannen genuint lyssnade på hans utläggning. Det kändes som om mannen verkligen brydde sig om vad han sa. Normalt när Uta samtalade med människor, var det inga djupare diskussioner, med undantag Jorah, men känslan när Jorah lyssnar är inte den samma som när den yngre mannen lyssnar. Inte heller kunde Uta ha några riktiga samtal med sina kunder, han säger endast orden de vill höra. Och om så inte är fallet, säger de vad de tror han vill höra. Det var inte allt för sällan som hans klienter försökte få något djupare band med honom, något Uta inte var intresserad av. Så om de lyssnade på honom, fäste han inte någon vikt vid det. Men med mannen framför honom kändes allt så annorlunda.

Uta följde den yngre mannen med blicken när han rörde på sig. Kanske kunde de tänkas göra den andra mannen obekväm, men det var något som gjorde att Uta hade svårt att slita blicken ifrån honom. Kanske var det för att han hade svårt att tro att den andra mannen satt framför honom. Situationen var trotts allt något utöver det vanliga. Och hade hans far levt, hade den varit omöjlig, och han gissade att det var det samma för den andre.
"Förutom att jag var ung, och människan kan vara utan minnen upp till fyra-fem års ålder" började Uta och lutade huvudet bakåt, och stirrade upp i taket en längre stund. Uta talade ogärna om något som hade med hans mor att göra. Inte för att det var möjligt att använda emot honom, morden var trotts allt död. Inte heller för att det gjorde honom direkt sorgsen, inte i dessa dar. Nej det var nog snarare att han ansåg att det var personligt. Att han inte ville dela mordern med någon. Så Uta var osäker på vad han skulle svara. "Det enda som finns kvar ifrån de åren är små fragment, ifrån stunder med min mor. Efter att hon blev bragd om livet, är det som om allt innan den dagen försvann. Det jag minns, kan jag inte ens vara säker på om det är verkligt eller ej"
Uta hade sänkt rösten avsevärt, och var på gränsen till att viska fram orden. En sekund var han inte säker på ifall han ens hade yttrat dem. Och mycket osäker på varför han yttrat dem, när han insåg att han hade gjort det.

"Hade det känts lika tillfredställande ifall det du inte klarade av nu, blivit uppfyllt med en fingerknäppning?" frågade Uta efter en stund och sänkte blicken för att se på den andra mannen. Uta uppfattade att den andra ledaren studerade hans tatueringar igen.
"Gör de dig nyfiken?" frågade han en aning road, men själv nyfiken på svaret. Människor blev antingen nyfikna på hans tatueringar, eller skrämda av dem. För honom hade det lite innebörd av hur människor uppfattade dem.

När den andra mannen istället faller i tystnad granskar Uta honom. Uta ser att hans ord gjorde någon inverkan på honom, men han kan inte vara säker på hur, eller om det var en positiv eller negativ inverkan. Uta hoppades att den var positiv, vilket inte borde vara fallet. Uta borde enligt någon form av, kanske tradition, få mannen att må dåligt. Men Uta kunde inte med att hoppas på det. När mannen frågar honom ifall han uppskattar sig själv, ler Uta.
"Ja" sa han enkelt och utan tvekan. "Kan inte minnas om det funnits en tid då jag inte gjort det. Självklart finns det saker jag inte uppskattar med mig själv, men det är något vanligt förekommande med oss alla. Men jag uppskattar helheten av den jag är och hur jag ser ut"
Uta mötte den andra mannens blick rakt på, med ett lätt leende. Men han sa inget mer om det, att tvinga någon att uppskatta sig själv, var inte möjligt. Det var en insikt var och en var tvungen att nå.

Uta för koppen till läpparna igen. Teat hade börjat svalna, men det hade en stund kvar tills det var kallt. Uta kände att han uppskattade situationen mer och mer, och att det var så främmande hos honom, han brukade inte uppskatta andras sällskap på det sätt han nu gör. Åter igen kunde inte Uta förklara varför.
"Fortsätter vi råka på varandra, kanske vi skall börja överväga vad universum vill ha sagt" svarar Uta sedan, innan han försiktigt tar upp ett ben emot bröstet, för att kunna vila hakan emot knät. Han känner hur det värker i kroppen, men han ignorerar det.

Jaes blick glider upp till de nu rätt bekanta ögonen när den andra ledaren börjar prata om minnesluckorna han har. Med ett svagt leende rör han lite med skeden i teet med sin fria hand, som inte håller huvudet uppe. Det är ett känsligt ämne, förstår han med tanke på den äldres ansiktsuttryck riktat upp mot taket. Jae har hört hur modern förlorat livet. Han undrar om den andres moder inte vetat varför fejden mellan de två familjerna påbörjat, som hans mamma. Det var något fadern alltid höll för sig själv.
"Det måste ha varit väldigt traumatiskt," säger han, det finns inte mycket annat han kan svara. Mannen mittemot hade funnit sin livlösa moder, som Jae funnit sin livlösa pappa, men deras tillstånd hade varit helt annorlunda från varandra. Jae låter sin blick vila på sina fingrar som sakta stannar upp med sin rörelse med keden. Det är som han trott, mannen mittemot honom kan omöjligt ha kommit ihåg händelsen som inträffat för så många år sedan. Jae själv behövde tänka för att komma ihåg det i flera timmar, rota bland teckningar, vilket han är övertygad om att den andra ledaren inte kommer att göra. Det får honom att känna sig en aning sorgsen, vilket är otroligt dumt ut av honom. Jae vill inte kunna bli sårad lätt, men det finns inget han kan göra åt det.

Tjugofem åringen skakar enkelt på huvudet, med sin blick balanserad på koppen framför hans ansikte.
"Det finns en del saker jag vill göra själv, som får min dag att gå lättare framåt. De sakerna vill jag fortfarande kunna göra, saker som däremot behövs göras när annat håller mig sysselsatt, då skulle jag vilja knäppa med fingrarna. Att jag helt enkelt kan välja till vad, och när anden kan ta över." förklarar han och lyfter sin hand för att ta en liten klunk av teet, som nu håller på att svalna. När den andra mannen börjar prata om tatueringarna, kan han inte undgå att kolla upp på honom igen. "Jag skulle ljuga om jag sa att de inte gör det," han hoppas innerligt att det inte gjort den andre obekväm, när hans blick vilat på tatueringarna. De verkar vara prydligt gjorda, vilket han gillar. Jae kommer ihåg att i minnet som kommit till honom dagen innan, fanns det en man med liknande bläck längs armen. Han antar att det var mannens fader. "Jag har sett liknande förut."

Med en enkel nick biter han lätt i sin underläpp. När han var yngre brukade han alltid göra det, dra bort det torra skinnet som då och då bildades. Då brukade hans läpp alltid börja blöda, men Jae slutade aldrig när det hände. Oavsett om det smakat blod i munnen. Nu gör han det inte lika ofta, men det händer ibland. När han funderar biter han hål i läppen, så att det gör ont. Annars gör han det bara för att, utan att göra sig själv illa. Jae börjar undra om han känner uppskattning för sig själv, han är inte säker. Som sagt tänker han nästintill aldrig på sig själv, stoltheten har försvunnit. Kanske han helt enkelt känt för mycket i början av arbetet, så att han nu inte längre känner igen känslan. Om det är konstigt eller inte vet han inte.

Jae låter sig själv le av tanken att de fortfarande kommer att stöta på varandra. Det är en rätt minimal chans det, de har inte några anledningar till det. Han tror knappast att det kommer inträffa något mer problem mellan deras nätvärk, att de kommer handla med varandra igen. Och att de skulle träffas för att bara prata som de nu gör, är bara påhitt. Det är antagligen bara en engångsgrej, och därför vill Jae ta vara lite mer på tiden. Lite orolig över att han inte kommer ha en sådan här lugn, fridfull konversation någon mer gång. Han låter tillslut sina ögon vila i den andras en liten stund innan han svarar.
"Det är nog omöjligt att lista ut."

Uta låter minnena snudda vid moderns död. Hur han funnit henne liggandes i sitt eget blod. Hur hennes nästan vita hår hade färgats rött, hur hennes liv långsamt lämnat henne, medan han höll hennes famn. Uta kunde minnas allt om hur moderns placering, rummets inredning, hur allt luktade, alla ljud, blodets värme, de rasslande andetagen och hans mors sista ord. Men han kunde inte minnas hur det kändes, vad han tänkte, eller reagerade. Hans eget handlande i den stunden var glömt. Som om han nästan inte varit där, utan fått det beskrivet av någon som inte kunnat delge sina känslor. Uta visste att han varit där, han mindes sina blodiga händer efteråt. Det var en av de tydligaste bilderna han hade, moderns blod på sina händer. Den här gången av mördarens blood. Uta mindes hur enkelt knivspetsen trängt in i mannens buk, och hals. Hur blodet hade hamnat på hans kropp, och han mindes skratt, förmodligen sitt eget. Men han kunde inte minnas att han skrattade. Han hade också en svag bild av att han slickade sina fingrar rena ifrån mannens blod. Han mindes känslan av att det var som han vaknade upp efter det, som om han endast varit ett tomt skal, vandrandes på jorden utan liv. Eller kanske var det tvärtom, han hade levt innan det, och sedan förvandlats till ett tomt skal. Och för att överleva glömdes nästan alla minnen ifrån hans liv bort. Uta funderade sällan på det, och han såg ingen mening att göra det i denna stund heller.

Uta log sedan bakom sin kopp.
"Jag är tämligen säker på att en ande endast uppfyller tre önskningar, så jag hoppas du väljer väl vilka tre saker du ej vill göra själv" sa Uta skämtsamt till den andra mannen. Han förstod dock vad den andra mannen menade. Men oftast lät Uta någon annan sköta de uppgifter han kunde lämna ifrån sig, självklart med en viss övervakning. Men kanske var de olika för att Uta också tog emot kunder. Det var knappast så att den andra mannen provade sina droger, eller hade möten med sina kunder där de testade produkterna. Trodde han iallafall, Uta kunde inte vara säker, men han hade svårt att se den andra mannen använda sig av droger.
"Du är inte den första som undrar" sa Uta och granskade sina händer, där tatueringarna syntes. Han lät sina hela fingrar på vänsterhanden dansa över dem på höger handen, och fingrarna. Han mindes när han fått dem, och innerbörden av dem. "Jag skulle dock säga att vi inte har en relation där jag är villig att avslöja meningen bakom dem"
För honom hade de alla en personlig innebörd, och dela dem med en främling, för det var trotts allt det de var, var inget han var villig att göra. Uta nickade sedan emot mannen.
"Det är inte ovanligt med liknande tatueringar i min familj, oftast i färre antal och andra mönster, men liknande. Jag tog mig bara en artistisk frihet, när det kom till mina egna"

Uta ser på den andra mannen när han biter sig i läppen. Uta var inte säker på orsaken, men misstänkte att det hade något att göra med deras tidigare samtal. Uta hoppades verkligen innerligt att samtalet inte gjorde den andra mannen illa till mods. Men tanken över hur det får den yngre mannen att se något oskyldig och bedårande far igenom Uta's huvud, innan han slår bort den, och skäller på sig själv mentalt, för att ens tänka så.

"För att önska att andar fanns, är det en negativ inställning" sa Uta med ett snett leende. "Om så skulle vara fallet, tror jag nog att universum hade gjort klart för oss, vad hennes avsikt var"
Uta sträcker sig efter koppen han placerat på bordet, utan att försöka trycka sin bröstkorg för mycket emot benet, för envis för att sänka benet och sedan ta upp det igen. Efter en större ansträngning än vad som egentligen krävts når han muggen, och för den emot läpparna.

Jae låter sin blick vila på den tysta mannen, och ler ett aning försiktigt leende. Det kanske hade varit en dum idé att ta upp minnena, kanske mannen brukar tänka tillbaka på tiden innan han var ledare, precis som honom själv. Han har svårt att tro det, men det är absolut inte någonting omöjligt. Sättet den andre sitter på skulle vanligtvis få honom att rynka på näsan. Jae har alltid tyckt att bra uppförande och bordsskick är någonting viktigt. Men det spelar ingen roll för honom nu. Delvis har han sett mannen sitta gränsle över en ut av Jaes stolar på ett möte, och redan under första mötet märkte han att den andra inte riktigt brydde sig om vad han bar under mötena. Förut hade han tyckt att det var dåligt gjort, och sett ner en aning på den andre. Nu tycker han dock att det är en del ut av hans charm, han bryr sig inte om vad som anses vara rätt. Jae har varken emot hur mannen sitter, eller hur han klär sig. För två dagar sedan skulle han aldrig ha tänkt sig att byta åsikt om det.

"En ut av de tre önskningarna kan användas för att önska sig fler önskningar," svarar Jae, även om det kanske anses att fuska, och börjar sakta massera sin stela handled. Efter att ha varit ute och haft den på en och samma ställe, för att sedan luta sitt huvud på den, var inte en särskilt bra ide. Istället låter han sin högra hand ta över, och placerar sin kind där på istället. Ögonkontakten de haft under mötena var stela, nästan lite tävlingsinriktade, men nu känns de lugna, tilltalande. Det hade han aldrig trott. Jae nickar när den andre berättar att han inte vill förklara meningen bakom dem, vilket han inte heller trott att han skulle göra heller. "Förståeligt, förväntar mig inte att du ska göra det heller." Blicken glider med rörelserna den andra gör med sina smala fingrar, och kan inte sluta tycka att det är en rätt fin syn. Förut hade han av någon anledning avskytt tatueringar, varför måla något permanent på sin kropp? Vad händer när man tröttnar på den? För honom fanns det ingen logik i det hela. Men just nu, tycker han att det är fint. Efter konversationen med den äldre tar slut, -vilket han egentligen inte hoppas kommer någon gång snart,- kommer antagligen hans vanliga åsikter att komma tillbaka. Det är han rätt säker på. Jae nickar när han nämner sin familj, det var trots allt faderns han kände igen. Visst har Jae träffat många människor med permanenta dekorationer över kroppen, men de stack ut för honom av någon anledning. "Kan förstå varför, det är fint." erkänner han.

Det hela med universum får Jae att känna sig lite underlig. Vad kan hon möjligen kunna ha för avsikt när det kommer till dem stöta på varandra? Dock hoppas han att de två kommer stöta på varandra igen. Jae låter ett leende sprida sig över hans läppar, vilket händer allt oftare i den andres sällskap.
"Andar är någonting helt annorlunda dock." säger han med sin blick vilandes på den andra, innan den följer hans hand som försöker få tag på koppen på bordet. Jae låter sin hand glida över bordet, och putta lite på muggen för att göra det lite lättare för den andra ledaren. "Förhoppningsvis.."

Uta möter den andra mannens ledare leende och skakar på huvudet.
"Se inte så ursäktande ut" sa Uta endast. Den andra mannen hade inget att be om ursäkt för. Förvisso hade minnena kommit fram, men det var inget han anklagade den andra mannen för. Han hade inte varit under tvång, där av inte behövt svara om han inte velat. Han hade kunnat undvika att tänka tillbaka på modern, men valt att låta tankarna vandra dit. Inget den andra mannen hade orsakat. Därav ville han inte att han skulle tro det. Men kanske hade Uta tolkat leendet fel, kanske var det inte alls så mannen kände. Då skulle hans uttalande anses underligt, men det var inget han kunde påverka i stunden.

"Många skulle anse det som fusk" började Uta med ett litet leende "Men jag tror även att de flesta skulle använda sig av samma metod"
Uta själv var inte säker på vad han skulle kunna önska sig, om det fanns något han skulle vilja önska sig. Detta var inget han reflekterat över då, han sällan funderat över andar, och huruvida han skulle agera ifall de existerade.
Uta ser hur den andra mannen masserar sin handled, och Uta tänker återigen att mannen borde bära handskar, något han inte gjort. Vilket fortfarande förvånade Uta. Men han tänkte inte fråga mannen om det. Han kunde inte förvänta sig att mannen skulle svara på hans frågor, och dela med sig av, vad som kan anses som privatinformation, om han inte var villig att göra det samma.

"Det glädjer mig att du inte förväntade dig det, det flesta gör antagligen det. Förvisso betalar de flesta för en stund av min uppmärksamhet, och förväntar sig en hel del, när de väl har den" sa Uta och log sedan mot mannen. "Så jag måste medge att det här är en förbättring och jag uppskattar antagligen det här samtalet mer än jag borde"
Uta var förvånad över uppriktigheten han hade, men av någon anledning kändes det bra att vara uppriktig emot den andra mannen. Åtminstone när det kom till något så basalt som att kunna få dölja något om sig själv, och att någon förstod än.
Uta blinkade till, en aning förvånad över vad den andra mannen sagt. Hade han precis givit honom en komplimang? Det hade låtit så i Uta's öron, men han var förvånad över det. Inte för att det var en komplimang, de var han van att få, om än sällan utan baktanke, men att det kom ifrån den andra mannen förvånade honom.
"Tack" sa Uta en aning tveksamt och kände att han rodnade, av någon outgrundad anledning, och han valde att titta ner i koppen, ihop om att den andra mannen inte skulle märka något.

"Kanske. Andar är, om vi skall tro på sådant, en del av universum, och som en del av universum blir de då så annorlunda?" frågade han en aning roat. När han ser att den andra mannen puttar koppen emot honom, för att hjälpa honom, ger Uta honom ett leende, och en nick som tack.
"Tvivlar du på universum? Tror du inte hon kan vägleda de personer hon väljer ut att hjälpa?"
Uta var egentligen inte så övertygad om vad universum kunde göra, men han kunde ibland uppskatta filosofiska tankar, i en diskussion utan något djupare mening.